Lovina

• På väg igen 2007-11-20
• Lite om Nya Zeeland 2006-02-17
• På väg till Nya Zeeland 2005-11-01
• På väg till Polynesien 2005-06-06
• Vinterhamn 2005-02-01

---

PÅ VÄG IGEN

Resbrev från LOVINA, 20.Nov. 2007

Tom ser bekymrad ut när jag frågar vad som är hans största problem som Chief på Malekula island. "det är ungdomarna, som vanligt. De har sex med varandra utan att fråga föräldrarna, och då kan det bli bråk mellan familjerna. Jag får se till att grisen blir slaktad, så det blir lungt igen". Vi är på Sakao Island, där chief Willy bestämmer, men Tom kom paddlande den långa vägen i eget ärende: "Kan Ni inte ta er båt och flytta till vår ö? Jag kan skicka över några killar som visar Er vägen genom revet". Han skriver en lista över allt som han vill göra för oss när vi kommer. 1. Välkomst på stranden , med blomsterkrans och sång. 2. Förfriskningar. 3. Visning av byn. 4. Snorkling vid revet. 5. Middag med stekt gris och kokoskrabba. 6. Custom dans. Sedan skulle vi vila ut inför nattens Kavadrickande.

Vi tackar nej, känner att vi kan göra mera nytta här på Sakao, Chief Willy behöver vår hjälp och vi har fått fin kontakt med flera bybor. Det är härligt att vara i Tropikerna igen, och här i Vanuatu finns fortfarande mycket kvar av den gamla kulturen, ett enkelt liv utan prylar, vänliga, gästfria människor som har tid för varandra, sig själva och sina gäster.

Nya Zealand var vårt hem i ett och ett halvt år. När man har korsad Pacific´s "oändliga" vattenvidder från ost är valet att antingen "översommra" med båten nedgrävd på Fidji, eller nära equatorn, t.ex. på Marshall eller Gilbertöarna, Port Morseby, för den som vågar, eller gå söderut till Australien eller Nya Zealand. Seglingen till Australien erbjuder en säkrare resväg, och man "slipper" gå så långt söderut. Samtidigt är landet dyrare, det är svårare att få tag på båtutrustning, märkligt nog, och kraven för seglarna, bestämmelserna, förbuden och böterna är höga och många. Vi valde Nya Zealand, och lyckades att pricka in ett ovanligt fint väderfönster, med stopp på det magnifika Minerva reef på vägen. Dockland 5 i Whangarei blev vårt hem.

Whangarei är ingen tjusig stad. Den består mest av halliknande byggnader, verkstäder och varuhus. "Downtown" finns ett litet centrum med Cafeer, Restauranger och affärer, t.o.m. en liten gågata. Nedanför, mot vattnet Town Basin Marina som ger stan ett vackert ansikte mot floden. Där, på Revas´h restaurang träffas yachtysarna tisdag kväll. Yachty-meal för en tia och ölet för halva priset. Det blir stimmigt när nationaliteterna blandas och ölet flödar. Scandinaverna söker som vanligt varandra och hänger ihop, liksom Tyskarna. Resten av Nationaliteterna blandas fritt i en färgstark kompott med varandra. För att kunna uppskatta Whangarei måste man göra sig besväret att vandra upp till de omgivande kullarna. Då först ser man hur vackert stan ligger, omgiven av mjuka kullar i deltat av Whangarei River som öppnar sig mot havet. Vänlighet, hjälpsamhet och serviceanda är en självklarhet i Nya Zealand. Det är ett lungt tempo på livet om man inte behöver korsa gatan i den ständigt livliga trafiken. Då är det slut med Kivis tillmötesgående vänlighet. Djungelns lag gäller och, störst går först. De få övergångsställen som finns tycks endast indikera var man skall springa, och det fort om man vill komma helskinnad över till andra sidan. Grönt blir det endast för bilarna. Fotgängarna får finna sig i rött och gult ljus. Vi ställde av våra cycklar ganska snart efter några nära döden-upplevelser. Trafikkultur är ett exotiskt och svårstavat ord här. Av någon anledning "växer det horn" på de annars så lugna och vänliga människorna när de sitter bakom ratten. Därom talar den skrämmnde höga trafikofferstatistiken som påminner om Sverige på 60-talet, ett tydligt språk . Utbudet av bra, billiga, begagnade bilar, som Japanerna dumpar här är enormt. Det krävs ingen försäkring, bara att betala en låg bilskatt och sköta den stränga besiktningen två gånger om året. Det lönar sig att ha bil, inte bara för att kunna resa utan även för att kunna handla billigt. Det är mycket stora prisvariationer på samma varor, beroende var man handlar, och hur duktig man är att pruta. Som Yachty slipper man att betala GST (moms) på alla varor och tjänster som hör till båten. Vi kan inte tänka oss ett bättre ställe att få arbeta på båten än här. Allt är tillgängligt till normala priser, mängder av duktiga - och en del mindre duktiga - verkstäder hjälper gärna till. Det finns 4 Marinor att välja på: Town Basin, tjusigt och i hjärtat av staden, för den inte behöver jobba på sin båt. Ray Roberts, på andra sidan floden. Här kan man ha båten i vattnet eller ställa upp den på land. Många regler. North Sand. Tyskarnas favorit. Lerigt, tråkigt ställe, avsides. Här gäller rättning i leden. Dockland 5 är det självklara valet om man gillar att själv jobba på sin båt och vill göra lite större reparationer eller underhållsarbeten. Här jobbas det 7 dagar i veckan, utan inblandning eller onödiga restriktioner. När man ber Charly, som är Manager på stället om en tjänst är standardsvaret "no problem", tillsammans med ett underfundigt garv. Det blir en härlig stämmning när alla har samma mål, man ser varandras framsteg och inspireras av aktiviteten runt omkring.

