Datum: 3 september 1998.
Sträcka: Göteborg, Sverige - Paris, Frankrike.
Seglad distans: 0 Nm.
Efter att ha sagt adjö med alla i vår närhet flög vi med våra gäster, Hugo och Inga-Stina Samuelsson till Paris där vi övernattade på hotell. Vi hann även med att ta tåget in till centrum. En härlig middag åt vi på en restaurang bredvid Notre-Dame. Sedan blev det vandring till Ch. Elysées, Triumfbågen och var också nära Eiffeltornet. När klockan blev midnatt var det dags att ta sista tåget tillbaks till hotellet, som ligger nära flygplatsen Charles de Gaulle.
Datum: 4 september 1998.
Sträcka: Paris, Frankrike - Port of Spain, Trinidad.
Seglad distans: 0 Nm.
Efter frukost var det dags att åka transferbuss till Orly flygplatsen och stiga på Atlantflyget till Martinique för vidare flyg till Trinidad och huvudstaden Port of Spain. Vi kom till Peaks Marina strax före midnatt. Det var spännande, kommer vi att hitta båten. Vi hade sänt ett fax att den önskades ut denna dag från ”hundgården”. Även att komma ombord på båten och se om fukt, mögel, kackerlackor etc. hade tagit över, men inget av det kunde vi finna. Allt var som det skulle. Det blev en nattmacka och lite dricka på fördäck denna sena timma.
Datum: 5-8 september 1998.
Sträcka: Chaguaramas, Trinidad.
Seglad distans: 0 Nm.
Dessa fyra dagar gick åt att ”vårutrusta” båten. Däcket var väldigt smutsigt och fick borstas ordentligt. Kapell och sprayhood skurades, plastskador lagades. Skrovsidan tvättades, polerades och vaxades, botten målades två gånger med en stark giftfärg som skall stå emot det varma karibiska vattnet. Då det var varmt på land och vi ville snabbt i sjön var det skönt att vara fyra som jobbade. Båten var klar på fjärde dagen och sjösättning beställd tills i morgon onsdagen den 9 sept. Vi hade el och vatten på båten hela tiden och det var härligt att i sittbrunnen med jämna mellanrum duscha av sig i rinnande ”kallt” vatten.
Datum: 9 september 1998.
Sträcka: Chaguaramas, Trinidad - Chacachacare, Trinidad.
Seglad distans: 7 Nm.
Sjösättningsdagen drog ut på tiden. Klockan 16:45 var det så dags för vår båt att komma ner i det för oss rätta elementet. Vi var inte sena utan körde ut till ön Chacachacare direkt och ankrade upp i en vik. Vi fick det första badet i havet strax före kl. 18:00 sedan ankomsten till Trinidad. Denna ö var en gång i tiden en karantäns ö för leprasjuka "spetälska". Nu finns bara resterna kvar av sjuksalar och bostadshus. Husen står och förfaller med sina vackra fönster och sin snickarglädje. De leprasjuka vårdades av nunnor men detta var för över trettio år sedan.
Datum: 10-11 september 1998.
Sträcka: Chacachacare, Trinidad.
Seglad distans: 0 Nm.
Vi ligger kvar och njuter av bad, värme och fågellivet i allmänhet. God mat och dryck förgyller tillvaron och vi längtar inte hem just nu i alla fall. Vattnet kunde dock vara lite klarare. Det var bara två meters sikt mot 10 meter normalt.
Datum: 12 september 1998.
Sträcka: Chacachacare, Trinidad - Scotland Bay, Trinidad.
Seglad distans: 6 Nm.
Denna eftermiddag går vi till Scotland Bay, en vik på Trinidads fastland. Här skall finnas vilda apor som hörs då och då men vi varken såg eller hörde några. Vattnen här omkring är rika på delfiner och vi ser dessa varje gång vi är ute på havet. Lördagskvällen flöt iväg snabbt men vi hann planera för den kommande veckan. Vi skulle handla mat, hyra en bil samt klarera ut för Isla Margaritas.
Datum: 13 september 1998.
Sträcka: Scotland Bay, Trinidad - Chaguaramas, Trinidad.
Seglad distans: 4 Nm.
Förmiddagen ägnades åt att vandra omkring inne i regnskogen. Vi hade tagit på oss långbyxor, långärmad skjorta, skor med strumpor samt keps. Det var inte härligt i värmen. Det var nämligen stor risk för att träffa på mosquitos och det ville vi inte göra. Badet efteråt var desto skönare. Senare på dagen gick vi in till hamn i Chaguaramas för att finna en plats i en marina. Det blev till ankars även i natt.
Datum: 14 september 1998.
Sträcka: Chaguaramas, Trinidad.
Seglad distans: 0 Nm.
På förmiddagen fick vi en plats på Power Boats Marina och förtöjde där. Marianne tog med sig Hugo och Inga-Stina till Port of Spain för att titta och shoppa. Lars stannade kvar och jobbade på båten. Inga-Stina fyllde år idag och det firades med ett restaurangbesök. Vi bokade också en hyrbil, som vi skulle ha till utflykten nästa dag.
Datum: 15 september 1998.
Sträcka: Trinidad runt med hyrbil.
Seglad distans: 0 Nm.
Upp tidigt, vi hämtade bilen på marinan och körde norr ut till en härlig badstrand. Vidare öster ut och upp i bergen där regnskogen var tät. Sedan körde vi sydost till Trinidads längsta badstrand på ostkusten. Vi badade dock inte här då det kom ett kraftigt regn just då. Vid kvällstid körde vi in till en stor affär och fyllde bilen med mat. Det blev mörkt innan vi var åter efter tolv timmars biltur.
Datum: 16 september 1998.
Sträcka: Chaguaramas, Trinidad - Los Testigos, Venezuela.
Seglad distans: 100 Nm.
Idag är det sista dagen i Trinidad. Vi kör några tvättmaskiner då vi har tillgång till obegränsat vatten. Marianne och Inga-Stina åker in till Westmall för att handla det sista som behövs. Lars klarerar äntligen ut från Trinidad. I kväll startar vi seglingen till Venezuela och en ögrupp som heter Los Testigos. Vi har räknat med att komma fram på förmiddagen nästa dag. Vi får en behaglig segling men lite för lite vind. Det blir motorgång med seglen satta.
