Ramnoe
Ramnoe har numer en egen hemsida: www.ramnoe.com
- Rodney Bay, 2006-01-29
- Admiralty Bay, Bequia 2005-12-20
- Prickly Bay, Grenada 2005-12-04
- Trinidad 2005-04-17
- Brasilien 2005-02-21
- Itaparica 2005-02-17
- Sydatlanten 2004-11-29
- Jacaré 2004-11-08
Rodney Bay, söndag den 29 januari 2006
Vi har just kommit tillbaka från affären där vi köpt
nötrulle till söndagsmiddagen. Hiltrud bakar en
kaka i stekpannan för eftermiddagskaffet. Vi har
återigen fått det bekvämt med båten vid en
fingerponton i ARC:ens marina. ARC är
förkortning för Atlantic Rally for Cruisers och är en
organiserad Atlantöversegling med några hundra
segelbåtar som varje år före jul går från Las Palmas
på Gran Canaria till Rodney Bay på St. Lucia. Här
är fullservice med allt man kan behöva från
marinelektronik till blomsteraffär. Men mat handlar
vi i en stor supermarket en kvarts promenad
härifrån. Där är ett rikligt sortiment och bra priser,
vilket vi uppskattar efter över en månad på Bequia.
I fredags kom vi hit efter att ha gått över natten
från Bequia. Sedan ett par veckor hade vi haft hårda
vindar med upp till tjugo sekundmeter i byarna och
vi låg så bra i Admiralty Bay att vi inte hade lust att
tampas med motsjö i upp till fyra meters höjd i
kanalerna mellan öarna. Men i torsdags och fredags
kom ett väderfönster med måttliga ostliga vindar,
alltför måttliga visade det sig snart. När mörkret
föll efter tre timmars fin segling norrut till St.
Vincent dog vinden ut. Det fick bli motorsegling
resten av vägen. Under natten gick vi längs St.
Vincents västkust och över sundet till St.Lucia. I de
första gryningsstrålarna skymtade de cirka 750
meter höga vulkankonerna the Pitons. När vi följde
kusten norrut kunde vi konstatera att St. Lucia är
lika vacker som de andra öarna i Windward Islands,
Öarna över vinden. Lavan har sprutat eller vällt upp
ur jordens inre och format ett landskap med sådana
höjder att den fuktiga Atlantluften svalnar och
släpper ifrån sig regn när passadvinden pressas
uppåt av bergssidorna. Nederbörden i kombination
med den bördiga vulkanjorden gör att den yppiga
grönskan bildar ett tjockt täcke över hela ön.
Bequia blev för oss återigen en plats där vi stannade
så länge att vi började känna oss som bofasta. Vi
låg först länge vid boj utanför restauranterna på
sydsidan och gick sedan över till nordsidan där vi
satte ankaret stadigt i sand på tio meters djup. Vi
har lärt känna den vackra ön och vandrat kors och
tvärs på heldagsturer med mat i ryggsäcken eller
halvdagar helt utan packning. Den längsta
vandringen gick till ett sköldpaddsreservat i
nordöstra delen. Där fanns över tvåhundra vattensköldpaddor
av två olika slag som skulle släppas ut
när de blivit tillräckligt stora. Ett par
utrotningshotade arter i faunan har härigenom
räddats till överlevnad.
Förra resebrevet slutade med att vi skulle se
vad det var för brand inne i byn. Det var ett ganska
stort hus som brunnit ner till grunden, men
lyckligtvis hade man klarat de andra
träbyggnaderna som låg tätt intill. Det var patetiskt
att se en symaskin stå som enda inventarium på en
mur bland rökslingorna mitt på brandplatsen.
Admiralty Bay är ett stort seglarcentrum. Där
ligger ständigt några hundra båtar i bukten.
Charterbåtarna kommer och går hela tiden. Det är
mest fransmän, britter och amerikaner i
katamaraner på väg till Grenadinernas korallrev. Vi
yachties stannar längre och en del blir mer eller
mindre bofasta. För oss blev det många korta
möten, men mest umgicks vi med Ian och Louise på
Spirit of Ecstacy och Billdalsborna Inger och Lasse
i Forgus 31:an Charlotta.
Julafton firade vi först, enligt bequiansk
tradition sedan många år, uppe hos svensknorskan
Mariann tillsammans med över två hundra andra
skandinaver. Huset ligger högt upp på berget med
en enastående utsikt över bukten och ut mot havet.
Det bjöds på obegränsade mängder av glögg och
hembakta pepparkakor. Som enda ”betalning”
skulle vi ha med oss en present och en flaska vin.
Presenterna lottades ut och behållningen går till the
Sunshine School, en skola för handikappade barn.
Vinflaskorna gjorde oss något konfunderade och vi
misstänkte vissa alkoholproblem hos Mariann, men
vi fick senare totalt revidera våra funderingar.
På kvällen hade vi grillparty på beachen. När
mörkret föll kom över hundra skandinaver i sina
dingar och drog upp dem på sanden. Inne bland
träden hade en inhemsk familj ställt upp grillar för
kyckling och fläskkött och ett bord med tillbehör
som ris, sallader och brödfrukt. Bord och bänkar
belysta av facklor stod nedanför på stranden.
Stämningen blev allt högre samtidigt som
vätskenivån i flaskorna blev allt lägre. Vi sjöng
julsånger och hade trevligt till långt in på kvällen,
men när några började dansa ringlekar blev det för
mycket Lasse Åberg över det hela, så då var det
dags att tuffa ut till vårt flytande hem.
På nyårsafton upprepades programmet från
julaftonskvällen. Vätskenivån i buteljerna sjönk
ungefär lika snabbt som den 24 december, men nu
hade många tjuvstartat tidigare på dagen, vilket
snart märktes. Ett ganska komiskt inslag var när vi
ställde oss upp, några aningen vingligt, och lät
patriotismen flöda i nationalsånger klockan sju, när
Skandinavien gick över i det nya året. Det blev först
Du gamla du fria och strax därefter Ja, vi elsker
dette landet. Bäst var stämningen senare när vi
sjöng oss igenom ett antal Taubevisor med delvis
norsk intonation. Vid elvatiden drog sig de flesta ut
mot sina båtar för att något högtidligare och med
eftertanke passera årsskiftet. Ett långvarigt och
påkostat fyrverkeri under den tropiska stjärnhimlen
gav själen ett litet lyft. Med ett glas sjörullat
brasilianskt vin önskade Hiltrud och jag varandra
ett gott nytt år. I tankarna var vi hemma hos våra
barn med familjer.
Vi skall återkomma till Mariann. Först ett citat
från omslaget till Peter Rørens bok Kakerlakkenes
død: ”Peter (1943-) og Mariann (1940-) seilte
sommeren 1984 av gårde med den 49 fot lange
Colin Archer FREDAG.” ”Etter 13 måneder
forliser FREDAG utenfor Union Island i
Karibien.” I boken berättar Peter hur de lyckades
bärga och reparera skutan utan försäkringspengar,
hur de seglade charter i Karibien i elva år och sedan
sålde båten till Norge, där hon seglar än, och hur de
så småningom etablerade sig på Bequia. Nu lever
de skilda liv. Peter har jobbat som mekaniker och
etablerar sig nu som författare efter att ha lyckats
bra med sin första bok. På en sluttning ut mot havet
har han byggt sig en skrivarlya i en
fackverkskonstruktion som ser ut som en igloo.
Mariann Palmborg jobbar som hamnvakt på
somrarna i Oslo och på vintern bor hon här på
Bequia. När man går längs stranden genom Port
Elizabeth träffar man för det mesta Mariann, när
hon sitter och knopar med tågvirke för att kunna
sälja sina färdiga produkter bland annat till
kryssningspassagerarna. Bredvid står hennes kulört
målade jeep med en klocka under taket som klämtar
när hon kör. På bequianskt vitsigt vis kallar hon sin
verksamhet för ”Why knot”. Hon är engagerad i
verksamheten vid Sunshine School och är med och
organiserar den årliga auktionen, vilken är en del i
finansieringen av skolan. Ett par lärare visade oss
runt i skolan. De flesta eleverna är ”slow learners”
och andan på skolan kändes mycket positiv. De har
tydligen sluppit sin Björklund! Skolan är
välutrustad med bland annat skänkta datorer.
Marianne är också med i planeringen av den
årliga jass- och bluesfestivalen. Den varar i tre
dagar och i år ägde den rum förra veckoslutet. Vi
var bara med en kort stund på avslutningen på
söndag eftersom vi inte ville lämna båten för länge i
de hårda vindbyarna. Många båtar hade draggat de
sista dagarna. Det var ändå härlig sång och musik vi
fick uppleva, det svängde rejält med vår ungdoms
musik.
Vi får inte glömma ytterligare en god sida hos
Mariann. Precis som de flesta sociala och positiva
människor är hon också stor djurvän. Ägarlösa
hundar springer omkring på ön och de far många
gånger väldigt illa. De har ofta stora bara
skabbfläckar och sår och bölder på kroppen. Hon
samlar in pengar till veterinärnotor och behandlar
själv en del. Hon tvättar bort skabben och vissa
hundar lämnar hon till avlivning. Hemma har hon
tre små fjäskiga hundar som man smälter inför.
Till slut fick vi förklaringen till alla
vinflaskorna. En kväll bjöd Mariann oss till
middag. Solnedgången färgade himmel och hav
röda och när månen kom fram skymtade vi mellan
palmerna vikens vatten med silver i vågorna. Det
blev en gourmetmåltid på terrassen med ett utsökt
bordeauxvin till maten. Mariann själv smakar ingen
alkohol och drack en juice. Vinflaskorna var alltså
till för att förgylla livet för hennes gäster! Tack
Mariann!
När man börjar skriva om alla intressanta
människor man möter går det nästan inte att sluta.
De flesta blir ändå inte nämnda.
Det är svårt att gå förbi Ray och Dawn, ett
amerikanskt par i en katamaran som vi träffade
dagligen. Varma, spontana, öppna människor som
känner var och varannan på Bequia, svart eller vit,
fattig eller rik. De bjöd på sig själva och hade alltid
ett skämt eller vänligt ord att bjuda på. De känner
övärlden utan och innan och hade mängder av goda
tips att dela med sig av.