LOVINA behövde en grundlig genomgång efter 5 års segling i alla väder. Vårt Teakdäck var slut, egentligen redan på Trinidad, men då var vi ännu inte mogna för detta stora arbete. Här, i Whangarei är det många båtar som blivit av med sitt teakdäck, men vi har inte sett en enda som ersatt det med ett nytt. Trä, saltvatten och tropisk sol är ingen bra kombination.

Vi blästrade och målade vår båt, såg över riggen, seglen och vår generator. Byggde nytt, högre och kraftigare mantåg, ett helomslutande bimini till vår cockpit, bytte kätting och ankare, kylskåp, länspumpar och mycket mer. Arbetet var roligt som vanligt och gav fina kontakter, och en del goda vänner.

Ändå fanns oron ständigt, för våra gamla föräldrar, alla runt 90, som behövde vårt stöd, så LOVINA fick vänta på oss en säsong, väl omhändertagen hos Charly på Dockland 5, medan vi åkte till Sverige för att ordna, hjälpa till, arbeta och träffa släkt och vänner. När vi i Juli 2006 besökte mina föräldrar i Wien anade jag inte att Mamma endast hade 6 veckor kvar att leva och att Pappa som var 97 skulle bli ensam efter 64 års äktenskap. Mamma klarade inte sin canceroperation, men kämpade på tills jag var framme och kunde ta avsked. Det var den 14:e september, min födelsedag.

Till Julens sommarsemestertider var vi åter tillbaka vid vår båt för att bli segelklara. Några månader senare, i Juni 2007 hälsade jag på Pappa i Österrike för att lite lätta upp hans ensamhet och saknad. En månad av närhet och omtanke om varadra. Några dagar efter att jag kommit tillbaka till Whangarei släppte han taget. Att förlora människor som är oss kära eller vänskap som man hoppats skulle vara livet ut är också en del av verkligheten för oss som är ute länge och har föräldrar och vänner kvar på andra sidan jorden. Arbetet på vår båt gick långsamt nu och utan inspiration den första, mycket tunga tiden. För många tankar och känslor splittrade dagar och nätter. Vi kom iväg sent på säsongen, mitt i vintern, i början av augusti. I en stormpinad årstid på ett nyckfullt hav och en sträcka som inger respekt även under den cyklonfria tiden på året, och som årligen kräver flera båtar i tribut. LOVINA var finare än någonsin och kändes välutrustad, komfortabel och säker. Otroligt nog lyckades vi pricka in rätt väderfönster igen. Ett sällsynt mäktigt högtryck som räckte från NZ. till Nya Caledonien. Att segla runt det för att få behålla vinden gav oss 300 extra mil men fina dagsetapper. Trots "omvägen" kunde vi lägga till i Port Moselle på Noumea i Nya Caledonien redan efter 9 dagar. Det är enkelt att finna hamnen och den moderna marinan. Sjökorten stämmer ovanligt bra, t.o.m. utprickning finns, men man kunde klara sig med endast näsan som navigationsinstrument. Stadens avlopp rinner ohejdat och orenat rätt ut. Den söt-kvalmiga lukten känns lång väg, blandat med röken från gruvorna. Det är Franskt-enkelt, snabbt och gratis att klarera in, och första natten i marinan är gratis. För oss budgetseglare ett fint tillfälle att bunkra vatten, ladda batterierna och vila ut, utan vakter att passa. Här finns goda ostar, patéer och baguetter, och fräscha grönsaker på marknaden, men till svindlande priser. Ett hårt grepp om plånboken anbefalls. Kanakerna har det inte lätt. De har otur. Mera än hälften av världens nickel bryts på deras öar. Det är säkert en av anledningarna till att fransmännen inte vill ge dem deras självständighet, trots många år av stävanden för oberoende och mycket blod. Vi ser många som har gett upp. De ligger i parkerna, dricker och röker, med tomma ögon och slitna kläder. Varför är de ändå så hövliga och hälsar när vi går förbi?