Datum: 17 september 1998.
Sträcka: Los Testigos, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Vi ankrade upp kl. 10:00 och då var det härligt att bada i kristallklart vatten och sedan äta en efterlängtad frukost. Vi badade och hade det skönt hela dagen. På radion hörde vi att det var en orkan med namn George som skulle dra in över den karibiska ö-kedjan. Vi följde dess bana noga på kortvågsradion men tog ett beslut att ligga kvar här ute. Det var som mest 6-7 svenska båtar samtidigt vi denna ögrupp, så vi kände det som om vi var i Bohuslän.
Datum: 18-21 september 1998.
Sträcka: Los Testigos, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Dessa dagar låg vi och njöt samt lyssnade intensivt på radions olika utsändningar. Någon kanal varnade för hårda vindar, någon för att det inte skulle märkas. Sanningen var kanske något mitt emellan. Vi märkte inte av den på vår breddgrad men den tog 300 liv uppe i norr med Haiti som värst drabbad ö. Vi hade hela tiden lokala fiskebåtar som övernattade i samma vik som vi låg i. Att vi badade flera gånger om dagen kanske jag skall nämna igen. Soltaket var ett måste om dagen. Vi tog ner det var kväll om det skulle vinda i.
Datum: 22 september 1998.
Sträcka: Los Testigos, Venezuela - Isla Margaritas, Venezuela.
Seglad distans: 49 Nm.
Idag hade vi bestämt oss för att segla till Porlamar som är huvudorten på Isla Margaritas. Vi startade på morgonen och kom fram i god tid innan mörkret. Hela svenskgänget avgick denna morgon. En härlig seglats med lagom vind som tyvärr dog ut mot eftermiddagen. Vi ankrade upp utanför Porlamar.
Datum: 23 september 1998.
Sträcka: Isla Margaritas, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Idag var det inklarering samt stadsbesök som var aktuellt. Inklarering är jobbigt om man skall göra det själv. Här kan man dock anlita en agent som gör det mot en peng och det var riktigt härligt att lämna in papper och passen på morgonen och hämta dem på kvällen klara. Vi gick hela dagen i staden och besökte banken, olika butiker, lunch på staden etc. Vi ringde också hem till våra nära att allt var väl. Då det kostar ca: 25 kr/minut, blir det inte så lång tid som man pratar. Allt väl ombord och hemma, det får räcka, 75 kr, tack.
Datum: 24 september 1998.
Sträcka: Isla Margaritas, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Idag var det resa till en stormarknad som var aktuellt. Vi handlade mat och ”lite” dricka. Isla Margaritas är en skattefri ö och jämfört med svenska priser så har buteljerna rätta priser. Även ölen (5 %) är prisvärd och kostar 2,30 för 0,355 liters burk. Vi hann även med en shoppingrunda i staden, där vi besökte ännu ett köpcentra. Vi bokade även en hyrbil för morgon dagens rundtur på ön.
Datum: 25 september 1998.
Sträcka: Isla Margaritas, Venezuela - Ett varv runt ön med hyrbil.
Seglad distans: 0 Nm.
Vi gick upp tidigt och kom iväg direkt. Vi valde att köra moturs runt ön med sikte på så småvägar som möjligt där det gick. Vi hade hyrt en japansk jeep och det behövdes ibland. Vi stannade och badade med jeepen stående alldeles vid stranden. Några av de vägar vi valde kom vi inte fram på utan fick köra tillbaks igen med ett nytt försök nästa väg. Vi stannade till ännu en gång på stormarknaden innan vi körde hem. Bilen lastades och fylldes med goda ”gotter”. Det blev mörkt innan vi lämnade tillbaka bilen för dagen och kunde ta dingen ut till båten igen.
Datum: 26 september 1998.
Sträcka: Isla Margaritas, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Idag var det packnings dag för Hugo och Inga-Stina, de skulle flyga hem till Sverige via Barbados där de övernattade. Flyget gick sedan hem via Martinique, Atlantflyget till Paris, Landvetter och hem till Ellös. Efter att vi hade lämnat av våra gäster vid taxin, som körde dem till flygplatsen, vandrade vi runt lite i hamnområdet. Åkte sedan ut till S/Y Windfall, en svensk båt som hade motorproblem. Det saknades en reservdelssats. Jag erinrade mig att S/Y Attuttalör skulle ha besättningsbyte just här i Isla Margaritas. Vi åkte iland och ringde till Göteborg och fick ett positivt besked att de kunde ta med dessa delar den 1 oktober. Humöret steg ombord på S/Y Windfall som annars tänkte vända åter till Trinidad.
Datum: 27 september 1998.
Sträcka: Isla Margaritas, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Det är söndag och vilodag. Lunch intogs på en lokal fiskrestaurang tillsammans med besättningen på de svenska båtarna, S/Y Windfall och S/Y Leli. Det blev bläckfisk med mycket gott till, härligt.
Datum: 28 september 1998.
Sträcka: Isla Margaritas, Venezuela - La Blanquilla, Venezuela.
Seglad distans: 80 Nm.
Idag var det utklarering som gällde. I Venezuela måste man klarera in och ut i de olika områdena som man tänker segla i. Vi klarerade ut för att segla till Puerto La Cruz. Samma procedur med en agent som gjorde jobbet. Vi lämnade in våra papper på morgonen, åkte ut till stormarknaden och fyllde på båt förrådet lite till. På kvällen hämtade vi vår utklarering, åkte ut till båten, intog middag och gjorde klart skepp. Vi lämnade Porlamar vid niotiden på kvällen för att få en nattsegling över till La Blanquilla. Det är praktiskt att segla natten när man inte hinner fram på en dag. Det är alltid lättare att angöra en ny plats när det är ljust, speciellt om det finns korallrev vid ankarplatsen. Under seglingens morgontimmar såg vi både valar och delfiner vilket alltid är intressant.
Datum: 29 september 1998.