Vid Mount Pleasant träffade vi Carol som satt
med en silvergrogg utanför en affär. Han hade varit
sjöman och bland annat varit i Göteborg. Hans
förfäder var sjöfolk från Skottland och Wales och
de kom hit redan på 1600-talet. Han var filosofiskt
lagd och var glad att träffa någon som tyckte det var
roligt att prata om språk, seder och olika delar av
världen.
Till slut måste jag ta upp Rastafaris på fruktoch
grönsaksmarknaden. De har hutlösa priser, 60
kronor kilot för tomater (!), men ganska bra
produkter. Där var vi i haschångorna nästan varje
dag och blev väl kända och våra knutna nävar
möttes i rastahälsning. Vår favorit, den yngste av
dem, gav oss en ananas och en kram till avsked när
vi var där sista gången.
Medan jag skrivit har det blivit måndag och hösten
har kommit. Det blåser och regnar och vi är glada
att vi ligger i marinan. Det är mycket bekvämt.
Igår kväll kom Pia och PG på Kingfishern
Grace över efter en enkel bryggpromenad. De hade
kommit hit med årets ARC och var helnöjda med
arrangemangen. Nu skulle de titta på vårt
inbrottsskydd efter att ha haft oönskat besök i båten
innanför Young Island, söder om Kingston. PG
brottade ner inkräktaren och slängde honom över
bord, men mannen bar kniv så PG fick ett par
otrevliga sår. Det kunde slutat mycket illa!
Mittemot oss på den yttre pontonen ligger ett
par i roddbåt. De kan utan vidare börja tävla med
Ola Skinnarmo. Colin är kanadensare från
Vancouver och han har som mål att bli den förste
som tar sig runt jorden med enbart manuell kraft.
Han har rott, skidat och cyklat från Vancouver och
hit. Genom Sibirien tog de sig till Moskva under
vinterhalvåret (!) och cyklade sedan till Lissabon.
Därifrån rodde han och flickvännen Julia under 150
dagar till St. Lucia. De är mycket trevliga och
visade oss bilder från sin resa. Mer finns att läsa om
deras spännande äventyr på den fina hemsidan,
www.expeditioncanada.com.
Precis nu kom Anders och Ann-Kristin på Lovisa
förbi. De hade lämnat ankarplatsen vid Reduit Bay i
det otrevliga vädret och låg nu i marinan. Vi skall
över till dem på en kopp kaffe i kväll.
Admiralty Bay, Bequia, tisdag den 20 december 2005
Efter frukost och morgonbad med simtur runt båten och efterföljande dusch på däck har jag
precis satt mig vid datorn för att skriva när jag känner brandlukt. Över Port Elizabeth längst in
i Admiralty Bay väller tjock mörk rök upp över hustaken. Efter en stund hör vi sirenen från
brandkårens uttryckning. De kommer förmodligen från flygplatsen. Vi stänger luckorna för att
inte riskera få sotflagor in i båten och hoppas att det inte är giftig rök som driver ut i bukten.
Ett antal av de nyfiknare seglarna har tagit dingen in för att se vad som händer.
Sista veckan med barnen på Grenada hade vi återigen hyrbil och blev mycket rörliga. Det
var lätt att handla och vi gjorde utfärder till olika delar av ön. Bland annat åkte vi upp till
nationalparken igen så de små fick se aporna och vi åt en god lunch på den kända
restaurangen The Cove vid Halifax Bay. Den engelska ägarinnan har själv designat lokalen
som ligger som en stor terrass på pelare på kanten av sluttningen ut mot havet. Det enda
störande inslaget var hennes fyra blandrashundar som skällde mesta tiden.
Måndagen den tolfte december sa vi adjö till barnen på flygplatsen och sedan vi handlat
livsmedel och lämnat tillbaka hyrbilen förberedde vi båten för avsegling nästa morgon.
Vi var uppe i första gryningsljuset klockan fem och skulle ta upp ankaret och gå klockan
sex. Men det blev inte som vi tänkt oss. När vi fått upp tio av 35 meter kätting var det stopp.
Kättingen satt fastlåst vid någonting på tio meters djup. Efter anrop på VHF fick vi några tips
om professionella dykfirmor. Vid niotiden, när de skulle öppna, vinkade jag till en passerande
dinge för att få lift in till marinan. Vår dinge var sjösurrad på däck. Det var ett franskt par och
hon visade sig vara dykinstruktör och erbjöd sig direkt att kolla kättingen. Sedan de fyllt
färskvatten vid bryggan åkte de direkt och hämtade dykutrustningen. Hon fick lätt loss
kättingen som var snurrad tre varv runt en klippspets. Hon ville inte ha någon ersättning men
fick ändå 100 EC$, vilket var betydligt mindre än vad dykfirmorna begärde.
Redan halv tio kom vi iväg och nöjde oss med några timmars motorsegling upp till
Halifax Bay. Där ankrade vi intill en klippvägg på sex meters djup. Det blev en mycket lugn
och behaglig eftermiddag och natt i den idylliska viken. Där finns ingen bebyggelse och vi
hörde bara hundarna på The Cove lite svagt och en och annan bil som fick växla ner i
uppförsbacken runt udden. Innanför södra delen av viken ligger en soptipp, men vi kände
ingen stank från den.
Seglingen upp till Bequia gjorde vi i två etapper. De så kallade Christmas Winds har
startat med nordostlig vind på cirka tio sekundmeter. Det blev motorsegling med noggrann
navigering mellan öar och rev. Dator och lod kom mycket till användning eftersom kurs och
fart hela tiden påverkas av växlande vindar och strömmar.
På Union Island klarerade vi in i St. Vincent och Grenadinerna. Det är en liten mysig ö
som i huvudsak lever på turister som kommer med flyget och skall ut till de omkringliggande
öarna och reven. Vi låg vid boj med Newlands Reef mellan oss och Atlantvågorna.
Vindgeneratorn gav oss ett överflöd av ström och den krabba sjön skvätte in i dingen.
Vi stannade tre nätter och den andra dagen vandrade vi runt ön. Från toppen av Fort Hill
fick vi en överblick över den fantastiska skärgården. Vid horisonten skymtade St. Vincent i
norr och Grenada i söder och däremellan ligger höga grönskande öar och slingrande rev
utspridda.
Efter frukt- och läspaus på toppen kanade vi ner för stigen och tog oss över till Richmond
Bay på nordsidan. I den vita korallsanden letade vi vackra snäckor och koraller. Det blev bad
och matsäckslunch och sedan en promenad över passet tillbaka till båten. Det är skönt att
kunna röra sig på dagen. Klimatet är behagligt med frisk vind från havet och inte alls så
tryckande varmt som vi haft tidigare. På kvällarna när det går ner mot 27 grader är det till och
med så att man funderar på om man inte skulle behöva ta på sig en T-shirt i sittbrunnen.
Port Elizabeth i Admiralty Bay på Bequia är ett riktigt yachtingcentrum, framför allt inriktat
på amerikaner. Det innebär att priserna trissas upp så det gäller att vara medveten om vad och
var man handlar och vart man går ut och äter. Vi kommer att stanna här minst över jul och
avvakta vad som händer med vår livflotte på Trinidad. Det skall bli roligt att upptäcka ön och
göra utflykter och fira jul tillsammans med de andra skandinaverna. Efter lunch får vi åka in
och skicka iväg vår reseberättelse och se vad som hänt med branden. Röken är nästan borta.
Vi får hoppas att det inte är alltför allvarliga skador. Det är inte roligt när redan fattiga
människor drabbas av olyckor.
Som avslutning vill vi önska alla våra seglande vänner i olika delar av världen och släkt och
vänner i land en riktigt fin jul och ett gott nytt år.
Prickly Bay, Grenada,
söndag den 4 december 2005
Just nu är allt mycket annorlunda mot
hur det brukar vara när vi seglar.
Datorn står på bänken i ett mycket
amerikanskt kök med bred kyl och frys,
mikro, drinkmixer och all tänkbar
utrustning. Här är stort och rymligt och det
finns till och med inomhusrabatt med
gullrankor som klättrar uppför den
skifferklädda väggen. Sovrummet kyls av
takfläkt och luftkonditionering och rymmer
både queen bed och extra couch.
Badrummet följer också storleks- och
utrustningsmallen.
Runt huset står blommande träd och
buskar, mest framträdande är oleander i
olika röda nyanser och tätt planterade
prickbladiga växter som vi brukar ha
hemma i miniformat som krukväxter,
framför allt olika krotonsorter. Efter ett
tiotal meter övergår gräsmattan i en
sandstrand med palmer som hänger ut över
vattnet. På en skuggig fläck ligger Ramnoe
Kalv II, den nyinköpta dingen, uppdragen
och någonstans bland båtarna i viken
gungar vår Ramnoe i den lätta dyningen
med ankaret på tio meters djup.
Fredagen den 18 november släppte vi ner
kroken på Grenada efter ett dygns segling
från Trinidad. Nästa kväll, med ett par
timmars försening, svepte anslutningsflyget
från Barbados med barn och
barnbarn in över ankarplatsen för att strax
därefter dimpa ner på flygplatsen. Nästa
morgon fick vi lift med ett amerikanskt
seglarpar i hyrbil till hotellet i Morne
Rouge Bay, där vår son Martin med Anna
och barnen Elin, 4,5 år och Alva 1,5 år
sovit några timmar. De var förvånansvärt
pigga med tanke på närmare ett dygns resa
och fem timmars jetlag.
De bodde en vecka på hotellet och då
hade vi hyrbil så vi kunde pendla till och
från båten. Förra söndagen flyttade de hit
till Lance Aux Epines Cottages och här
skall de stanna tills de flyger hem till
Sverige på luciadagen. Det har varit väldigt
roligt att vara tillsammans och de små har
snabbt acklimatiserat sig. Vi har gjort
många utflykter både längs kusterna och
upp i bergen. Orkanen Ivan svepte fram
över Grenada förra året och ställde till en
våldsam förödelse. Husen stod i ruiner och
bilar och båtar var demolerade. Odlingar
och naturens grönska hade blåst eller
spolats bort av skyfallen. Träden stod kala
som i en nordisk skog om vintern. Nu är ön
återigen grön och blommande och de flesta
husen har skinande nya tak.
Vi minns särskilt när vi vandrade
genom nationalparken högt uppe i bergen
fram till vattenfallen Seven Sisters.