Cagón är nationalfågeln. Den är inte vacker, har inget vackert läte och kan inte flyga. Egenskaper som den delar med en annan nationalfågel, Kiwi´n. Båda är få, skygga och utrotningshotade. Vi försökte att få en skymt av den, utrustad med tält, sovsäckar, trangiakök och stor optimism hyrde vi bil tillsammnas med vänner och övernattade i en Nationalpark. Det regnade på vägen dit, öste ned när vi slog upp vårt läger och vräkte ned oavbrutet när natten kom. Ett skyfall som inte ville ta slut, och en bra test för vårt nya "North Face" tält, inköpt vid resan till Sydön. Cago´n fick vi inte se. Vi var eftersökta. Tidigt på morgonen fann oss en patrull från Parkförvaltningen med sin 4WD. Det var bråttom. Vägarna spolades bort och bron till fastlandet började försvinna under vatten. Vi hann vada över och ta oss slokörade och genomdränkta till vår hyrbil. Cagón fick vara ifred. Hoppas, den hade hittad ett torrt ställe att gömma sig i! Nästa anhalt på väg norrut blev Oueva i Lojalty-islands. En jättestor lagun med löfte om hummerfångst. Ett kort besök. Efter ankring i lungt och kristallklart vatten satte vi förhoppningsfullt tinorna innan vinden stadigt ökade under natten. Endast med möda, lite mod, envishet och tur lyckades vi bärga tinorna i all hast tidigt under morgonen, ett vådligt äventyr med vår Dinghy. Vågorna bröts runt vår båt och revet brusade oroväckande nära när vi lättade ankar. Lovina hävde tungt i den grova sjön. "Naturligtvis" satte vår goda Rocna-ankar fast i ett korallhuvud. Det blev som ofta när situationen snabbt och oväntat förändras att ta ett svårt beslut vars konsekvenser man endast får med facit i hand: Släppa det fina ankaret och den nya kedjan för att rädda vinchen och kanske båten eller försöka att bryta sig loss? Vi valde det senare. Ankaret höll när en våldsam hävning bröt loss korallhuvudet, men även ankarrullen på vår pulpit. LOVINA var fri. Att stanna inom revet verkade allt farligare. Under mottot "Den största faran med sjön är land" sökte vi oss ut på öppet vatten, på väg mot Port Vila i Vanuatu. Det är endast 3 stormdagar per år här under den cyklonfria perioden säger pilotboken. Vi fick dem alla! Sjöarna vältrade sig tunga över vår båt, på kryss genom natten med endast en liten trasa ute av för- och storseglet för att få sjörum. GRIB-filernas väderprognos visade fortfarande optimistiskt samma fina SO- vind med 15 knop, men som vanligt är teori och verklighet två skilda saker, och det är verkligheten som gäller. Natten gled långsamt över till en knappt ljusare dag med tunga sjöar, vindens ylande i riggen och oupphörligt piskande regn som blandades med yrsjön omkring oss. Andra natten hände det som inte bör hända och som inte skall hända. Det klassiska misstaget: vi hade glömt att slå av huvudbrytaren till ankarvinchen! Naturligtvis hade en liten droppe satvatten letad sig in i manöverbrytaren, och innan vi hann stoppa hade det mesta av vår långa ankarkätting hävt sig över babords-sida och skavde vilt mot bordläggningen. Naken ute på däck försökte jag att bärga den tunga lasten men fick känna mig besegrad av elementen efter en stund. Risken att bli spolad över bord och blixtrarna som lyste upp natten och kändes obehagligt nära gjorde vårt företag orimligt. LOVINA fortsatte att segla, mycket långsamt, rasslande. Nästa dag äntligen drog ovädret förbi. Vi bärgade kättingen med hjälp av två fall och preventerkrokar. Några fula märken i lackeringen skvallrar ännu om äventyret. Återigen var vi glada över vår starka, tåliga och förlåtande stålbåt!

VANUATU

Så olikt mot Caledonien. Rena sränder, inget skräp, inget avlopp från stan. Inga utslagna människor på stranden, inga tiggare. NiVanuatu´s är lugna, trygga, vänliga, med starka band till familj och sin by.

Whan-too (Vanuatu), tidigare Nya Hebriderna betyder "Vårt Land" och människorna kallar sig stolt NiVanuatu, "från Vanuatu". Innan självständigheten 1980 hjälptes England och Frankrike åt att plundra landet på dess värdefulla skatt, människorna. Blackbirding eller ohöljd slavhandel till sockerplantagerna i Australien, Fidji och Nya Caledonien var den mest inkomstbringande aktiviteten för Kolonialmakterna tills missonärers nödrop ut i världen äntligen satte stopp för denna tragedi. Då hade landets invånarantal decimerats från 200.000 till mindre än 70.000 personer. Många av de deporterade fick aldrig återvända till sin by, och de som så småningom lyckades ta sig tillbaka förde sjukdomar med sig som skördade många offer. När Kolonialmakterna insåg att deras guldålder var förbi 1980 drog de sig tillbaka under mottot "sista man släcker ljuset". Den infrastruktur som var flyttbar monterades ned, resten lämnades att förfalla. Idag finns det ytterst få utlänningar kvar i landet, som kämpar med stora ekonomiska problem. Befolkningen uppgår nu till uppskattningsvis 190.000 invånare, som ofta lever i små, isolerade byar, och livnär sig på det som naturen ger. Port Vila på Efate, den södra huvudstaden är en liten, enkel by med lugn och vänlig atmosfär. Alla hälsar på gatan, självklart. Kriminalitet är ett nästan okänd begrepp här. Vi provianterade och seglade norrut. Att segla bland dessa gröna öar med små byar utströdda i naturens djungel är som att färdas till en tid då människan ännu levde i balans: med sig själv, sin familj, sina medmänniskor och sin miljö.