Sträcka: La Blanquilla, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Vi ankrade upp före lunch i den västligaste viken på sydsidan. Där låg en svensk båt S/Y Xora redan tidigare, men det gjorde inget att vi störde dem med vår ankomst. La Blanquilla är en speciell ö med kaktusar i överflöd. Här finns också flera flockar av vilda åsnor på ön. Vi promenerade på eftermiddagen över ön till västsidan och åter, en tur på nära 10 km fram och åter. Behållningen var ett antal rop och skrik när kaktusarna stack till med sina långa spetsar försedda med hullingar, trots att vi hade kraftiga joggingskor på fötterna. Vi var sex som gick och ingen klarade sig utan fick åtskilliga stick. Det var härligt att bada både på västsidan och när vi kom tillbaka till sydviken igen.
Datum: 30 september 1998.
Sträcka: La Blanquilla, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Då en av anledningarna till besöket här ute vid denna ö är det fina vattnet och dess koraller så missar vi givetvis inte att snorkla så mycket som möjligt. Vad ser vi då i havet? Jo, fina fiskar, fula fiskar, stora fiskar, små fiskar, farliga fiskar men framförallt många och olika fiskar. Man snorklar runt tills man är trött, inte för att man fryser och vill upp. Man är i en timma åt gången, två till tre gånger om dagen. Däremellan tar man sig ett dopp för att svalka av sig i det turkosfärgade havet.
Datum: 1-6 oktober 1998.
Sträcka: La Blanquilla syd, Venezuela - La Blanquilla väst, Venezuela.
Seglad distans: 3 Nm.
Dagarna flyter som ovan och varvas med promenader åt olika riktningar. Den tredje oktober kom ytterligare en svensk båt, S/Y La Brique till ankar viken. Det är relativt många svenska båtar i Venezuelas farvatten just nu. På eftermiddagen den 4 oktober flyttade S/Y Xora och vi oss till västsidan av ön. Här låg lite fler båtar, knappt 10 st och det beror nog på att snorklingen är ännu finare här bland koraller och sandbotten. Vilka härliga stränder, precis som i alla resebroschyrer.
Datum: 7-11 oktober 1998.
Sträcka: La Blanquilla väst, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Hur kan vi som brukar segla en bit varje dag bara ligga och njuta dag efter dag på samma ställe? Svaret är enkelt. Det finns alltid något att göra, en namnskylt skall putsas till, lackas samt bokstäver som skall fyllas med silverfärg. Luckor slipas och lackas etc. Vår saltvattenpump gick av vid hävarmen, om den går att byta eller ersätta vet vi inte men den ligger i bitar för avvaktan på ett bättre öde tills vidare. Tiden går, nya och gamla gäster kommer på besök. Den 10 oktober strax efter sex på morgonen kommer S/Y Attuttalör inseglades till vår ankar vik med Lennart Wollter och Stefan Björnhage med fruar ombord. Det var roligt med skvaller hemifrån och utbyte av erfarenheter och färdmål.
Datum: 12 oktober 1998.
Sträcka: La Blanquilla väst, Venezuela - Isla Margaritas väst, Venezuela.
Seglad distans: 53 Nm.
Idag startade vi tidigt för att hinna fram innan mörkret. Det var vindstilla vid start, men det kom ett riktigt åskväder på förmiddagen, så vi fick provat vår radar på allvar. Den hade inte varit igång på länge så det var bara bra att testa den. Vi kunde konstatera att det regnade kraftigt omkring oss på ca 10 Nm radie, så det tog en stund innan vi kom igenom. Efteråt kom det vind som fyllde vår genua härligt och vi var framme i god tid före mörkret. Det låg bara några fiskebåtar i denna ankar vik som har namnet Boca De Pozo. Det blixtrade runt om oss hela kvällen. Efter mat, kortvågs pratande, lyssnade vi på de svenska nyheterna och somnade in för natten.
Datum: 13 oktober 1998.
Sträcka: Isla Margaritas väst, Venezuela - Laguna Grande, Venezuela.
Seglad distans: 48 Nm.
Efter en orolig natt med mycket rullning i sjögången av dyning från havet, var det härligt att dra upp ankaret och gå vidare. Vi hann dock med att ta morgonbadet som vanligt och äta vår frukost. Vid fiske idag miste jag båda mina drag lite oturligt. Vi fick en snabbgående mindre fiskebåt som skar vår kurs för om oss på gott avstånd. Strax innan girar båten och går akter om oss. De märker inte att vi har redskap ute som är ca: 70 meter efter oss vid ytan. Båda krokarna fastnar och vi missar båda två revarna med linor och allt. Lite snopet var det men inget att gråta över. Senare på efter middagen går vi in bukten mellan staden Cumana och halvön Peninsula de Araya och styr upp mot Laguna Grande. Det är det Sydamerikanska fastlandet som besöks av oss för första gången. Tidigare har det bara varit dess öar. Vi ankrar upp i en mycket fin vik som är skyddad för alla vindar. Det var hit många sökte sig under orkanen Georges framfart. Vattnet var däremot inte så rent, uppblandat med rött sediment från bergen, räckte det med att vi doppade oss men vi simmade inte runt. Bergen var däremot mycket vackra att titta på med sin fina röda färg och klädda med gröna växter som senare visade sig vara kaktusar i mängder.
Datum: 14 oktober 1998.
Sträcka: Laguna Grande bassängen, Venezuela.
Seglad distans: 1 Nm.
Efter frukost gick vi iland på sydsidan av viken och klättrade upp på en av bergstopparna. Vi lärde oss snart att genvägar är senvägar. Det blev mycket brantare än vi räknat med. Mycket mera kaktusar och tätare mellan dem då det samtidigt lutade mera, mycket mera. Marianne slant och satta handen i en ”svärmorskudde”, och det var inte en sådan kudde som fanns hos svärmor hemma i Sverige, det kan jag lova. Den såg sådan ut, men tillhörde familjen kaktusar. Men skam den som ger sig, Efter lite gnäll och tjat på varandra, kämpade vi på i värmen till målet, som var att se över bergen till Isla Margaritas bland annat. Det var härligt att bada när vi kom ner. Därefter passade vi på att flytta oss till nästa vik österut i Laguna Grande arkipelagen. Här var det något renare vatten, så simturerna blev desto längre.
Datum: 15–17 oktober 1998.
Sträcka: Laguna Grande bassängen, Venezuela.
Seglad distans: 3 Nm.