Där tog vi en svalkande simtur i en
naturlig pool under ett av fallen. Ett annat
roligt minne var en båttur till bukten
innanför Hog Island. Lotsens
farledsmärken stämmer inte längre efter
Ivan, så vi fick navigera mellan korallreven
genom att iaktta vattnets färg och med ett
öga på ekolod och datorskärm. Det blev en
fin dag med bad och snorkling, trots att alla
äggen som vi skulle ha haft till pannkakor
var skämda så att de fick slängas.
Vi har också umgåtts en hel del med
våra sydafrikanska vänner på Spirit of
Ecstacy som vi träffat i Jacaré i Brasilien,
Ian och Louis, och med Don och Pam på
Dorothy Allen från Toronto i Kanada. Vi
har bland annat åkt minibuss tillsammans
runt hela ön. Mycket intressant under den
färden var besök på en muskotfabrik och
ett romdestilleri. På båda ställena bedrevs
verksamheten på samma sätt som på
1800-talet. Sockerrörspressen på
destilleriet drevs av ett 220 år gammalt
vattenhjul.
Kvart över fem igår morse hämtade Ian
först oss med barn och barnbarn vid
stranden och sedan Pam och Don från
deras båt. Alltid lika gästfria Ian och Louis
hade bjudit in oss för en tur med Spirit of
Ecstacy, deras rymliga katamaran. Vi hade
snart rundat Point Saline och stävade
norrut längs Grenadas västkust medan
himlen färgades morgonröd över
bergskammarna. Halv sju låg vi på redden
utanför St. George´s tillsammans med
femmastade seglande passagerarfartyget
Windsurf och ett antal mindre båtar. Inne
vid kajen låg två stora kryssningsfartyg i
bredd. Vi spanade alla ut mot havet, där en
blåsvart fläck växte mer och mer och så
småningom fick konturerna av ett fartyg.
Det var Queen Mary 2, enligt vad det
påstås världens största kryssningsfartyg,
som närmade sig. Sakta gled hon in och
släppte ner ankaret på 40 meters djup. Vi
gick sakta runt den imponerande kolossen
medan sluparna som skulle färja in
passagerarna till kajen sänktes ner i vattnet.
Det var som att segla runt ett stadskvarter
och vi räknade till 14 våningar ovan
vattenytan. Efter frukost ombord handlade
vi i St. George´s och tog en taxi tillbaka till
Prickly Bay. Ian och Louis skulle fortsätta
norrut mot Grenadinerna.
Redan den 25 oktober kom vi tillbaka till
Chaguaramas norr om Port of Spain på
Trinidad efter sex månader hemma. En av
de mest påtagliga händelserna under
sommarhalvåret är att Amanda kom till
världen. Hon är Anettes och Magnus tredje
barn, lillasyster till Ella och Oliver. Precis
som våra tidigare fyra barnbarn tillhör hon
helt klart och objektivt ett av världens
underverk. Konkret för 2005 är också den
grillplats med skorsten och spis i rött tegel
som kommit till mitt på tomten i Gottskär.
Mer abstrakta är minnena från resor i
Bohuslän och Nordtyskland då vi hälsat på
vänner från våra seglingar. I Ulvesund
hälsade vi på Anders, Betula och Alma,
som vi träffat på Itaparica och i
Hunnebostrand mötte vi Victoria och
Joakim, som för någon månad sedan sjösatt
sin Libre i Jacaré. Under resan till
Nordtyskland tältade vi i Danmark både på
ner- och hemfärden. I Hooksiel återsåg vi
djurvännerna Rudi och Longine med hund,
katt och sjuka igelkottar. Gästfriheten och
generositeten var lika stor som när de
hjälpte oss efter vårt segelhaveri för tre och
ett halvt år sedan. I Schleswig bodde vi hos
Elli och Kalle som vi delade ponton med
på La Gomera. Även där var vi varmt
välkomna och hade många intressanta
samtal om planerade och genomförda
seglingar. Under bilrundtur i Schleswig
blev vi guidade i ett mycket vackert
landskap med idylliska byar och vackra
insjöar som vi inte ens kunnat ana oss till
när vi tidigare svept förbi på Autobahn.
Strax före avresan från Sverige fick vi
ett mycket tragiskt besked. Bo Bergman
som vi mött i Recife hade omkommit vid
Amazonflodens mynning. Man hade funnit
hans döda kropp på stranden av en ö. Han
talade mycket om sin dotter när vi träffades
och vi förstår att förlusten känns särskilt
svår för henne just nu. Vi minns honom
som en djärv och mycket kompetent
seglare och som en hjälpsam person som
var lätt att få kontakt med. Han fixade våra
motorproblem och vi hade mycket trevligt
tillsammans under ett par dagar.
Vid ankomsten till Trinidad fick vi mycket
hjälp av Hanna. Vi möttes av taxi som hon
beställt av Jesse James. Den tog oss först
till tullen i Chaguaramas för deklaration av
reservdelar till båten. Sedan fortsatte vi
hem till Hanna och Ray där vi bodde en
natt med bed & breakfast. Nästa morgon
körde Hanna oss ut till Ramnoe på Power
Boats marina. Enligt avtal hade Hanna
pysslat väl om henne och det var nästan
inget mögel i båten, batterierna hade fått
sitt vatten, däck och sittbrunn var rengjorda
och täckningen var intakt.
Det blev tre intensiva, svettlackande
veckor i tropikhettan på varvet. Det var
mycket som skulle fixas och ordnas. Vi låg
bredvid Rosalinda från Stockholm och
Charlotta från Göteborg. Varje morgon vid
sextiden gick Lasse, Janne och jag med var
sin spann upp till toaletten för att tömma
nattens produktion. Därefter brukade
Hiltrud och jag ta en promenad upp i
regnskogen och titta på papegojor och
andra fåglar som försökte dölja sig i den
täta grönskan. Sedan smakade det gott med
frukost som vi brukade inta till VHFrapporten
på kanal 68 klockan åtta. När det
mörknade på kvällen var det ofta dags för
sociala aktiviteter. Ibland tog vi en gin och
tonic eller dinner på restaurangen eller vi
träffades på vår eller någon annans båt. På
måndagar hade Hanna informationsträff
för oss skandinaver med kaffe och bokbyte
på Roti Hut. På lördagskvällarna tog
skandinaverna med sig middagsmaten till
samma ställe för roligt umgänge.
En kväll for fem minibussar
fullpackade med seglare till en indisk by
utanför Port of Spain för att vara med om
hinduernas största fest, Diwali, ljusfesten.
Runt varje hus fanns mängder av ljus
uppställda. Det var små keramikkärl med
en veke inbäddad i kokosolja. Alla
människor var glada och vänliga. Ove på
balladen Balder och jag blev inbjudna till
en hindufamilj medan Hiltrud och Ros-
Marie var i prattagen så att de vandrade
vidare utan att märka något. Vi var
välkomna att dela deras måltid, men vi
hade precis ätit oss mätta, så vi nöjde oss
med lite vatten att dricka.
Vi var också inne i Port of Spain med
några av seglarna på en steelbandafton
med supé. De hade en stor orkester med
minst ett tjugotal musiker. Det var första
gången vi upplevde steelbandmusik och vi
njöt i fulla drag. Det var rik musik med
snabbt flyt och både rytmisk och melodiös.
Vi fick också lyssna på ett jassband och en
mycket duktig solist på saxofon.
Innan vi lämnade Trinidad hade vi
ordnat allt med båten som vi föresatt oss
utom servicen med livflotten, som har
dragit ut på tiden av olika administrativa
skäl. Vi blev tvungna att segla iväg utan
den och måste troligen återvända till
Trinidad för att få ut den när alla delar
kommit från Europa.
Otur för oss var att dagen innan vi
skulle avsegla mot Grenada kvalificerade
sig Trinidad-Tobagos landslag för fotbolls-
VM i Tyskland. Premiärministern
förklarade därför den följande dagen som
allmän helgdag, vilket innebar att vi fick
betala 325 kronor till customs och
immigration i helgersättning!
Seglingen till Grenada gick mycket
lätt, först motorgång österut ett par timmar
längs Trinidads nordkust och sedan ett
direkt kryssben till Prickly Bay över
natten.
Trinidad
Ramnoe - OE32 - 6,2 t
April 2005
Chaguaramas söndag den 17 april 2005
Klockan är halv elva på kvällen och vi vaggas mjukt där vi ligger vid kaj på Power Boats marina i Chaguaramas, Port of Spain, Trinidad. Efter en mycket god söndagsmiddag med oxkött och sparris skall det bli skönt att så småningom få krypa till kojs. Vi har mycket att göra med båten just nu. I morgon skall den upp på land och följande måndag flyger vi hem för att komma tillbaka igen i slutet på orkansäsongen. Men i eftermiddags tog vi ledigt från allt jobb och kopplade av med en söndagspromenad, vilket gav oss en mycket fin naturupplevelse.
Bakom marinorna klättrar djungeln uppför bergsluttningarna. Under Andra världskriget hade amerikanerna flottbas här och vi fann en delvis igenvuxen väg från den tiden. Vi följde den uppför sluttningen och lyssnade på fågelsång och beundrade blommorna och grönskan. Men det roligaste hände på återvägen. Vi hörde hur det prasslade bland träden och såg hur grenarna rörde sig. Vi stannade blick stilla och efter en stund skymtade vi en apa och sedan kom en hel familjegrupp med ett tiotal vrålapor fram ur grenverket. De passerade oss på ett trettiotal meters avstånd och verkade helt oberörda av vår närvaro. Några kastade sig i långa språng mellan träden. Andra promenerade lugnt och sansat på de mer horisontella grenarna, bland annat en hona med en unge hängande under buken.
Från Fortaleza seglade vi direkt till Chaguaramas. Det är cirka 2000 sjömil och tog sexton dagar. Ungefär en tredjedel av sträckan fick vi ”gratis” eftersom vi hade medström hela vägen. De resterande två tredjedelarna fick vi jobba för. Fram till Amazonflodens mynning seglade vi i norra Brasiliens regnperiod och hade växlande vindar och många squall med hårda regnbyar. Utanför de tre Guyanas kom vi in i nordostpassaden. I år var vinden nordligare än normalt och vi fick några dygn med åtta till tio sekundmeter i stäven och kraftig motsjö innan vi kunde lägga oss på en västligare kurs utanför Venezuela.