Man lär sig, hur lite prylar och egendom betyder för ett harmonisk liv. Eller tvärtom, ju mera vi samlar runt om oss i jakten efter lycka och tillfredställelse, ju längre får vi söka. Chiefen har en mycket stark ställning i varje by. Han bestämmer, utan onödig inblandning från myndigheterna, långt borta i Port Vila. Han har fortfarande rätten att utdöma dödsstraff om någon kränker de heliga privilegierna. Trots sin ställning har Chiefen med den minsta, ruffigaste hyddan störst respekt. Han har ju inte utnyttjat sin ställning utan delat med sig och inte skott sig på sina bybors bekostnad. Kanske något för våra politiker att ta efter?! Vi möter vänlighet och gästfrihet var vi än kommer. Svårt att tänka sig att den sista officiella kanibalfesten med "långgris" som huvudrätt firades så sent som 1969, och säkert långt senare i mera informella sammanhang. För några Vatu, lite kläder eller fiskedon får vi papaya, cocosnötter, bananer, pampelmose, lime och kumara´s, kål, lök, yams, taro, och ibland tomater. Nybakat bröd även i de minsta byarna, men Ullas, hemkörda surdegsbröd är oslagbart. Mat finns i överflöd. Den single-handed seglaren som är trött på att sitta ensam på sin båt, och längtar efter en livskamrat har chansen här. Priset för en fru är reglerad i lag. Max. 80.000 Vatu (ca. 6.000.-SEK) får hon kosta, hur vacker, kärleksfull och duktig hon än är. Till detta kommer max. 20.000 Vatu till mamman för förlorad arbetskraft. Den som har ont om kontanter kan betala med grisar istället. Knappast aktuellt för ensamseglaren!

Här lever Christendomen i olika former obehindrad tillsammans med Black Magic, förfäders andar och de gamla ritualerna. Att få besöka en traditionell och spirituell byfest med magisk-mystisk ROM-dans. Gåshuden krullar sig. Att se de muskulösa, kraftfulla männens vilda dans till Tam-Tam trummors dova, upphetsande rytm visar ännu hur nära deras krigiska förflutna är. På den lilla ön Sakao i Masculine-islands kan vi göra nytta.

Chief Willy frågar om vi kan laga deras glasfibercatarmaran, som de fått av "Projekt Marc" (project.marc.com) för att med en sjukvårdare ombord segla bland öarna och förbättra hälsostandarden. De har seglat masten överbord i hårt väder. Vi hjälper gärna till. Kapar mastfoten och gör ett nytt, starkare fäste och byter beslaget i riggen som orsakade fadäsen. När jag frågar efter medhjälpare vid resningen vill alla hjälpa till. Snart står riggen åter och Willy som förut verkade så butter och bekymmrad är hejdlöst glad. Självklart blev vi bjudna till en provsegling i natten till grannön och man försökte att "dränka" oss i Kava. Ingen favoritdryck precis men en hedrande ceremoni som är svårt att klara sig undan. Tur att natten är mörk.

HUON REEF

Tyskarna kallar det vanvördigt för "Huren-Rief". För oss är det ett sista Paradis innan överresan till Australien, där "civilisationen" åter sätter sina klor i oss med krav, regler, terminer och måsten. Ön Huon på 18.02 Syd och 162.50 Ost ligger på vår väg, 300 mil från Luganville, omgiven av ett stort, öppet rev. Tusentals sjöfåglar häckar här, grönfotade, rödfotade, brunfotade och blåfotade Bobi´s (Sulor)och andra sjöfåglar, orädda som på Galapagos. Inga människor har ännu lärt dem rädsla. Vi tillåts klappa dem och Jättesköldpaddorna som finns i mängd och mödosamt tar sig upp på land nattetid för att gräva ned sina ägg i den mjuka, varma sanden.

Efter 4 dagar får vi bråttom iväg. Vi är en bra bit inne i cyklon-säsongen och vädret skiftar snabbt och oförutsett. En cyklon håller på att bildas i Torres strait, den sträcker sina giriga tentakler söderut och väntas komma vår väg.

PÅ RESA

Vi jobbar tyst och målmedvetet. Varje handgrepp är sedan länge rutin men denna gången är vi extra nogranna. Dåligt väder väntar. Ulla och jag har lagat resmat. Av en nyfångad röd Tuna gör jag en stor fiskgryta, Ulla lagar bulgur, linsbiffar och 4 limpor härligt grovt bröd på surdeg. Hon gör båten sjösäker inuti och jag ser till att allt är väl surrat och i ordning på däck. Vinden tilltar snabbt när vi lämnar "vår ö". Tvåans rev till natten, men vågorna bygger högre och högre. I gryningen seglar vi på halvvind med tre rev inslagna och endast en liten flik av förseglet. Båten sätter tungt i den grova sjön, men vi gör god fart och det är torrt ombord. Den nya biminin som Ulla sydde i Whangarei skyddar fint från spray och vind.