Vi flyttar oss runt i lagunens olika småvikar för att titta och se oss omkring. Fastnar för ytterligare en fin vik. Totalt ser vi tre till fyra andra båtar av olika nationaliteter i hela lagunen. Nu var det nordsidans berg som lockade till lite klättring och det var ännu brantare men inte så mycket kaktusar. Desto svårare var det att gå ner så att man inte slinter utför, men det gick bra. Vi gick omkring på några olika höjder och njöt av vinddraget och utsikten. Då och då kommer lusten på att jobba lite och då kommer putstrasorna fram för polering och vaxning där det behövs för stunden. Vattenlinjen och utsidan ovanför är ständigt ett kapitel för sig att hålla efter men då ligger man i alla fall i vattnet och slipper trycket från värmen på däck. Vem som gör vad talar jag inte om, det får läsarna undra över.
Datum: 18 oktober 1998.
Sträcka: Laguna Grande, Venezuela - Mochima, Venezuela.
Seglad distans: 25 Nm.
Nu hade vi sett det vi ville se i denna lagun och styrde vidare västerut. Vi seglade ut förbi sundet vid Cumana och vidare mot Puerto La Cruz. Men innan vi kommer dit går vi in i Mochima viken som är ca: 6 Nm lång. Viken erbjuder många små fina vikar som är skyddade för vågor och vindar och skyddade ännu mer som vi senare fick höra. Jag ville gå in i en vik som var smal och lugn men Marianne ville helt in för att se hur det var längst in vid samhället Mochima. Där låg en annan svensk båt, S/Y Anguilla från Limhamn ankrad, så vi bestämde oss för att ligga där för natten. Vi var uppe och åt en härlig middag på restaurang ihop med S/Y Anguilla. Då fick vi höra att just i den vik jag ville ankra upp hade det varit ett överfall och plundring av en engelsk nöjesbåt. En liten roddbåt hade kommit ut med två par ombord med en fotogenlampa i handen. De trodde att de saknade fotogen eller tändstickor så de skulle hjälpa dem med detta. Innan de hann fatta vad som var på gång hade mannen fått en svart påse över huvudet, Armen uppbänd bakom sig och en revolver riktad mot sig. Den andre besökaren tog kvinnan ombord som gisslan och med en revolver riktad mot sig fick hon lämna över pengar och värdeföremål. Under tiden länsade damerna båten på vin och öl och övrigt som var av värde. En stund efter lämnade de båten och försvann in i mörkret i den skyddade hamnen. Kvar lämnade de två rätt chockade men glada engelsmän, glada för att de var i livet och att det inte hade hänt dem något fysiskt. Efter detta bestämde vi oss att aldrig ligga som ensam nöjesbåt i någon vik här i Venezuela.
Datum: 19 oktober 1998.
Sträcka: Mochima, Venezuela - Chimana Segunda, Venezuela.
Seglad distans: 20 Nm.
Lite chockade efter vad vi fått reda på gick vi så förbi den ”fina” viken och ut ur Mochima viken. Utanför Puerto La Cruz finns många öar att välja bland. Vi fastnade för en liten ö, som hade en bar och en fin sandstrand. På stranden och i baren fanns många leguaner, ca: en meter långa, som väntade på att bli matade av alla badturister som kom och besökte ön. I taket skulle det finnas flera boaormar, men när vi var där hade de krupit undan på grund av för regnigt och kallt väder. Det var mindre än 30 grader varmt. Då det låg en annan båt till i denna vik, en från Brasilien, bestämde vi oss för att ligga här under natten. Rent och fint vatten och fin snorkling erbjöds.
Datum: 20 oktober 1998.
Sträcka: Chimana Segunda, Venezuela - El Morro, Puerto La Cruz, Venezuela.
Seglad distans: 10 Nm.
Efter diverse besök på ön, snorkling etc. avgick vi på eftermiddagen till marinan El Morro, väster om Puerto La Cruz, en marina som så många hade pratat varmt om. Det visade sig sedan att vi trivdes mycket bra där och det kändes även säkert att lämna båten för kortare eller längre utflykter. Det blev fler än vi räknat med från början. S/Y La Brique och en annan svensk båt Aprilia, tog emot oss när vi kom in så vi kände oss välkomna redan vid ankomsten. Det visade sig att det var många svenska båtar i denna förhållandevis lilla marina. Som mest var det tio svenska båtar, några lämnade för dess besättnings kortare eller längre resor. Kvällen firades på en restaurang i närheten, det är alltid gott med en saftig köttbit efter flera dagar till sjöss.
Datum: 21-25 oktober 1998.
Sträcka: El Morro, Puerto La Cruz, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Nu kunde vi plötsligt förbruka både vatten och el på ett sätt som vi inte var vana vid. Det kändes skönt att kunna tvätta kläder, duscha etc. utan att tänka på vattentankarnas innehåll. Vattenslang kopplades permanent till kran i land. 220 volt kunde också kopplas för permanent anslutning. Då vi hade planerat en resa upp till Merida tillsammans med S/Y Windfall, Per o Mona, S/Y La Brique, Lasse o Ann Christine, S/Y Xora, Hasse o Anita, blev vi totalt 8 personer som beställde en planerad men privat resa. Denna resa betalade vi den 21 okt. för att avresa på morgonen den 26 okt. Vi blev bjudna ombord på olika båtar och hade gäster ombord från andra båtar under dessa trevliga dagar som vi låg i marinan. På dagarna var vi ute och åkte med lokalbussen till staden samt ett köpcentrum. Vissa saker kostar väldigt lite här, en del är dyrt, men man lär sig snart vad som skall sparas in på. Att åka lokal buss är billigare än att slita skosulorna samma sträcka. 50 bolivarer (ca: 75 öre) kostar en bussresa på ca: 10 km. När vi skulle åka in till staden den 22 okt. kom vakten och sa till oss att Anna, vår dotter hade sökt oss och skulle ringa igen kl. 12, (Kl. 18 svensk tid). Vi förstod att det var något som hänt. Vi fick reda på tre dödsfall inom den nära bekantskapskretsen. Det är inte lätt att sitta här nere och hjälpa till med det som vi önskade göra, men vi fick reda på att både vår dotter och son, Anna och Magnus, skulle representera oss vid begravningarna. Det kändes skönt i vår nedstämdhet här nere. Dagarna flöt vidare med tankarna till dem därhemma. Vi tvättade av båten med sötvatten. Packade ner gummibåten och låste fast det som gick att låsa fast inför vår kommande resa. Även våra ryggsäckar och väskor färdigpackades för avresa.