På morgonen den 31 mars lämnade vi södra hemisfären och passerade ekvatorn, vilket vi firade med champagnefrukost. Natten till den tolfte april seglade vi genom Galleon’s Passage mellan Trinidad och Tobago och klarerade in i Chaguaramas klockan halv två på dagen.
Vi har haft båten ungefär ett och ett halvt år i Brasilien som vi tycker är ett fantastiskt fint land i alla avseenden, både när det gäller människorna och naturen. Det var lätt att segla dit, men betydligt mer krävande att ta sig därifrån. Från Salvador har vi sammanlagt haft 34 delvis hårda segeldygn, men känner oss redan rikt belönade för vår möda och trivs fint på denna vackra ö. Men vi har inte riktigt klarat omställningen. Ibland sätter vi tummen i vädret och skickar iväg ett glatt leende på brasilianskt vis, men tyvärr möts vi då ofta bara av ett trumpet, eller möjligen helt nollställt ansikte.
Nu gläder vi oss närmast åt att få komma hem till våra närmaste och till den svenska våren. Och när vi kommer tillbaka till hösten kan vi se fram mot att få utforska allt som är nytt och spännande för oss bland öarna i Små Antillerna.
Hiltrud och Lars på Ramnoe
Brasilien - Salvador måndag 21 februari
Ramnoe - OE32 - 6,2 t
Mars 2005
Igår seglade vi över till Salvador med Martin, Anna, Elin, Alva och allt deras bagage. På kvällen åt vi en god middag i Pelourinho och sedan tog vi taxi till flygplatsen. Efter en dryg månad tillsammans kändes det vemodigt när vi vinkade av dem vid midnatt.
Nu planerar vi för segling norrut vilket inte är så lätt. Upp till Recife har vi den sydgående Brasilienströmmen och de ostliga vindarna har en tendens att vrida mot nord när de närmar sig kusten. Det mesta är alltså emot oss, så det gäller att hitta en slug taktik för att kunna följa kusten i nordostlig riktning. Fransmän, som låg bredvid oss när vi anlände den 30 november, hade då just återvänt efter att i fem dagar försökt ta sig norrut, men efter varje kryssben återigen befunnit sig utanför Salvador.
Vi vet alltså vad vi har att vänta oss!
Atlanten torsdag 24 februari kl 09:10
Vi befinner oss sydost om Salvador. Det faller just nu några droppar regn ur ett moln och solen värmer starkt. Vi gick igår klockan 15:00, avvinkade av Rolf och Jacinta. Vi satte direkt segel, eftersom vi föresatt oss att inte gå för motor. Först gick vi rakt söderut, alltså rakt motsatt riktning mot vårt mål, men ut från kusten enligt planerna. Klockan tolv på natten slog vi och gick nordnordost. Medan jag sov mellan 03:30 och 06:30 hade vinden vridit och vi var nästan tillbaka i Salvador. Nu har vinden helt upphört och vi har gett upp seglingsförsöken tills vidare och går nordost för motor.
Salvador måndag 28 februari
Vårt försök att kasta loss från Salvador misslyckades. Efter tre dygns kämpande mot två knops motström, vind från ostnordost och motsträviga vågor fick vi ge upp strax före Aracajú. Plötsligt vägrade motorn starta och för bara segel ansåg vi oss inte ha någon chans att ta oss vidare norrut.
Vi fick alltså gå tillbaka till Salvador för segel och med vind och ström i ryggen skjutsade vågorna oss på ett dygn tillbaka till utgångspunkten. Klockan fem på söndag eftermiddag ringde jag till Rolf på Wunderbar. De låg kvar i marinan och erbjöd oss direkt bogsering. Det var rena turen för de skulle egentligen ha plockat isär motorn, men blivit uppehållna av besök, så det var uppskjutet till nästa dag. Klockan tio kastade vi ankar i Barra, väster om fyrtornet. Vid midnatt kom vi till vår plats i marinan och klockan ett satt vi på Wunderbar med öl och soppa. Jag hade oroat mig mycket på vägen för hur vi skulle ta oss in till Salvador och nu kändes bara en stor lättnad. Det är tur att det finns hjälpsamma vänner!
Nästa morgon hade Rolf mekaniker ombord och de tittade även på vår båt. Först trodde de det var batteriet, men när de kom tillbaka på eftermiddagen kunde de konstatera att det kommit in vatten i cylindrarna. Det var ett allvarligt problem, men det tycks inte ha fått några svåra följder. De har fått ut allt vatten och motorn verkar fungera som vanligt igen. Jag har nu hängt upp avgasslangen så den bildar en extra svanhals i motorrummet. På köpet har vi fått goda råd hur vi skall undgå att få ”vattenslag” igen. Vi skall inte stänga av motorn vid stark krängning utan först räta upp båten och låta motorn gå en stund innan vi stänger av den.
Nu skall vi avvakta en god väderprognos och sedan ger vi oss av igen. Efter några dagar med trevliga båtgrannar i Salvador är returresan till Aracajú bara en halvt bortglömd episod.
Atlanten fredag 11 mars kl 10:20
Vi har passerat São Fransiscoflodens mynning och ligger på hård kryss upp mot Maçeió. Redan kort efter avresan från Salvador fick vi återigen problem med motorn. Den läcker olja och larmet för oljetrycket går när vi startar motorn. Vi försöker nu klara färden med enbart segel. Eftersom vi hela tiden seglar dikt bidevind snurrar vindgeneratorn så bra att vi kan ha kylen på under dagen och topplanternan på natten utan motorladdning. Vi utnyttjar minsta vindkantring för komma uppåt och vår seglade väg syns som ett mycket komplicerat mönster på sjökortet.
Atlanten måndag 14 mars kl 13:00
I natt vred vinden och vår kurs blir allt bättre. Vi behöver inte längre kryssa och går nu för styrbords halsar med vinden något för om tvärs. Vi räknar med att komma in till Recife för att laga motorn i morgon bitti. Då har vi seglat i nio dagar från Salvador. Samma sträcka åt andra hållet tog tre dagar. Eftersom vi inte vågar starta motorn utan måste gå in för segel får vi anpassa oss väl till tidvattnet. Troligen får vi göra ett slag utåt i natt för att inte komma fram för tidigt.
17:30
Solen går ner nu och det är riktigt svalt i sittbrunnen. Från pentryt kommer ljuva dofter som förebådar en god middag. Vi går en spännande natt och morgon till mötes och hoppas vi skall klara inseglingen till den stora kommersiella hamnen med vår svårmanövrerade båt.
Atlanten torsdag 17 mars kl 16:20
För ett par timmar sedan lämnade vi Recife och seglar norrut igen.
Inseglingen i tisdags morse gick perfekt. I slackvatten vid flod seglade vi in i det första gryningsljuset. Vindens styrka och riktning var precis lagom för att föra oss till Pernambuco Iate Clube, PIC, där vi släppte ner vårt ankare klockan sex på morgonen. Där låg redan Kaj från Södertälje, Rickard från Limhamn, Bosse från Stockholm, Bosse och Elizabeth från Hälsingborg och Dave från Irland. Alltså var fem av sex båtar svenska!
Alla är lika hjälpsamma och trevliga. Bosse, med genuin dialekt från stadsdelen Södermalm i Stockholm, kom ut direkt efter ankringen och delade en ”ankardram” med oss. Rickard bogserade in oss med sin dinge så vi kunde lägga oss utanför Bosses s/y Anna som redan låg inne vid pontonen. Bosse hjälpte oss med lagningen. Det var inte olja utan diesel som läckte. Efter mycket letande hittade han en trasig slang som han bytte ut. Larmet var säkerligen falskt och berodde på korrosion – luftfuktigheten är extrem och ligger på nära 100 procent. Instrumentpanelen har fått ett par extra duschar oljespray och larmet har tystnat.
Det var mycket trevligt att ligga vid PIC. Det fläktar från havet och med roddbåtsfärjan är man snabbt inne i centrala Recife. Atmosfären kändes mycket varmare och mjukare än i Salvador. Det tycks stämma som man säger att ju närmare Brasiliens nordöstra hörn man kommer desto gladare och vänligare är människorna.
Fortaleza långfredag 25 mars 2005
Vind och ström förde oss på fem dagar runt Brasiliens hörn, med Cabo São Roque, från Recife till Fortaleza. Vi är i Brasiliens femte största stad med över två miljoner invånare. Skyskraporna ligger tätt och från havet såg det ut som om man närmade sig Manhattan i New York. Staden är bra för att göra inköp. Här är stort utbud av det mesta, inte minst hantverksprodukter, och priserna är låga. Men storstadsmiljön är hård och det känns otryggt på många ställen.
Vi ligger vid Marina Park Hotel förtöjda med fören mot en ponton bestående av hopfogade kantiga plåtlådor. Aktern hänger i vårt bruceankare. Danfortankaret, som vi lade ut först, draggade så vi fick pumpa dingen och byta ut det. Vågsvallet i marinan är så kraftigt att vi måste ha båten långt från pontonen för att inte riskera att peket slås sönder. För att komma i land använder vi dingen. Den läcker i sömmarna och skall bytas ut vid första tillfälle. Nu får vi ett gratis fotbad varje gång vi tar oss i och ur båten. Elanslutningen fick vi fixa själva genom att koppla in två lösa kablar till plus- och minuspolerna tillsammans med ytterligare fyra båtar. Jordning känner man knappast till i Brasilien.
Bristerna vid pontonen kompenseras till viss del av att vi har tillgång till jättehotellets faciliteter med stor poolanläggning, Internet och många restauranter.
Vi har nu klarerat ut ur Brasilien, tankat diesel och fyllt en gasflaska. Vi har också varit på den stora Mercado Central och köpt ytterligare några hantverksprodukter innan vi lämnar landet. Nu skall vi bara till Hiper Bom Preço och bunkra mat och dryck innan vi går vidare norrut.
Till sist önskar vi alla en GLAD PÅSK från Hiltrud och Lars på Ramnoe.
Itaparica torsdag den 17 februari 2005
Ramnoe – OE32 – 6,2 t
Januari - februari 2005
Brasilien
Det är två månader sedan vi skrev sist och vi har kommit in i det nya året.