Bundaberg i Australien är ännu 600 mil bort och prognosen lovar mera vind de kommande dagarna. Att stanna på Chesterfield Reef på vägen är inte längre att tänka på. Där skall stormcentrat dra förbi om 2-3 dagar på sin väg söderut. Månens skära som vi inte sett till på några dagar visar sig försynt igen och lovar mera ljus de kommande nätterna. Bra navigering är viktigt här. Det är många rev och grund som lurar i Coral-Sea på vår väg. De första två dagarna på en resa är alltid jobbigast. Kroppen behöver tid att finna sig i sova-vaka rutinerna, var tredje timma. Den har blivit bortskämd av mycket god sömn, bad, mat, fika och sundowners i solnedgången. Nu är det åter båten, vädret, vågorna och vårt avlägsna mål som styr oss. Det är jobb 24 timmar om dagen. Efter drygt 2 dagar når vi "Grand passe", passet genom det jättestora Chesterfield Reef. Vi lyckas pricka in den 7 timmar långa passagen på dagtid. Här är nogrann navigering skillnaden mellan en vanlig överfart och ett slut för resan, i bästa fall. Därom vittnar många vrak runt jorden. Vi får en härlig, avkopplande tredje resdag, där vinden mojnar till endast 15-20 knop och sjön planar ut. En andningspaus, tid för pannkakor och längre sömn. På natten börjar LOVINA åter att kämpa mot grov sjö. Vinden ökar och någon regntung front drar förbi. Som vanligt kopplar vi upp oss på Winfred´s vädernät, 10.090 Mhz kl. 20.00 UTC. Han har bra koll på läget och tillsammans med Grib-filer och väderfax hjälper han oss i våra beslut. Stormen i Torres väntas bli försenad med en dag, men samtidigt ta en mera sydlig bana och dess utlöpare eventuellt nå Brisbane-området den 20/11 med runt 45 kn. Då hoppas vi redan ligga tryggt förtöjda i Bundaberg. Vi är annars inga stora radiopratare. Radion stör den lugna rutinen ombord. Många båtar tillbringar flera timmar dagligen på kortvågsradions radionät-kafferep, beroende på hur stort socialt behov man har. Vi trivs bra med oss själva och ensamheten på havet. Med LOVINA´s komfortfart gör vi ca. 5,5-6 kn. som ger oss dagsetapper på 130-140 sjömil.

4:e RESDAGEN

Nattens kyla krävde åter kläder, som vi inte haft bruk för på länge. Fleezejacka och långbyxor. Även dagtid är det kyligt nu, även om solen värmer. Tropikens sammetsmjuka luft har här blivit frisk, klar, torr, som att bita i ett grönt äpple. Kulingen har givit vika för behaglig slör i 15-20 kn. Vågorna har förlorad sin vita huva. Pacific gör skäl för namnet igen och visar sin bästa sida, men vi vet att saker händer uppe i norr. Cyklonen har bildats och fått ett namn, GUBA. Den har inte riktigt bestämt sin bana ännu. Antingen drar den mot Vanuatu och Fidji eller ned mot Nya Caledonien, eller också följer den Australiens kust och kommer vår väg om någon dag. Det är endast drygt 200 mil kvar till hamnen i Bundaberg, men vi vill helst inte komma fram på en lördag eller söndag. Aussisarna tar bra betalt för incheckning på övertid, 150.- Dollar + extra, förutom grundavgiften på 160.- Dollar för karantänsinspektionen. För det får vi 70 Magnumglassar eller 50 tuber Kalles Kaviar. Eller en ny tryckvattenpump till LOVINA. En liten förmögenhet! Än så går LOVINA under fulla segel, men i morgon bitti får vi ta beslutet. Bromsa eller köra på!

5:e RESDAGEN

Bromsen är på. Under 3:ans rev balanserad med lite försegel gör vi endast drygt 5 knop när vi långsamt närmar oss den stora kontinenten. GUBA har laddat upp med mycket värme och börjat röra på sig åt sydost. På radion hör vi de bekymrade kommentarerna från seglare som väntar på N.C. och Vanuatu för ett "fönster" till Nya Zealand. Ännu en natt med sömngrusiga ögon på vakt, när norrgående trafikleden korsas och vi långsamt närmar oss Curtis Channel som bör passeras på morgonen för att komma fram i rätt tid, söndag kväll efter kl. 18.00 då myndigheterna har gått hem för dagen, tillsammans med övertidsavgiften.

ANKOMSTDAGEN

Vid tröskeln till Curtis Channel grundar det snabbt upp från mer än 1000-2000 meter till endast 25-40. Här bör man inte vara i överhandsväder! Det är alltid spännande och lite pirrigt att närma sig land efter en tid på havet. Pliktskyldigt ropar vi upp Bundaberg Rescue och Port Control för ankringsanvisning och meddelar vår ETA till mellan 19.00-20.00. Sent på eftermiddagen syns ännu inget land i diset, trots att vi bör vara nära. Äntligen häver sig en liten kulle på horisonten. Det är ett platt land vi kommer till, som Danmark, fast lite större. Den röda jordens kontinent. Leden från Brunett Heads upp i floden till Port Marina är väl utmärkt, och lätt att följa. 19.30 kastar vi ankar i mörkret bland båtarna invid karantänsbojen. Även här kommer vi säkert att få träffa gamla vänner, och förhoppningsvis även få nya. Världen är liten bland seglare. Årets segling är slut, men minnerna kommer att följa oss, var vi än är.

Peter och Ulla på sitt goda skepp LOVINA

P.S. Det blir inga långfärds tips denna gången, trots att vi åter har samlat på oss en hel del. Däremot har vi tackat ja till Klubbmästarnas inbjudan att dela med oss av våra och andras erfarenheter och kunskaper vid en träff i Varmbadhuset, med följande ämnen: Ekonomi, försäkringar, mat, utrustng, underhåll, meterologi, fiske, vägval, hemma och borta, kontakt med myndigheter, pirater.... Klubbmästarna informerar om tiden, men någon gång i mars är det tänkt. D.S.

Till toppen

---

LITE OM NYA ZEELAND

Uttrycket "KIA ORA" möts man ofta av, på väg i Pacific. Även här. Det speglar väl Nya Zealändernas inställning till oss seglare. KIA ORA betyder "Välkommen". Flaggan, med södra korsets stjärnor symboliserar hemvisten i den södra hemisfären. Landets 2 öar sträcker sig, som Sverige långt, nästan 1700 km från Nord till Syd.