Datum: 26 oktober 1998.
Sträcka: El Morro, Puerto La Cruz, Venezuela - Agurigua, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Avresa med liten buss kl. 0730 väster ut via olika nationalparker. Strax söder om Caracas går färden söder ut med övernattning på hotell Bayara, Agurigua. Det blev en lång dag och mycket bilåkande. Ankomst 1930.
Datum: 27 oktober 1998.
Sträcka: Agurigua, Venezuela - Los Frailes, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Denna dag besöktes en stor annorlunda kyrka vid namn Juan Felix Sanchez som påven hade besökt 1996. Då var det 300’000 personer där. Färden gick vidare via Guanare, Barinas, Barinitos med Los Frailes och Old Monastery som slutpunkt för dagen. Detta var ett gammalt kloster från 1643 som låg på ca: 3000 meter över havet. Vi fick mycket god mat och en härlig natur. Vi vandrade runt tills det blev mörkt och middagen serverades.
Datum: 28 oktober 1998.
Sträcka: Los Frailes, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Det är en planerad vilodag idag och ett försök att vänja sig vid höjden som är lite mer än den vi var vana med nere vid havsnivån. Vi gick dock omkring i bergen runt om oss och fotograferade. Marianne tyckte jag hade tagit många kort och undrade om inte rullen var slut ännu. (Det visade sig att jag hade glömt att stoppa in ny rulle i kameran, men det upptäckte jag inte förrän vi var färdiga med denna resa. Det var i alla fall många fina motiv som vi missade.) På eftermiddagen besökte vi en fiskodling där vi såg allt från yngel till stora fiskar.
Datum: 29 oktober 1998.
Sträcka: Los Frailes, Venezuela - Sankt Rafael, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Denna dag började med bilresa upp till 3500 m.ö.h. till en högplatå och national park som heter Muculahile där de hyrde ut mulåsnor och hästar. Vi var många som aldrig suttit på en häst och ridit, då rakt inte på mulor. Men det ingick i det paket vi köpt och alla åtta satte sig upp och ”körde” sin mula, hur det nu gick till. Sadel fanns men inga störtkrukor. Det blev en timme in till en sjö som heter Laguna Negro. Efter en kvart så bar det tillbaka igen. Det var ingen söndagsritt precis. Det gick i våra ögon lodrätt upp och ner på allt som inte var vägar. Stenöken och morän tror jag det beskrivs som hemma men mulan tog sig fram båda vägarna med sin dyra last. Efteråt kände vi oss som riktiga cowboys dock utan revolver. Färden gick sedan vidare till ett pass strax över 4000 m.ö.h. Sedan besökte vi ett ställe där de försöker bevara kondorerna i Venezuela. I en bur fanns en levande hane som var åtta år och snart könsmogen. Utanför svävade två fullvuxna kondorer, imponerande stora fåglar som kan sväva högt upp till nästan 10000 m.ö.h. Kvällen avslutades i St. Rafael, en stad på 3400 m.ö.h. Middag och rundvandring med kyrkbesök etc. på programmet.
Datum: 30 oktober 1998.
Sträcka: Sankt Rafael, Venezuela - Merida, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Vi reste vidare och besökte lite olika städer på vägen till slutmålet Merida. Vi har nu varit inne i Anderna och på rätt hög höjd så vi tror att det skall gå bra att vandra in i bergsmassivet om några dagar. I varje stad finns det ett torg med en Bolivarstaty (Plaza Bolivar). Det var Bolivar som befriade Venezuela från Spanjorerna. Han kom från Bolivia 1813 och befriade landet och har blivit helgon i varje stad med eget torg och polisvakter. Vi inkvarterade oss till slut på hotell Charma i Merida, där vi skulle stanna två + en natt innan hemfärd med flyg. Vi gick sedan en rundvandring i staden med vår guide från Merida. Vi kom in på många ställen som vi inte skulle ha hittat annars. Merida är en mycket stor universitetsstad med många studenter. Det visar sig att studentrevolter och bråk inte är ovanligt var och varannan dag. Ca: 90000 varav ca: 35000 är studenter.
Datum: 31 oktober 1998.
Sträcka: Merida, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Denna dag var det utflykts dag och resan gick till några olika byar uppe i bergen och staden Jaji, en gammal indianby. Där tittade vi på lite olika plantager med bl.a. kaffeodlingar. De olika processerna demonstrerades till färdigt kaffe. På hemvägen besökte vi en stor marknad i flera våningar med mycket krimskrams. Sedan var det dags att planera vad vi skulle ha med oss på vår bergsvandring till Los Nevados.
Datum: 1 november 1998.
Sträcka: Merida, Venezuela - Los Nevados, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Vi startade tidigt för att åka med linbanan till toppen. Den består av 4 delar vars översta del är trasig sedan ett antal år tillbaka. Merida ligger på 1300 m.ö.h. och efter 3 lyft har vi kommit upp till 4045 m.ö.h. och 8 grader varmt. Vi ville ta första liften upp för att ha så lång tid på oss som möjligt däruppe. Toppen Peak Bolivar ligger på 5007 m.ö.h och var snöklädd den dag vi var där men vi hade ingen snö att pulsa i. Här skildes gruppen enligt planerna och S/Y Windfall med Per o. Mona vände ner igen med linbanan. Vi skulle nu upp med packning över ett pass på ca: 4400 m.ö.h. innan det bar utför med byn Los Nevados som ligger på 2700 m.ö.h. och 16 km att gå. Ja, både utför och uppför, dalgång upp och ned. Vi nådde fram till slut kl. 1700 och då var det härligt att koppla av. Vi fann en Posada, fungerar som våra gästgiverier, med rum och mat till ett bra pris. Detta besök på 4 dagar och 3 nätter låg utanför det paket som vi köpte från start men dock planerat från sex av deltagarna. Efter middagen var det extra gått att krypa till kojs.