Dansksvensk jul har vi firat hemma hos Gylla och Frode. Vi började vid simbassängen med ett glas glögg och ett bad. På julbordet hade vi en kalkon som deras husa preparerat under dagen. Med rödkål och andra tillbehör, ett gott rött vin och dansk julmusik i bakgrunden blev stämningen riktigt julelik. Klockan ett i den tropiska natten strövade vi hemåt längs den knaggliga bygatan och ner till båten i marinan.
Nyår firade vi i Barra Grande på södra delen av Itaparica. Vi var inbjudna till knytkalas vid grillen hos Anders och Betulia Eriksson med dottern Alma. Anders har ensamseglat runt jorden med sin Vagabond 31 som han byggt själv. För inte länge sedan seglade han ner Ola Skinnarmo till Sydgeorgien i Antarktis, där denne skulle färdas i Shackletons fotspår. Nu driver Anders och Betulia ett varv i Ulvesund utanför Ljungskile under den svenska sommaren och på vintern sysslar de med fastighetsaffärer på Itaparica.
Vi åkte dit tillsammans med danskarna. Där var också två västsvenska familjer som hyr hus här och ensamseglaren Stefan på Runaway. Stefan lämnade Göteborg ungefär samtidigt som vi och vi hade träffat honom i Galicien. Nu hade han kommit tillbaka från segling söderut ner till Eldslandet och runt Kap Horn. Det fanns alltså ingen brist på samtalsämnen. Tolvslaget upplevde vi på beachen med utsikt in mot fyrverkerierna i Salvador. Det var mycket stämningsfullt under palmerna med bränningen mot revet och sång och gitarrmusik på stranden.
De tragiska händelserna i Sydostasien lade naturligtvis en viss sordin på stämningen även här. Vi följde rapporteringen i svenska tidningar via Internet. Den starkaste reaktionen upplevde vi från Robert, en brasiliansk barnläkare och båtgranne. Han hade varit hemma i Salvador och arbetat under veckan medan familjen och släktingarna var kvar på Itaparica. På kvällarna hade han sett reportagen från Ostasien på teve och han var djupt gripen av händelserna. Särskilt över att det var barnen och de fattigaste som var hårdast drabbade. Senare kunde vi på olika hotell följa CNN:s tevereportage och se vilka fruktansvärda följder katastrofen fått, särskilt i Indonesien och på Sri Lanka. När de raljerade över dreven som sökte syndabockar för Tsunamins följder i lilla Sverige kände vi stor tacksamhet över att slippa följa den svenska debatten på nära håll.
Den femte januari var det dags att åka på en femton dagars semesterresa. En stor del av resan hade vi beställt som en "package tour" genom en resebyrå i Salvador. Det innefattade flyg Salvador - Rio de Janeiro - Curitiba - Iguaçu - Cuiabá - Salvador och hotell i Rio, Curitiba, Iguaçu och Salvador. Dessutom hade vi två guidade turer i vardera Rio och Iguaçu. I våra papper stod "VIP attention" vilket innebar att vi behandlades som små barn som reser utan föräldrarna. På flygplatserna stod någon med namnskylt och förde oss till en väntande bil för vidare befordran till hotellet. Där förklarade man noggrant när vi skulle bli hämtade till utfärder eller återfärd till flygplatsen. Det hela kändes mycket ovant för oss seglare som är vana vid att ta hand om oss själva. Men det var faktiskt skönt att bli bortskämd under några dagar.
Rio de Janeiro är en fantastiskt vacker stad som motsvarar alla förväntningar vi ställt. Det är som en väldig teaterscen där en världsregissör placerat ut dekoren runt Guanabarabukten. När man står på Pãu de Açúcar, Sockertoppen, ser man Atlanten på ena sidan och den skyddade bukten med den fjorton kilometer långa bron över till Niteroi på den andra. Närmast vattnet sträcker sig vita, mjukt buktande sandstränder. Innanför reser sig stadslandskapet, först kommer de stora komplexen och monumentala byggnaderna och sedan breder favelas ut sig. De tränger in i dalarna och klättrar uppför sluttningarna. Miljoner fattiga människor har här skaffat sig en bit livsrum i tätt sammanträngda brunröda tegelhus. Runt den stora scenen reser sig bergen i taggiga former. Mest känt är det 710 meter höga Corcovado, vilket betyder "puckeln", krönt av den trettio meter höga Kristusstatyn, som breder ut sina armar i en välsignande gest mot mångmiljonstaden.
Vårt hotellrum låg ut mot Copacabana beach och i fonden hade vi Sockertoppen. Vi har badat vid stranden och promenerat längs strandpromenaden och vi har tagit till oss och njutit av folkvimlet och den internationella atmosfären i världsmetropolen. En eftermiddag tog vi taxi tur och retur till Botaniska trädgården, ett eldorado för den som är intresserad av tropikväxter från hela världen, inte minst orkidéer.
Curitiba är Paranás huvudstad och är en hypermodern, snabbt växande storstad med närmare två miljoner invånare. Där hade vi fått det finaste hotell vi någonsin bott på. Allt från design till service var absolut perfekt. Därifrån tog vi en taxi klockan kvart i sju på söndag morgon till ferroviarian, järnvägen. Tillsammans med ytterligare ett par dussin turister och några hundra curitibanos löste vi returbiljett till Morretes. Ett tjugotal gamla personvagnar drogs av två stånkande diesellok. Med en genomsnittshastighet av trettio kilometer i timman färdades vi under tre timmar genom en botanisk trädgård. Flitiga Lotta bredde ut sig som mattor och jättehortensior växte längs banvallen. Hela sträckan går genom ett naturreservat och här har man bevarat Mata Atlântica, den ursprungliga atlantiska skogen. Innan européerna kom täckte den hela kustområdet. Här är varmt och bördigt och fukten kommer in från havet så det växer så det knakar. Mycket karakteristiska för området är trädormbunkarna och alla blommande träd.
Det blev en svindlande färd längs bergstup, genom tunnlar och över broar när vi skulle ta oss från den närmare tusen meter höga bergsplatån ner till havets nivå.
Morretes är en mycket fin liten stad som ligger vid en flod. Den erbjuder vackra promenadvägar och goda restauranger. Vi prövade ortens specialitet, barreado, en blandning av kött och kryddor som kokas i ett slutet lerkärl i 24 timmar. Vår servitör blandade den med farofa, smörbrynt manioka, och sedan vände han tallriken över oss och visade hur anrättningen satt kvar, som fastklistrad vid botten. Med många tillbehör smakade det mycket gott.
Någon längre promenad klarade vi inte i dagens hetta. Med en temperatur kring fyrtio grader i skuggan gällde det att hålla sig stilla under träden och dricka mineralvatten i mängder. När vi gick på tåget för återfärd på eftermiddagen var vi ganska möra och hade laddat upp med ytterligare några flaskor vatten.
Nästa morgon tog vi taxi till rodoviarian och satte oss på en buss till Joinville i Santa Catarina. Resan tog knappt tre timmar och vi fick se en annan del av den bergskedja som vi passerade med tåg dagen innan. Här är ett mjukare landskap och i skogspartierna var stora fält med lila blommande träd. Invånarna i Santa Catarina kom huvudsakligen dit som nybyggare under 1800-talet, de flesta från Polen, Tyskland och Italien. Framför allt byggnadsstilen i städerna präglas fortfarande av ett mellaneuropeiskt kulturarv.
I Joinville hittade vi ett enkelt hotell i centrum. Staden är den tråkigaste plats vi besökt i Brasilien. En ointressant intetsägande innerstad och tystlåtna bleksiktiga människor. Det enda bestående minnet är ett skyfallsregn som förvandlade huvudgatorna till forsande bäckar.
Betydligt intressantare är Blumenau som vi åkte till nästa dag. Den andra september 1850 grundades staden av tysken Hermann Bruno Otto Blumenau och är idag ett livligt turistcentrum som framhäver sitt sydtyska kulturarv. Där finns många korsvirkeshus och affärsnamnen är ofta av tyskt ursprung. Men den ende vi träffade som talade tyska var ägaren till vårt hotell som varit i Bayern några månader och gärna ville öva den tyska han lärt sig.
Från den första fredagen i oktober ökas Blumenaus invånarantal från 230 000 till över miljonen när man firar världens näst största Oktoberfest. Endast den i München är större. Det berättas att festen börjar traditionellt med Blumenaubor i lederhosen, med taktfast blåsmusik och dragspel och bratwurst och bier. När de normalt ganska sävliga sydbrasilianarna fått några cervejas under västen brukar festen ändra karaktär och fram på småtimmarna släpper de loss i samba och frevo i högsta karnevalsstämning.
Från Blumenau blev det fyra och en halv timmars bussresa tillbaka till vårt fina hotell i Curitiba och nästa dag flyg till Foz do Iguaçu. Varken foton eller film kan ge de berömda fallen rättvisa - verkligheten överträffar allt vi kunnat föreställa oss. Två mil söder om treriksröset mellan Argentina, Brasilien och Paraguay störtar den lugnt flytande Iguaçufloden ner i en ångande dånande gryta inramad av de vackraste naturscenerier. Med 275 fall på en bredd av närmare tre kilometer och en höjd av åttio meter är fallen bredare än Victoriafallen och högre än Niagara.
På eftermiddagen första dagen åkte vi över till den argentinska sidan. På stigar och brädgångar vandrade vi längs kanten med fallen under oss. Det ena natursceneriet överträffar det andra. Först imponerades vi av naturens krafter framme vid kanten av huvudfallet. Sedan njöt vi av naturens skönhet när vi vandrade ovanför de mindre vattenfallen. Vattnet delas upp av små grönskande öar innan det kastar sig utför stupet. I eftermiddagssolen stod en full regnbåge över fallen och färggranna papegojor flög mellan träden.
Från den brasilianska sidan ser man fallen underifrån och man får en bättre överblick över hela området. Den första delen av utfärden, med stor gummibåt fram till Garganta do Diablo, Djävulsgapet, blev en blandad upplevelse. Vi hade blivit dåligt informerade om att gällande klädsel var baddräkt med ombyte till torra kläder efter båtfärden. Det började bra med en spännande "klättring" uppför forsen fram till ett lugnare parti i fallens "öga", där vi kunde plocka fram kamerorna ur sina plastpåsar och föreviga sceneriet runt omkring oss. Ur alla riktningar störtade vattnet ner i olika fall. Från de största som i breda ridåer dånade ner från närmare 90 meters höjd till de minsta som kastade sig ut ur grönskan på mindre än halva höjden.