Här bor 4 Miljoner människor, 40 Miljoner får och några få kiwifåglar. I Auckland, den störrsta Staden finns var 3:e "Kiwi", över 1,2 Miljoner. N.Z. har låg inflation (ca.2,5%) och ett starkt, växande och i vissa regioner (Whangarei) överhettad näringsliv. N.Z.Dollarn är stark. Den har endast det sista året stigit med 20% i värde. f.n. får man betala ca. 5.20 SEK. för en NZD.

Det är inte billigt at leva här, jämförd med länderna i Syd och Mellanamerika, men ca. 35% billigare än i "dyra" Sverige.

Som Scandinavisk medborgare får man automatisk 3 månaders Visum, som kan förlängas upp till 9 månader.

Ingen kastas dock ut innan båten är färdig och sjövärdig, och råkar det då vara "Cyclon-season" eller har man stukad foten så har man goda chanser att stanna längre. Det finns både privat och kommunal sjukvård av bra klass. Olycksfalls-och Akutsjukvård är gratis för alla (även Yachtys).

Mat: här finns allt som man kan önska sig (förutom Kalles Kaviar och rårörda lignon, suck!) i fräscha, stora supermarkets med otrolig hjälpsam och kunnig personal. Restauranger: vänta Er inga kulinariska höjdpunkter här, men god mat kostar ca. 20 NZD./middag, en starköl (Lion Red- godare öl finns inte ens i Tyskland) på krogen 5 NZD men på Countdown Supermarket har dem ofta "specials, där man får en 6-pck för 8 Dollar.

Att arbeta här är möjligt, om man har ett eftersökt yrke och är under 55 år. Medellönen ligger på 887 NZD./vecka för män och hundralappen lägre för skapelsens krona.

EN LURIG PASSAGE

När vi ganska oerfarna startade vår resa från Sverige kändes Scottland långt borta, och att komma till Caribien var svårt att föreställa sig.

Nya Zeeland, långt borta på andra sidan klotet, att segla ända dit, det gick knappt att ta in.

Nu är vi här, halvvägs, sägs det, men att komma tillbaka till Sverige är inte längre ett mål och vi hoppas att vår resa tillsammans varar länge, än. Den fina JRSK-jorden runt flaggan kanske vi aldrig får, men världen är för stor och spännande för att inte "upptäcka" den. En hel del seglare väljer bort N.Z., och går till Australien direkt för att undvika den luriga sista biten långt söderut från Tonga eller Fidji, en resa på 8-10 dagar med osäkra, föränderliga och ofta svåra väderförhållanden. Här möts Tropikens lågtryck med de kraftiga högtrycken från Antarktis i "Squeeze-zonen", runt 30S i en envig som under åren blivit många båtars öde. Förra året var det 8.

Det krävs god planering, bra väderinformation (SSB) och stor flexibilitet under resan för att hitta "rätt fönster". Bob Mc Devitt, den lokale N.Z.vädergurun, samt Winfrid, en mycket kunnig tysk meteorolog, baserad på Fidji är till stor hjälp, men man får aldrig glömma att man själv är kapten och ansvarig för båt och besättning. Vi har mött många seglare här som for när Bob sa "GO!", utan att egentligen veta varför. Men, varken Bob eller Winfrid har en kristallkula att titta i, och en någorlunda tillförlitlig prognos sträcker sig sällan längre än 3 dagar, max. Det gäller att följa med, uppdatera och anpassa sin resa, inte bara för att undvika dåligt väder utan även för att kunna utnyttja vädersystemen på bästa sätt.

FRAMME

Väl framme angör många Opua, den nordligaste inklareringshamnen med Bay of Islands rätt utanför dörren, men vi på LOVINA for i god nordlig slör rätt till Whangarei, vår destination. Whangarei ligger ett stycke uppför floden och Customs kräver meddelande om ETA senast 24 timmar innan ankomst (SSB).

Den sista biten uppför floden kändes segt, med utgående ström, efter den långa resan och vi var oroliga för att bli debiterad övertid för ankomst utanför kontorstid. När vi la till Tullbryggan vid 18.00 tiden väntade Tullemigration, och Jordbruksinspektorn fortfarande, hälsade varmt välkommen och hjälpte vid angöringen. "Nej, vi debiterar ingen övertid" förklarade Bruce från tullen, "vi vet att det kan bli förseningar". "Välkommen till vårt land". Det kändes äkta.

För första gången på hela resan kom myndigheterna ned i vår båt. Mängder med papper och en noggrann granskning av provianten.

Inga färskvaror är tillåtna och även mycket burkmat, samt honung, majonäs, nötter, kött och mycket annat är bannlyst. Bäst att äta rent innan ankomst. Även dammsugarpåsen togs "i beslag". Som Svensk medborgare får man automatiskt 3 månaders uppehållstillstånd, men den som söker på Ambassaden i Tonga i god tid kan direkt få upp till ett år (reglerna ändras ständigt). Tänk på att Ni även måste ange båtens värde. Detta belopp ligger sedan till grund för momsen (GST) vid ev. försäljning av båten eller bosättning i landet. Vid alltför låg värdering tages försäkringsvärdet upp. Vi var välkommen att ligga kvar på tullbryggan över natten och tog en promenad i den ovan kyliga kvällen. Gott att vara framme!