Datum: 2 november 1998.
Sträcka: Los Nevados, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Denna dag hyrde vi mulåsnor och red ut på en tur på stigar som vi aldrig trodde gick att rida på. Vi var ju vana ryttare nu, så fyra av oss äntrade var sin mula och red iväg till en farm som låg på andra sidan dalen, med en djup ravin emellan oss. Vi såg farmen med kikare men vi såg inte dalens flod nere i dalgången. Att Marianne och jag var med på ritten har Ni förstått och Ni hade hört Marianne om Ni varit med. Vi hade en mulförare med också som var hela 14 år. Det gick bra och vi kom hem också utan bekymmer men med lite skavsår i skinkorna och 2000 bolivarer fattigare (30 kr för en dag/person). Undra vad det skulle kosta i Sverige?
Datum: 3 november 1998.
Sträcka: Los Nevados, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
I dag var det fötternas tur att visa vad de duger till. Vi gick först till en kyrkogård väster ut. Sedan gick vi österut till en bodega som låg 2 timmar bort. Vi delade oss sedan så att Hasse och Lars gick ner i dalen och upp på andra sidan. När vi kom i höjd med Los Nevados hade vi bara dalgången att forcera. Vi rastade i floden en stund och det behövdes. Vi kom fram en timma innan mörkret så det var en väl utnyttjad dag. Vi hade redan bestämt att ta mulorna till hjälp för hemfärden uppför till passet 4400 m.ö.h. och linbanan. Det kostade 3000 bolivarer (45 kr/per.).
Datum: 4 november 1998.
Sträcka: Los Nevados, Venezuela - Merida, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Startar efter frukost. Mulorna som var beställda innan fanns på plats inkl. en extra som tog all packning. De ville vara 2 ledare då det var så många mulor och det hade vi inget emot. Det visade sig att det var två 11-åringar som tog befälet. Det gick bra och efter 5 timmar inkl. en kortare rast var vi framme vid linbanan. Då skulle de tillbaka till byn igen. Vi tog linbanan ner och den sista natten på hotell Charma i Merida.
Datum: 5 november 1998.
Sträcka: Merida, Venezuela - Puerto La Cruz, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Slappar dag och strövtåg på egen hand i Merida. Vid halv fyra tiden hämtade de oss för transport till flygplatsen. Det var skönt att flyga hem via Caracas till Barcelona (ligger nära Puerto La Cruz) där vår buss hämtade oss för en kort transport till marinan. Allt var bra och inget hade hänt båten så det var härligt att komma hem igen. Jag hade inte tagit med mig mitt blodmätnings-instrument på denna resa, så det var spännande att se vad värdet var vid hemkomsten. Det var 17 % (skall vara 15 – 25 %) så det kändes bra. Nu öppnade jag kameran och kunde konstatera att ingen film fanns i. Mariannes kommentar skriver jag inte ner.
Datum: 6-10 november 1998.
Sträcka: Puerto La Cruz, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Nu var det tvätt av kläder och allehanda ting som stadsbesök, handling etc. som var huvudsysslan för oss. Samtidigt så planerade vi in tillsammans med S/Y Xora, Hasse o. Anita, att göra en resa på egen hand till Orinoco deltat bl.a. Avresan bestämdes till onsdagen den 11 november och det blev hög tid att plocka ut mer pengar från Visakontot. Båten hade ju legat bra i marinan och vi var inte oroliga för att lämna den igen. Det blev avskedsfest på restaurang för S/Y La Brique som skulle vidare ut genom Panama kanalen. Med tiden träffade vi Nisse på Peter Pan. En svensk ung 69-årig ensamseglare i C-kanot som har varit ute sedan 1990 och seglat ensam över Atlanten till Brasilien i denna båt. Han ville ha sällskap med oss på resan, för han skulle vidare söder ut till Brasilien. Han låg sedan länge med kanoten i El Morro marina. Det var inga problem, han packade sin ryggsäck för ca: 2 månader och följde oss på färden mot Brasiliens gräns. Vi talade med flera båtbesättningar som gjort denna resa tidigare och fick diverse tips vad vi inte skulle missa och vad vi skulle undvika. Nu var vi resklara för resa nr: 2.
Datum: 11 november 1998.
Sträcka: Puerto La Cruz, Venezuela - Tucupita, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Tidig avfärd med lokalbussar in till bussterminalen och vidare med långfärds buss, först till Maturin och sedan vidare till Tucupita som ligger längs in i Orinoco deltat. Här låg vi över en natt och bokade samtidigt in en resa på 3 dagar i Orinoco deltat med 2 övernattningar hos bl.a. indianer på en camp.
Datum: 12 november 1998.
Sträcka: Tucupita, Venezuela - Orinoco deltat, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Resan startade med 2 taxibussar varav en med packning och mat. En 45 minuters resa till det som var värdens ände och sista vägstump i deltaområdet. Där väntade på oss en smal men stadig båt med 75 hästars utombordsmotor. Med denna i full fart körde vi ut på smala bifloder hela dagen tills vi kom till den camp där vi skulle ligga första natten. Vi var inte framme förrän det var mörkt kl. 1900. Indianerna därute hjälpte till att slå läger. De satte upp hängmattor med moskitnät över varje hängmatta. Campen var ett pålverk som var nerslaget i dyn med liggande pålar att gå på. Pålarna var ca: 1 dm i diameter och vi gick ganska försiktigt. Utanför pålverket var det Orinoco floden eller bara dy, beroende på om det var ebb eller flod. Senare på kvällen efter middagen var det kanotfärd med indianer för att se djungelns alla djur och lyssna på nattens ljud. Mycket spännande då det bara var 2-5 cm fribord kvar på kanoten innan Orinoco flodens vatten rann in. Men vi satt mycket stilla, det kan jag lova. Endast en gång tidigare hade de tippat med turister, men vi var tvungna att lämna pass och pengar kvar på Campen, så viss risk att kantra var det nog. Vi såg i alla fall en orm och många nattfåglar som flög över oss i ficklampans sken. Det var kusligt men mycket spännande.
Datum: 13 november 1998.