Nu kom det som för många var färdens höjdpunkt men för oss mindre angenämt. Vi skulle in under ett vattenfall. De andra båtarna gick fram till det yttersta stänket en gång och passagerna blev måttligt våta. Men i vår båt satt ett gäng äventyrslystna, baddräktsklädda österrikare som peppade upp vår förare till att om och om igen köra helt in under fallet. Hiltrud mådde riktigt dåligt och att vi fick gå i våta kläder ytterligare några timmar förtog en del av glädjen över av de senare upplevelserna.
Men vi gjorde det bästa av situationen och följde vår grupp ut till olika utsiktspunkter längs fallen. Som avslutning besökte vi en mycket fin fågelpark där vi vandrade genom olika voljärer och kunde komma mycket nära fåglarna. På eftermiddagen var det skönt att komma tillbaka till hotellet och koppla av vid swimmingpoolen.
När vi landat i Cuiabá, Matto Grossos huvudstad norr om Pantanal, togs vi emot av Joel Souza. Han organiserar turer in i Pantanal och finns nämnd i lonely planet så han har många gäster. Första dagen och natten bodde vi på hans vandrarhem inne i staden. Det är ett enkelt och trivsamt ställe med rummen runt en gemensam gård. I trädgården sprätter olika hönsfåglar, bland annat en stor kalkontupp som försöker se farlig ut. På kvällen var det god stämning med sång och gitarrmusik på gården.
Pantanal är ett våtmarksområde på 230 000 kvadratkilometer. En del ligger i Bolivia och Paraguay, men huvudparten i Brasilien. Här finns fler djurarter än någon annanstans i Nya Världen. Med 270 fågelarter är det ett paradis för ornitologer, men alla ordningar finns väl representerade. Några exempel på djur som man kan få syn på är jaguar, puma, ozelot, myrslok, sengångare, anakonda och kajman.
Tillsammans med tre kanadensiska ungdomar körde Ailton, vår guide, oss in i Pantanal. Han har själv vuxit upp på en fazenda och har naturintresset i blodet. Alla växter och djur som vi frågade om kunde han namnge på engelska och placera i sitt ekologiska sammanhang. I tre och en halv timma körde vi på transpaneiran, en gropig grusväg med smala rangliga träbroar. Vägbanken skär rakt genom våtmarkerna och är den enda vägen in i Pantanal. Vid ett tillfälle mötte vi en hjord med 1500 kor som drevs av ett tiotal cavaleiros, ridande kofösare. Regnsäsongen hade börjat och nu skulle de under fem dagar föra djuren till höglänt terräng, där de skulle vistas tills det åter blev torrtid. Det blev trångt och en del oro bland boskapen när de skulle passera vår bil.
Vi hade tre dagar i Pantanal och bodde på två olika fazendor. Programmet var intensivt med ridning två gånger, flera promenader, en nattur med bil och en båttur på en flod. Alla måltider var mycket goda med kött, frukt och grönsaker direkt ur gårdarnas egen produktion. Boendestandarden var mycket hög på det första stället med luftkonditionering på rummet och swimmingpool utanför. Det andra var något enklare med bara en fläkt i taket, men även det var mycket trivsamt.
Några episoder finns särskilt starkt ingraverade i minnet.
Första kvällen gled vi i skymningen fram på floden. Då och då plaskade det vid strandkanten när en kajman räddade sig ner i vattnet. Mellan trädtopparna flög papegojor som letade sig ett nattläger. I ett annat träd sökte sig en vrålapehanne långt ut på grenarna för att finna ätbara skott. Vid två tillfällen stannade vi och fiskade pirayor. Första gången för att mata en örn som funnit ett bekvämt sätt att skaffa sig föda. När Ailton höll ut en piraya på en stång dök den från sin gren och fångade fisken i flykten. Nästa gång vi gjorde stopp var det för att utfordra den halvtama kajmanen Zeke. Nu var förhållandet omvänt, så Zeke fick hoppa upp i luften för att få sin kvällsmat.
Vi glömmer heller aldrig den två och en halv timmas ridtur vi tog in i våtmarkerna. Det var en caveleiro från fazendan, Ailton, Wess från Kanada, Hiltrud och jag. Med hästarna tog vi oss fram i terräng där vi inte kunnat gå till fots. Vattnet gick upp till buken på hästarna men de hade ändå inga problem att finna säkert fotfäste. Ute på slätten var mängder av vita hägrar, bruna ibisar, långbenta strutsliknande nanduer och inte minst symbolen för Pantanal, Nya Världens största stork, jabirustorkarna med vit fjäderdräkt, svart huvud och hals och ett rött band längst ner runt halsen.
När vi passerade en mindre boskapshjord gjorde cavaleiron och Ailton ett misslyckat försök att avskilja en ko från flocken och fånga den med lasso. Kon var snabbare än hästarna och lyckades smita tillbaka till tryggheten hos sina kompisar.
På återvägen red vi genom ett stycke urskog där caveleiron red först och högg vägen fri med machete.
Sista kvällen i Pantanal var en stämning som vi aldrig glömmer. Boskapen hade samlats på slätten närmast fazendan för att få kraftfoder och slå sig till ro fram till gryningen. I palmerna ovanför oss landade den ena papegojan efter den andra för att söka sin gren för natten. Det var närmare meterlånga blue macaws med mörkblå fjäderdräkt och klart gult vid näbb och ögon. I öster växlade himlen hela tiden färg när solstrålarna bröts i olika vinklar genom den fuktiga luften. En blue macaw satt i en ensam palm och avtecknade sig i siluett mot den flammande himlen.
Det var ett antal glimtar från vår resa i södra Brasilien, några intryck från allt vi upplevt, filtrerat genom våra sinnen. En av de viktigaste ingredienserna från en lyckad resa saknas helt i vår berättelse, nämligen alla möten med spännande och intressanta människor från olika delar av världen. Men det sparar vi för vår egen minnesbank.
Återkomna till Salvador och Itaparica hade vi bara en dag på oss innan vi skulle segla in båten till Salvador för att ta emot vår son Martin med sin Anna och fyraåriga Elin och sju månaders Alva. Halv tio på fredagskvällen den 21 januari kom de ut i den tropiska natten framför flygplatsen. De var trötta efter resan och tidsomställningen, men anpassade sig snabbt efter två nätter på en pousada nära Pelourinho i Salvador. Efter ett par dagars storstadsliv seglade vi över till Itaparica och de installerade sig på en pousada 200 meter från marinan.
Snart skall Martin och töserna flyga hem till Göteborg igen och vi kan se tillbaka på några väldigt roliga veckor. Genom de små har båten förvandlats till barnkammare och lekrum och vi har fått ta del av barnens värld och har sett hur de förändrats och utvecklats under vistelsen här. Elin har fått starkare självförtroende och blivit ännu självständigare än hon var tidigare genom att möta och anpassa sig till allt nytt, men också genom all den uppmärksamhet hon får här genom sina ljusa lockar, blå ögon och glada frimodiga sätt. Alva har blivit mycket mer medveten om sin omgivning sedan hon kom hit och hon har utvecklat motoriken påtagligt. Nu kan hon sitta länge och stadigt i sittbrunnen och leka med olika prylar. Hon har varit den verkliga kelgrisen och vart vi än kommer så möts hon av stora leenden och utsträckta händer. Ofta när vi går ut och äter kommer någon ur
personalen och tar henne i sina armar och går runt och visar upp henne, vilket hon accepterar utan protester.
Första tiden tog vi det lugnt här i Itaparica och var mest i båten och på stranden. Ett veckoslut hyrde vi in oss på ett hotell på öns södra kust. Det låg direkt vid stranden och vi hade swimmingpool utanför vår rum, så det kändes riktigt lyxigt. Det låg på promenadavstånd från Anders och Betulia så vi kunde också gå dit på en kaffe- och pratstund.
Sedan har vi också gjort en tre dagars tur upp i Paraguaçufloden. I mjuka böjar skär den sig igenom ett kuperat skogbevuxet landskap. Vi ankrade två nätter i skydd av öar. Barnen fick uppleva hur det är att utforska en strand med dingen, att söka sig in till fast mark genom mangroven och att följa en stig in i urskogen. De fick också njuta av den speciella kvällsstämningen på floden under en myllrande stjärnhimmel där tystnaden bara bryts av fantasieggande ljud inifrån skogen.
Idag kom vi tillbaka efter fyra nätter i Centro Nautico marina i Salvador. Anna och Martin har ägnat sig åt dykning med tuber. De har gått ner till olika vrak i Allhelgonafjorden och de har sett många olika fiskar och koraller i starka färger. Bland mängder av fiskarter fanns muränor, sjöhästar, rockor och bläckfiskar. Vi kände oss ganska möra efter att varit barnvakter i regn och rusk.
Men i morse när vi seglade över var vädret återigen strålande och vi tuffade över till Itaparica i behagligt tempo. Idag har vi ägnat oss åt båtvård och nu är Ramnoe städad och torr igen. När vi var på väg till pizzerian i kväll blev vi glatt överraskade när Joakim och Viktoria från Libre kom i kapp oss. De bor på en pousada inte långt härifrån och hade sökt oss redan igår. De har lämnat båten på land i Jacaré och nu var de på väg ner mot Rio tillsammans med Viktorias föräldrar. Därifrån skall de flyga hem till Sverige och Smögen. Det blev ett mycket glatt och roligt återseende.
Till sist vill vi skicka ett stort kollektivt tack för alla hälsningar vi fick i samband med jul- och nyårshelgerna. De betyder mycket när vi är så långt hemifrån.
Lars & Hiltrud Svensson
Ramnoe
Sydatlanten måndag 29 november
Ramnoe – OE32 – 6,2 t
December 2004
Brasilien
Vågorna rullar oss när vi stävar söderut längs Sydamerikas kust. En tanker har just passerat. Fiskelinan hänger slak sedan vi lade ut den igår. Vi har just druckit eftermiddagskaffe med nybakade äpplebullar. Vi är återigen på väg mot nya spännande resmål.