I WHANGAREI

Whangarei är en liten stad, ungefär som Borås, med 50.000 invånare, men med ett välutvecklad näringsliv, mycket kunnigt folk och en underbar välkomnande atmosfär där man direkt känner sig hemma.

Många stannar här länge. För att underhålla sina båtar efter många mil på havet, se landet, arbeta eller slå sig ned för gott. 3T är såld. Milo är till salu, och många fler. Det är lätt att förstå att så många seglare aldrig kommer längre än hit, eller också väljer N.Z som bas och varje år kommer tillbaka efter att ha seglat i Tropikerna norr om oss. Vi på Lovina hoppas att få segla länge än, men den dag vi inte längre orkar dra upp ankaret, då är N:Z. ett bra val.

Det är en avspänd atmosfär, människorna är vänliga och hjälpsamma. Allt finns att få tag på, nästan (ingen Kalles).

När man handlar i Supermarket packas varorna varsamt och man önskas en trevlig kväll, med ett soligt leende. Kanske något att ta efter på Billhälls?

Nu i början av Februari är sommarlovet nästan slut, och skolorna börjar på måndag. Det har varit en regnig sommar.

Vädret skiftar ofta här, även om det är varmt. De flesta svenska sommarblommor finns här, tillsammans med tropikens växter.

Whangarei är omgiven av mjuka kullar med Cypresser och Vingårdar, och lite längre norrut de berömde Kaoriträd, av vilka en del redan var ståtliga träd när Jesus vandrade på jorden.

LOVINA´s teakdäck är slut. Vi är i gott sällskap. Det är många båtar som har insett att teak inte är ett idealisk däcksmaterial för långseglare. Vi har tagit bort det, sandblästrad och lagd på zinkepoxi samt primer. Nu spacklar vi däcket med epoxi, sedan kommer ett par lager high-buildt, och på ytan Tread grip, en Uretanlack med gummiflingor i. Hon kommer att bli jättefin, någon gång i Maj eller Juni, när vi hoppas vara segelklara. Det är ett stort arbete, och våra grannar spår att vi blir kvar åtminstone ett par, tre år, men med lite självdisciplin och väckarklockan på ringning skall det gå. När jag berättade att jag vill jobba minst 8-10 timmar dagligen då blev det genast ett skämt på Yarden. Alla frågade varandra: "hur går det med Dina 8 timmar idag, ha, ha ?". Det är inte så vanligt att jobba målmedvetet här, men vi gillar att segla.

Först skall vi, när Ulla kommer tillbaka från Sverige i mitten av Mars göra en bilresa till Sydön, lite på höstkanten, när de flesta turister åkt hem. Det ser vi fram emot.

Whangarei är inte det enda möjliga valet. Bra Marinor finns från Opua i norr till Nelson i söder, men Whangarei är antagligen det bästa valet om man vill arbeta på sin båt eller vill ha arbeten utförd.

Här finns 4 möjligheter:

antingen så ligger man centralt i vattnet i Town Basin, mycket elegant i mitten av staden, omgiven av restauranger och affärer, och biligt dessutom, ca. 19 NZD. för en mindre båt runt 40 foot. Eller på Riverside Drive- Marinan, på andra sidan floden, en liten, välorganiserad marina där man får göra vissa arbeten på sin båt.

Några dollar dyrare.

Ett annat alternativ är Noth End, budgetalternativet, ca. 17 NZD. för 40 foot, men tråkigt och lerigt, dyr och omständig upptagning på vagn, en bit utanför staden.

Tyskarnas favorit.

Sedan är det Dockland 5, som vi har vald. Det är egentligen ingen Marina, utan en "working-Yard" i ett industriområde, en kvarts gångavstånd från centrum. Inte speciell charmfull, men med underbar social struktur välsorterad båtaffär och massvis med små kunniga och mycket service-minded företag på plats. Här kan man göra vad man vill, utan onödiga regler, det ideala valet för den som själv vill göra jobbet, med eller utan assistans. När vi för första gången träffade Charly Greenaway som är manager här och frågade om vad han jobbade med sa han: "Ni vet, att ligga på ett yard som detta är inte alls lika kul som att segla, men min uppgift är att göra Ert liv lite roligare". Det har han verkligen lyckats med! Vi betalade ca. 25 NZD./dag, inkl. ström och vatten i början, men det blir billigare varje månad. Vilken Marina Ni än väljer, så bör Ni reservera en plats i förväg, d.v.s. minst 2 månader, med öppen ankomstdatum, och bekräfta med jämna mellanrum.

Town Basin Marina: whangarei.marina@xtra.co.nz

Riverside Drive Marina: rdm@riversidedrivemarina.com

Dockland 5 Marina: docklands@paradise.net.nz

North End har jag tyvär ingen emailadress till

PÅ VÅR YARD

Dockland 5 är en arbetsyard, ca. 3 km från centrum som rymmer ca. 60 båtar. Det är gott om plats mellan dem, och har man tur som vi eller "tjatar lite" får man ligga vid flodsidan, med härlig utsikt över vattnet och kullarna runtomkring.

Travelliften har en kapacitet av 70 ton, så det mesta åker med, förutom alltför breda Catamaraner.

Här finns det mesta:

varmvattenduschar, VC, gott om tvättmaskiner och tumlare, stora allmänna kyl och frys.