Sträcka: Orinoco deltat, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
På förmiddagen var det djungelfärd till fots i lånade stövlar som gällde. Stövlarna förvarades hängande upp och ned emellan pålverket så att inte ormar och andra giftiga spindlar skulle bosätta sig därinne. Vi hade med oss en indian guide samt vår guide på resan som kunde engelska. En mycket intressant promenad och vad mycket han fann som var intressant att veta. Giftiga ormar, spindlar och skorpioner, Nyttiga växter och medicinska växter av olika slag. Det ena var bra för det, det andra för det och det tredje för om man ätit för mycket av det första etc. Vi provsmakade många olika örter och kände oss hemma i djungeln. Efter lunch var det dags att köra vidare till en annan camp i det yttre av Orinoco deltat. På vägen dit fiskade vi med dåligt resultat. Efter framkomst och urlastning av packningen åkte vi ut på en fisketur med vår båtförare och lyssnade på vrålapor samt beskådade flera andra apor som var nyfikna på oss. Båtföraren fick en stor fisk. En mal visade det sig vara på dryga metern, ca: 2 dm tjock och med långa känselspröt. Vi fick sedan prova indiankanoterna på egen hand. Hasse och jag provade på det. Båda var i samma kanot med låga fribord. Det var inte så svårt så efter en kvart fick vi till och med upp lite fart. Problemet var att styra samtidigt som vi paddlade, men det löste sig så att den som satt bak även styrde emellan paddeltagen. Vi fick inte bada till alla åskådarnas besvikelse. På kvällen efter middagen var det krokodil jakt med garanterat resultat. Vi var i den stora båten, indianerna som plockade krokodilerna var i sina små kanoter. Med ficklampans sken såg vi krokodilögon lysa som röda kattögon i vattenytan. Indianen fick givetvis upp en krokodil, som han sedan lämnade över till den som vågade ta den. Jag tyckte det var spännande så jag tog ett stadigt tag över gapet och ett i svansen och höll den ett bra tag . Den var mycket stark, starkare än jag hade trott för sin längd (ca: 1 meter). Jag skulle inte vilja ta den från en vinglig kanot i vattnet. Men detta har väl indianerna gjort sedan barnsben och i kanoterna hoppade de obehindrat.
Datum: 14 november 1998.
Sträcka: Orinoco deltat, Venezuela - Tucupita, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Denna natt och förmiddag var inte rolig för 3 av oss, Hasse, Marianne och Lars. Vi hade kräkts och spytt hela natten på en camp där vi inte kunde gå utanför pålverket. Vi var mycket dåliga och det satt i hela dagen, som var en transportdag hem till taxibussarna och hotellet i Tucupita. Vi skulle fiska piraya på vägen hem men ingen hade lust till detta. Det blev en lång båtfärd tillbaka och det blev mörkt innan vi klev in i taxibussarna för den avslutande färden till hotellet. Nisse och Anita hade klarat sig. Vi tror att det var dålig mat som serverades kvällen innan. Griskött utan kylskåp, i värme för länge under tropikernas sol, men dock förvarad i en islåda. Vi var trots allt nöjda med vår resa. Det var en efterlängtad hotellsäng som väntade på oss.
Datum: 15 november 1998.
Sträcka: Tucupita, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Det blev en vilodag på hotellet innan resan gick vidare söderut. En liten stadsvandring gjordes i en förvandlad indianby. Vi planerade också för vår vidare resa. Resan delades upp i tre dagsturer på ca: 5 timmars bussresa vardera.
Datum: 16 november 1998.
Sträcka: Tucupita, Venezuela - San Felix o. Puerto Ordaz, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Vi gick tidigt till bussterminalen och tog en buss till San Felix som ligger längre in i Orinoco floden på flodens andra sida. Sista biten färdades vi med en färja. Denna femfiliga färja skulle inte godkännas för tomgångskörning över Göta Älv men här lastades 100 bilar och bussar med minsta möjliga marginal. Efter färjeturen och San Felix åkte vi lokalbussen till Staden Puerto Ordaz som ligger någon mil längre in efter floden. Där hittade vi ett hotell som vi tog för natten. Vi vandrade runt i staden på eftermiddagen och kvällen. Det blev restaurangbesök då vi kände oss rätt bra i magen igen.
Datum: 17 november 1998.
Sträcka: Puerto Ordaz o. San Felix, Venezuela - El Dorado, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Nu var det resdag igen och vi tog lokalbussen till terminalen i San Felix för att ta långfärdsbussen till guld och diamantstaden El Dorado. Efter 5 timmar med buss var vi där. Att finna ett hotell som gick att sätta ner väskorna utan kackerlackor var nästan omöjligt. Till slut hittade vi ett i utkanten som var rätt hyggligt. En sådan stad, sådana hotell, det går inte att beskriva. Det var som i västern filmerna vi sett på bio. Vi åt och sov gott trots allt.
Datum: 18 november 1998.
Sträcka: El Dorado, Venezuela - Santa Elena, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Idag fick vi gå runt och titta på staden. Första bussen söderut gick inte förrän kl. 1300 så vi hade tid på oss. Inte mycket att se men säkert fem olika affärer med uppköpare av diamanter och guld fanns det. Så det går förmodligen att vaska fram något och bli rik. Vi försökte inte utan tog vår buss som planerat till Santa Elena. Den gick upp på en platå på ca: 800 m.ö.h. som heter Gran Sabana och är en national park. Santa Elena ligger 15 km från Brasiliens gräns i sydost hörnet av Venezuela. Här tog vi in på en posada och planerade vidare utflykter i Gran Sabana.
Datum: 19 november 1998.
Sträcka: Santa Elena, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Idag var det vilodag och rundvandring bland alla firmor som erbjöd reseutflykter i Gran Sabana. Vi fastnade för ett företag som vi kände för på grund av god uppläggning etc. Nisse hade redan bestämt sig för att klättra upp på Roraima ett berg som har lodräta sidor och en platå på 2700 m.ö.h. Det finns många sådana platåberg här nere men Roraima är ett av de få som går att klättra upp på, men med guide som följeslagare. Han lämnade oss och slog sig ihop med 2 unga flickor från Tjeckien. Utrustad med tält, sovsäck, och camping utrustning, lämnade vi honom för denna gång. Jag blev sämre med feber och diarré med ont i magen. Maten smakade inte så jag åt ingen mat. Vi gick tidigt i säng denna kväll.