Allt vi tänkt göra före avfärd blev också gjort. På onsdagskvällen, till Boleron i solnedgången, klättrade Carlos upp till masttoppen och monterade windex och topplanterna. Det tycks vara välgjort och fungerar som det ska. Efteråt stannade han en bra stund och kopplade av med en kopp kaffe. Vi fick en trevlig pratstund i kvällsmörkret som avslutning på vistelsen här.
Det var en rolig månad i Jacaré. Vi hade en fin arbetsgemenskap och vi har lärt oss en hel del om hur verkligheten ser ut för dem som bor och arbetar här. Tyvärr lever vi, på grund av språkbarriären, i en avgränsad värld av européer och får till oss det mesta bara ur deras synvinkel. Men vi har haft mycket trevligt och berikande umgänge med Christoph och Rosa på pousadan och med alla seglarna. Vi fick också en inblick i hur det är för Silvia, Brians fru, att leva mitt i makens arbetsplats. Hon visade oss runt i sin trädgård där hon lägger en stor del av sin själ. Hon berättade om de många fruktträden och visade oss också det relativt moderna huset där de tidigare bott. Nu bor de mycket primitivt inne på varvet, som vi förstod det, mest på grund av inbrottsrisken, både i bostaden och på varvet. Ett roligt minne var också när vi var i deras trädgård och rostade cashewnötter som Hiltrud plockat.
På torsdag morgon klockan fem kom vi iväg. Vi följde tidvattnet ut nära springflod och fick rejäl sjö när vi efter någon timma mötte Atlantvågorna utanför Cabedelo. Första dagen hade vi sydostlig vind och kom inte mycket längre än till João Pessoa. Sedan har vinden sakta vridit och ligger sedan igår på nordost. I natt hade vi friska vindar och medsjö och pinnade på bra.
Vi var återigen ovana seglare, men Hiltrud kände som vanligt nästan inga sjösjukesymptom. Jag behövde däremot ett par dagars anpassning till den gungande världen. De två första dagarna var jag tung i huvudet, trött och apatisk. Det körde runt i magen, livet kändes meningslöst och jag undrade vad jag egentligen hade här ute på Atlanten att göra. Alltså ganska normala tecken på sjösjuka.
Tredje dagen kändes det riktigt bra. Spannen som stått beredd i sittbrunnen hade jag inte behövt använda och det blev återigen roligt att vistas på vårt klot. Vi bröt sigillet till några av våra nyinköpta CD-skivor och startade nostalgiskt med lättsamma 60-talsmusikaler, My Fair Lady, West Side Story o.s.v., och gick sedan över till betydligt tyngre klassisk körmusik som Händels Messias. Medan musiken flödar ut i sittbrunnen sjunker vi in i någon av våra nyinköpta böcker.
Vi läser en till två böcker i veckan och vi har båda läst exempelvis bestsellern The Da Vinci Code av Dan Brown. Det är en thriller som bygger på temat om Jesu och Maria Magdalenas ättlingar. Den var spännande att läsa, men den har ett mycket konstruerat slut och kommer nog att falla ur minnet ganska snart. Lars Molins Sommarmord från 1977 är den perfekta semesterdeckaren med en oväntad upplösning. Han för fram personernas sammansatta karaktärer och han skapar tydliga bilder med enkla medel. Den verkliga pärlan är A Sweatheart Deal av Ben Richards. Det är ett relationsdrama i modern Londonmiljö. En härlig, rak dialog, mycket spännande personligheter, roligt och uppfriskande språk. Den håller hög nivå helt igenom och har inga torrtuggande raksträckor.
Den sista boken jag läst var Lewis resa av Per Olov Enquist. Han är en skicklig och rutinerad skribent och berättar om Lewi Pethrus, pingstkyrkans ledare under 1900-talet, och några av personerna kring honom. Det är en skildring av religiös fanatism kombinerad med människors maktbegär och girighet och ger en beklämmande eftersmak.
Det är kväll och solen har försvunnit under horisonten i väster men belyser fortfarande himlen svagt. Efter ett par timmars mörker skall månen komma upp och ge oss gott ledljus. Vi närmar oss Salvador och räknar med att ligga utanför inseglingsrännan i det första gryningsljuset.
Centro Nautico da Bahia marina, Salvador tisdag 30 november
Vid elvatiden i morse kom vi hit. Jag hade vakt till klockan halv tre så att jag kunde lägga in kurs på autopiloten och justera segelsättningen inför angöringen. Sedan tog Hiltrud över och jag sov tungt till klockan åtta.
Som alltid när man angör en ny hamn är det en viss anspänning. Men det skall det vara så man skärper sinnena. Vid tilläggningen togs vi emot av våra franska grannar. De förtöjde fören vid bryggan och räckte oss akterlinorna, så jag kunde dra upp dem från hamnens botten. Nu ligger vi stadigt förtöjda med två linor till akterknaparna.
Av Rolf, vår trevlige granne på andra sidan bryggan, har vi fått en inbjudan till en drink vid sextiden i kväll tillsammans med ett par från en schweizisk båt. Rolf är från Frankfurt och kom till Brasilien förra året. Han har skaffat sig permanent uppehållstillstånd och lever här tillsammans med Jacinta, en kvinna som han träffat i Fortaleza. Vårt sociala liv i Salvador har alltså redan börjat.
Centro Nautico da Bahia marina, Salvador onsdag den 8 december
Vi har varit i Salvador en vecka och börjar hitta i de närmaste omgivningarna. De första två dagarna gick i huvudsak åt till inklarering och återhämtning efter seglingen. I Brasilien får man klarera in och ut i varje större hamn. Första dagen hade vi några timmars katt och råttalek med federala polisen utan att komma till skott. Nästa dag kom polisen till marinan och fixade ett stämplat papper lätt och smidigt. Sedan var det också snabbt och enkelt avklarat hos hamnkaptenen.
Salvador da Bahia är Brasiliens tredje största stad efter São Paulo och Rio. Den kallas ofta bara Bahia av brasilianarna och invånarna kallas baianas eller baianos beroende på om de är kvinnor eller män. Maria från Bahia har huvudsakligen afrikanska gener med en viss inblandning från de slavägande europeiska herrarna. Från Cidade Baixa, nedre staden, där vår marina ligger kan vi ta en hiss 72 meter upp till Cidade Alta, övre staden. Då kommer vi rätt in i Pelourinho, Salvadors historiska centrum. På dagen vimlar där av rundhyllta svarta kvinnor i traditionella vita klänningar med spetsar och krinolinställning. De ställer villigt upp för fotografering men begär ett par dagslöner för besväret om man inte gjort upp om priset innan. Vi hade missat det och lämnade tre sura madammer sedan vi prutat ner vad de begärde.
Bahia var Brasiliens huvudstad från kolonisationen i början av 1500-talet till 1763 när Rio tog över. Här var det koloniala Brasiliens ekonomiska centrum med export av socker, tobak, brandy och senare guld och diamanter. Importen bestod av europeiska lyxvaror och afrikanska slavar. Enorma förmögenheter skapades och resultatet syns i de praktfulla koloniala palatsen och de tungt dekorerade kyrkorna. Den stora São Franciscokyrkan som ligger mitt i centrum har samtliga väggar helt fyllda av snidade änglar, keruber och andra figurer. Allt är sedan täckt av tjocka lager av bladguld. Det är den mest överlastade barockkyrka vi någonsin sett. Det påstås att staden har lika många kyrkor som året har dagar.
På kvällen förändras Pelourinho. Då blir gatorna rent afrikanska. Här kan man verkligen tala om dunkadunkamusik som kommer från scener, från band som står på gatan och inifrån olika lokaler. Trummorna dominerar helt. Och överallt står mer eller mindre lättklädda svarta människor "med rytmiskt vaggande höfter" som Karl Gerhards jazzgosse. Till alla höga ljud kommer också de spännande dofterna från restauranger och grillar ute på gatorna. Igår kväll var vi där uppe tillsammans med Rolf och Jacinta och fransmannen Roland med sin unga brasilianska väninna vars namn vi inte lyckades lära oss. Först promenerade vi genom folkvimlet till en italiensk restaurant som ligger på kanten av Pelourinho med utsikt över Cidade Baixa och Baía de Todos os Santos, Allhelgonafjorden. Maten var på gourmetnivå och med ett gott argentinskt vin släppte snart tungans band och på tyska diskuterade vi seglarlivets villkor och löste i förbigående några av de stora världsproblemen. De brasilianska skönheterna underhöll sig mest med varandra.
På återvägen stannade vi till i en bar mittemellan två av de trumstarkaste banden. Lätt bullerskadade åkte vi vid ett-tiden ner med hissen och slank snabbt genom det ganska farliga området fram till marinan.
Nu har klockan blivit halv tio. Hiltrud har gått och lagt sig. Hon var trött efter den sena kvällen igår. Från båten ser jag ut över fjorden. Långt bort skymtar ljusen från ön Itaparica som ett glittrande band. In mot land lyser ljusen från storstaden som klättrar uppför bergssidan. Inifrån hamnkontorets palatsliknande fasadbelysta byggnad kommer engelskspråkiga julsånger ur stora högtalare. De tycks bara ha en enda skiva som de spelar dagligen om och om igen. Det börjar bli något uttjatat med White Christmas och Jingle Bells efter några hundra repriser.
Nu spelar de Stilla natt. Då kan det nog vara lämpligt att följa Hiltruds exempel och uppsöka min gungande koj.
Lars & Hiltrud Svensson
Ramnoe
Jacaré söndag 8 november 2004
Ramnoe – OE32 – 6,2 t
November 2004
Brasilien
Tänk att man kan ha det så bra! Vi sitter på altanen utanför vårt rum på pousadan Orca, mätta, utvilade och med sinnena fulla av dagens stimulerande händelser. Klockan är kvart i nio på kvällen och det har redan varit mörkt i tre timmar. Ett svagt surrande hörs från cikadorna och det rasslar lätt i palmbladen av den svaga kvällsbrisen. Träningsvärken har släppt sedan veckans sista hårda arbetspass på båten på lördag förmiddag.