Datum: 20 november 1998.
Sträcka: Santa Elena, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Då vi redan hade betalat vår första utflykt med jeep till norra Gran Sabana kändes det inte bra att vara febrig och sjuk. Vi frågade om vi fick skjuta vår resa en dag och det gick till vår förvåning bra. Det blev en vilodag med sängläge för mig och rundvandring för de andra, en oplanerad extra dag som jag så väl behövde.
Datum: 21-22 november 1998.
Sträcka: Santa Elena, Venezuela - Gran Sabana, Venezuela, nordväst, tur o. retur.
Seglad distans: 0 Nm.
Jag var bättre men långt ifrån bra. Vi beslöt ändå att starta vår tur som gick norrut. Vi besökte flera vackra vattenfall, badade i några av fallen, körde upp på höjder och tittade på horisonter, vackra som vykort. Övernattade i en indianby utefter vägen. Låg i små runda hus med toppiga tak och moskitnät över sängarna. Nästa dag körde vi in i området till ytterligare en flod. Vi åkte snabbåt till ett vattenfall som var 110 meter högt. Vi gick ner till foten av fallet och det rök som i en dusch. Sedan började återfärden till Santa Elena med ankomst i mörkret. Jag var väldigt trött men trots det så bestämde vi oss för en 2 dagars tur med jeep till gruvorna och en platå där vi såg in i Brasiliens Amazon djungler.
Datum: 23-24 november 1998.
Sträcka: Santa Elena, Venezuela - Gran Sabana, Venezuela, sydväst, tur o. retur.
Seglad distans: 0 Nm.
Resan startade med ett besök vid gränsstationen mot Brasilien. Vi såg gränsen som var tydligt utmarkerad men på ett sätt, där hönan Agda skulle göra det bättre och framför allt rakare. Guiden sa att det är höjden som avgör var gränsen skall gå. När det regnar, det vatten som rinner ut i Amazonfloden, det land tillhör Brasilien, det regn som rinner ut i Orinocofloden, det tillhör Venezuela, så enkelt var det. Ni kan förstå att ett kuperat landskap inte får någon rak gräns. Vi körde vidare åt väster och passerade flygfältet. Det var en stor dag för Santa Elena idag. Överallt var det militärer som bevakade varenda meter av vägen in till staden. Santa Elena skulle få besök av Venezuelas och Brasiliens presidenter idag. Den väg vi åkt på skulle invigas då den var klar och belagd hela vägen ca: 150 mil genom djungeln. Tidigare hade det bara varit grusväg. I Venezuela hade den varit klar sedan 1990 men i dagarna klar i Brasilien. Santa Elena skulle också få skattelättnader som Isla Margaritas redan hade. Vi kom sedan till några gruvor där fem man jobbade för 8 % var av förtjänsten. En körde grävmaskin, en körde caterpillar, en sprutade vatten, en pumpade upp vatten till en skakmaskin och den siste hjälpte till där så behövdes. De tjänade minst som en fabriksarbetare, 4000 bolivarer om dagen (ca: 60 kr) men oftast 10 gånger mer om de lyckades finna något och det gjorde de sades det. Vi badade i vattenfall och skakade fram på vägar som inte var körbara med vanliga bilar. På kvällen låg vi över på en fin posada med egna små rum. Nästa morgon körde vi fram till foten av platåberget och vandrade upp till utsiktsplatsen. Vi passerade även några grottor på vägen. På återfärden skulle vi besöka några ställen där de vaskade fram guld för hand. Vi fann flera men trots ihärdigt försök av guiden så var det inga vaskare där just då vi var där. Vi återkom till Santa Elena på kvällen innan mörkret. Då hade vi bestämt oss för att ta expressbussen hem direkt till Puerto La Cruz. Den skulle ta ca: 15 timmar och var en modern Volvobuss med airkonditionering och allt man kan tänka sig. Vi köpte biljetter och väntade på en restaurang tills bussen skulle gå kl. 2200. Vi klev på bussen, fällde ner ryggstödet så långt det gick och somnade in så gott.
Datum: 25 november 1998.
Sträcka: Santa Elena, Venezuela - El Morro, Puerto La Cruz, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
Natten flöt undan lättare än vi anat och det blev bussbyte på morgonen kl 0630 i Puerto Ordaz. Ny buss med avgång kl. 0700 för vidare transport till terminalen i Puerto La Cruz dit vi anlände kl. 1300. Vi tog lokalbussen, två olika, till vår marina, El Morro och hemma igen efter 15 dagar på resande fot. Inget hänt med båten som tur var och allt i ordning. Nu var den stora frågan, hur det var med mitt blodvärde. Jag hade inte med mig instrumentet denna gång heller men nu skulle jag ha behövt det. Mått illa hade jag gjort men samtidigt inte ätit på flera dagar. Detta skall ta ut varandra räknade jag med, nu gällde det. Värdet var för lågt, 11 % (15-25%) men inte oroväckande tack o lov. Nu började det vanliga slitet med plock och allt efter en resa. Tvättmaskinen gick på högvarv. Vi tömde alla väskor och skakade allt på kajen innan vi tog ombord det för att försöka undvika eventuella kackerlackor. Ännu har vi inte sett några i båten.
Datum: 26-29 november 1998.
Sträcka: El Morro, Puerto La Cruz, Venezuela.
Seglad distans: 0 Nm.
De första två dagarna har gått åt att skriva resebreven, som inte var skrivna sedan början på oktober, men nu hade vi chans att få de med en svensk, som åker hem till Sverige om några dagar. Vi låg kvar här i El Morro marina några dagar till för att fixa det som måste göras. Bland annat fick vi skura ren vår ankarkätting, som hade legat i så länge i det varma vattnet. Utan bottenfärg så tar det inte många dagar tills man inte ser den för alla sjöväxter som är mycket aggressiva här nere. Vi drack 1:a adventskaffe på S/Y Xora, och på kvällen gick vi ut på restaurang och åt en avskedsmiddag ihop, då vi skulle avsegla dagen därpå.
El Morro, Puerto La Cruz, Venezuela.
Hälsningar i mängd.
Marianne o. Lars.