Vid solnedgången samlades vi seglare som vanligt på Philipps bar vid Paraíbafloden för en öl och en stunds samvaro. Idag blev det ett par timmar. Det var ren svenskdominans vid bordet idag. Johnny Magnusson som övervakar bygget av sin katamaran var där som vanligt. Efter en stund kom irländaren Lionel in från sin gaffelriggade stålketch. När han är med är det aldrig brist på samtalsämnen. Roger från Falmouth i England saknades. Han stannade kvar i sin 34-fotare ute på redden för första gången sedan vi kom hit. Till sist kom också Viktoria och Joakim från Smögen som just kommit tillbaka efter att ha jobbat med sin restaurant under sommarhalvåret. Deras båt, Libre, ligger också på varvet. Det blev mycket att berätta innan vi lämnade baren.
Sedan vi kom hit i måndags för knappt två veckor sedan har vi jobbat intensivt med båten. Det har regnat ovanligt mycket i år under den brasilianska vintern, särskilt i juni och juli och vi hade vatten i kölsvinet. Nu hade det torkat ovanför durken men det fanns kvar en vit beläggning och det luktade inte så gott i båten. Nu är allt rengjort och vädrat och inredningen är behandlad med möbelpolityr. Ramnoe känns återigen fräsch och beboelig.
Utvändigt är båten tvättad och skrubbad. Allt trä är skrapat och har fått en första behandling med benarolja. Skrovsidorna är polerade och klara för vaxning. En ny display för logg/lod är installerad vid navigationsbordet. Den gamla som satt i sittbrunnen hade vi redan fått byta en gång eftersom den inte klarade fukten utomhus.
Parallellt med egna arbeten har vi fått engagera oss i det som varvet skall göra. Bland annat skall vi ha ett soltak som vi kan ha uppe även under segling och ett inbrottsskydd i form av galler som vi kan stänga till båten med när luckorna är öppna.
Det är ovant och tar på krafterna att arbeta hårt i värmen med solen i zenit. På eftermiddagarna hade vi upp till 40 grader inne i båten. I lördags middag avslutade vi veckans sista arbetspass och sedan har vi bara tagit igen oss. Först cyklade vi till stranden och badade och kopplade av med andlig och kroppslig spis under en parasoll medan vågorna rullade in över sanden. En god bok i handen och carne de sol, soltorkat kött, och en kall serveza på bordet gjorde tillvaron mycket behaglig.
I morse åkte vi de cirka tio kilometerna till Cabedelo. Först var Hiltrud i mässan. Här går till och med jag med i kyrkan ibland för det är ett intressant skådespel. Ritualen är mycket afrikanskinspirerad. Musiken är rytmisk med gitarr och synt och det är mycket handklapp och man står i bänkarna och gör danssteg med svängande höfter. När man kommer till momentet när man skall önska varandra frid blir hela kyrkan som ett stort party. Musiken ökar i styrka och alla rusar iväg i ett stort kaos för att skaka hand med eller krama om så många som möjligt.
Vi lämnade Sverige den 24 oktober när hösten kommit på allvar. Då hade vi haft nästan sex månader hemma. Det var ett roligt halvår och vi hade fullt upp att göra hela tiden. Vi ställer oss samma fråga som så många pensionärer gjort tidigare: Hur hann vi egentligen gå till jobbet innan vi fick pension?
Det roligaste har givetvis som vanligt varit att umgås med familj, släkt och vänner. Men den största händelsen var helt klart att vi fick hälsa ett fjärde barnbarn välkommen till vår familj. Den tredje juli kom Alva, Elins lillasyster. Innan vi reste hade vi redan fått de första leendena ifrån henne.
Två bilresor hann vi också med. I maj var vi på släktkalas i Tyskland och på hemvägen åkte vi runt några dagar till Mosel och de gamla kulturstäderna Weimar, Jena och Leipzig som alla ligger i det forna Östtyskland. Vi fick se mycket intressant och vackert och det blev även tid för ett trevligt besök i ett nunnekloster, där vi hälsade på en väninna till Hiltrud.
Den andra resan gick i september till nordliga trakter. Då hälsade vi på vänner i Örebro och fortsatte sedan upp till Siljan, över Funäsdalen till Röros i Norge. Därifrån körde vi över högfjället i Valdres och sedan hem förbi Oslo. Den svenska och norska fjällvärlden är otroligt vacker, särskilt i den klara luften på hösten. Vi hade strålande fint väder med sol och varmt på dagarna, men svinkallt i tältet på nätterna.
Det var tur att vi hade varma sovsäckar.
Resan tillbaka till Brasilien gick mycket smidigt. Med byte i Bryssel flög vi ner till Lissabon på kvällen. Där bjöd Air Portugal på hotell inklusive frukost och taxi från och till flygplatsen. På förmiddagen tog vi metron in till centrum och strosade runt en stund på kända gator. Klockan tre på eftermiddagen lättade planet och sju timmar senare, klockan sex lokal tid, landade vi i Recife. Det tog ungefär en och en halv timma innan vi kom ut genom tullen. Efter noggrann genomgång av alla uppgifter som fanns om oss på deras dataskärm fick vi 90 dagars visa som kan förlängas med ytterligare 90 dagar. Tullen tog sig också god tid med att gå igenom Hiltruds väskor och grundligt granska hennes medicin. När de gett upp alla försök att tolka vad som stod på kartongerna släppte de igenom oss. Utanför hade taxichauffören tålmodigt väntat med sin RAMNOE-skylt. Vid tiotiden på kvällen, tre på natten svensk tid, blev vi välkomnade av Christoph och Rosa på pousadan Orca. Strax efter kom också Brian över för att se om vi kommit fram. Nästa morgon, när vi gick ner till varvet för att ta vår båt i besittning igen, var det mycket hälsande och många glada leenden, då vi mötte alla gamla bekanta.
Paraíbafloden lördag 20 november
Förra lördagen var det stapelavlöpning. Sjösättningen gick bra, även om det var mycket spännande när båten skulle lyftas upp på trailern. Få saker går på rutin och man löser för det mesta problemen när de dyker upp. Strax före solnedgången i lördags var det springflod och i slackvatten kunde vi backa ur trailern för egen maskin och gå ut och förtöja vid Christophs boj, som var ledig eftersom hans stora katamaran står på land för översyn.
Vi njuter av att vara på vattnet. Vi har vårt eget hem, vi känner oss fria och vi vaggas skönt till sömns på kvällarna. Våra egna arbeten på båten är i stort sett avslutade men vårt soltak är ännu inte klart och vi skall få vår topplanterna och en ny windex monterade. Markismakarna som syr på soltaket är mycket osäkra. De har varit vid båten fyra gånger och provat och har fått åka tillbaka och förbättra igen eftersom det inte varit korrekt utfört. Nu skall vi strax åka in med dingen och köra på Carlos om lanternan och windexen.
Det har inte bara varit arbete under de närmare fyra veckor som vi varit här. Det har också varit mycket trevligt umgänge, inte bara med seglarna vid solnedgångsölen till Ravels Bolero på Philipps bar klockan fem varje kväll. Vi har också fått fin kontakt med Christoph och Rosa på pousadan. Christoph kommer från Hiltruds uppväxtstad, Solingen i Tyskland, och har rest över stora delar av världen så vi har mycket gemensamt att tala om utan språksvårigheter. De är mycket hjälpsamma. Självklart körde Christoph mig till tandläkaren när en stifttand ramlat ur. En kväll åkte vi tillsammans till en churrascaria, en grillrestaurant, och frossade i gott kött. Där fanns en riklig buffé med grönsaker, ris, pasta, potatis och en massa andra tillbehör. Sedan kom de till bordet och skar skivor av stora köttstycken på spett. Det var mycket läckert och de kom tillbaka med olika sorters kött tills vi inte kunde äta mer. Inklusive öl kostade det oss ungefär 65 svenska kronor för två personer.
Vi får inte glömma lilla Vanessa, deras söta treåring. Hon är ett riktigt charmtroll och blir alltid glad när vi kommer. Hon påminner oss mycket om våra barnbarn, som vi saknar mycket när vi är här nere. Igår fick hon en spargris av oss och några blanka mynt att lägga på den. Det var mycket spännande när Mamma hjälpte henne öppna paketet och sedan skulle hon genast rusa upp till Pappa och berätta vad hon fått.
Vanessa kommer från Salvador där Rosa och Christoph drev restaurant innan de kom hit till Jacaré. Hon är dotter till en av deras anställda på restauranten och Rosa hade hjälpt mamman i samband med förlossningen. Sedan kom mamman på besök i Jacaré med lilla Vanessa och hennes storasyster. Då var Vanessa som skinn och ben. Mamman hade redan en dotter att försörja och klarade inte två. När de skulle åka tillbaka till Salvador hade Rosa svårt att skiljas från Vanessa och se henne åka tillbaka till svälten. Christoph frågade då mamman om hon ville lämna Vanessa hos dem och så blev det. Nu har Vanessa det mycket bra och när de åker ner till Salvador till karnevalen nästa år skall de försöka få henne adopterad.
Tillsammans med Lionel, den 67-årige ensamseglaren från Irland, hade vi en mycket fin dag i söndags. Först var vi tillsammans i mässan och tog sedan färjan över till Porto Velho på andra sidan floden. Där besökte vi den gamla valfångststationen som nu gjorts om till museum och fritidsanläggning med badbassäng. Stationen drevs under japansk ledning fram till 1979 då man lade ner den.. Valarna vinschades upp på land där de styckades för att sedan tas om hand för bland annat oljeframställning.
Paraíbafloden måndag den 22 november
Vi har klarerat ut idag på förmiddagen. Det fanns ingen personal hos federala polisen i Cabedelo i morse, men vi åkte med Brians chaufför in till João Pessoa och fick polisens papper där. Sedan tog vi bussen direkt till Cabedelo och fick våra papper med stämplar hos tullen och på hamnkontoret. Allt gick smidigt och redan vid tolv var vi tillbaka vid båten.
Vårt soltak är nu på plats. Efter att de sprättat upp några sömmar, sytt nytt och förstärkt på vissa ställen, så ser det riktigt bra ut nu. Återstående arbeten före avfärd är påfyllning av en gasflaska och montering av topplanterna och windex. Vi lever i tron att det skall bli gjort innan vi kastar loss på onsdag. Nu skall jag avsluta skrivandet för att åka in och hämta Viktoria och Joakim som vi bjudit på lunch/middag.
Lars & Hiltrud Svensson
Ramnoe