Vi har ett sällskapsrum med kök, tv och video och en stor BBQ utanför.

På Yarden finns Trever, som driver en workshop för svetsarbeten (Tig, Mig och Pinne i stål, rostfritt och Alu) och han är en underbar kille som verkligen bryr sig!. Han är duktig. Vi har blivit vänner under tiden. Idag kom han med en påse Advocados från sin trädgård. Intill Trever ligger Steelcom, som lagar och installerar båtelektronik. Här finns också Northern Maschine, som fixar allt mekaniskt. Inget jobb är för liten, det blir väl gjord till mycket hyggliga priser. Austral Yachts här bygger flotta nya båtar och gör reparationer här på Yarden. Bra jobb, men till priser att t.o.m Bill Gates hade hickad till! Inget alternativ för budgetseglare. Här finns också Whangarei Spars and Rigging. De är O.K., men.... Och All-Marine. Dan äger affären. Han är serviceminded och positiv. I klass med Fred på Hjärtmans. Det vill inte säga lite! Om man öppnar konto här får man en månatlig räkning och 15 % rabatt på de flesta varor. I andra änden Rudolf, som sandblästrar och lackerar. Kunniga, men de tar bra betald.

Här på Dockland 5 jobbar många seglare sedan länge på sina båtar och en del har sitt hem här på båten. Bob och Lynne har varit här och fixad med sin cementbåt i snart 6 år och våra grannar Brian och Judi ligger inte långt efter. De har skruvad på sin jättemotorbåt i över 4 år. Kanske blir de färdig nästa sommar, men det är inte så noga. Varvet är deras hem. Judy har en hel liten handelsträdgård bakom båten och på akterdäck. Hon tjänar en bra slant genom at driva upp "Pennytree´s", som hon kallar "Moneytrees", sätter en lottsedel i och säljer på Lördagsauktionen.

Lorentz och Ruth med sin 65 foot´s ketch MOONFIRE hör också till stamgästerna. De har varit här snart 5 år och stretchad Tullen och Emigrationsmyndigheterna till limit. I år måste de ut, annars blir det tull på båten. Under alla år har de skaffad så mycket "bra att ha" grejor, verktyg, maskiner och husgeråd, att endast en liten del av allt får plats på båten. De är inte färdigt på länge än och känner sig lite stressade. Bland våra bästa vänner. "Mister Smoothy" är en medelålders herre med ung Filipinsk fru. De jobbar flitigt på sin slitna motorseglare om kvällarna. Tidigt på morgonen kör de varje dag iväg med sin glassbil, till turistställen runtomkring. De gör strålande affärer.

Mina grannar Karl och Mary jobbar idogt på sin 53 foot´s stålketch. Den är lite luggsliten, men ser robust och sjövärdig ut. De har haft den i många år och seglat långt med den. Det är däras 6:e båt.

De har bråttom att komma i vattnet, för Mary undervisar vintertid latin och franska på Universitetet i Brisbain (Australien). Igår var det fullt med stoj när de la på bottenfärgen med hjälp av några vänner, ungdomar i 75:årsåldern. Numera seglar Karl och Mary endast runt kusten här, vilket kan vara nog så krävande. Jim har lämnad styrplatsen till Mary på senare år, för han ser inte så bra längre. De är full av entusiasm inför den nya säsongen och pratar hellre om framtiden och alla planer de har än deras långa och intressanta liv. Karl är 89 och Mary 91! Visst ger det hopp inför framtiden även för oss som inte är purfärska längre! Eller, som Mark Twain uttrycker sig:

" Age is an issue of mind over matter. If you don´t mind, it dosen´t matter."

Finske Timo bor i sin bil här och jobbar med motorer på dagarna. Han är en av dem som förlorad sin båt i Cyclonen förra året på väg till Fidji. Han kämpar hård för sitt levebröd, och för att någon dag åter segla på egen köl.

Många intressanta livsöden vävs ihop här i en kamratlig och avspänd atmosfär med stort utrymme för alla. Som överallt så är det även här en fördel att ha lite pengar i skeppskassan. Då kan man köpa lite tjänster, och arbetet går fortare framåt. Respekt däremot, det förvärvar man genom att vara kunnig och skicklig, sympati och vänner genom att förtjäna det.

RUNTOMKRING

Runtomkring mängder av små, specialiserade företag. Calibre Sails med David Parr vid rodret syr inte bara för oss Yachtis, utan har även seglen till 5 Amaricas Cupbåtar på sin meritlista. David vet vad han pratar, inget jobb är för litet, han är prisvärd och har ett grundmurat gott rykte här.

Det finns också ett nystartad företag i närheten, IYS (International Yacht Services) med tysksvenske Thomas Muller, som körd charter i 12 år, och svenske seglaren Pelle Pettersson. De satsar på rigg och segeljobb. Om de gör bra arbeten och har den rätta servicekänslan kommer de att lyckas här. På andra sidan floden, vid Riverside Drive finns Brunsco, en annan båtaffär, lite dyrare kanske, men öppet alla dagar, och intill Ray Roberts, den lokale Volvo Penta-agenten. Mycket kunnig, trevligt och med god service, och med priser på originaldelar, en bra bit under svensk nivå.

Stanley är en riktig guldgruva. Hit skall man gå när man har gott om tid. De säljer begagnade båtprylar, och de har mängder. En del av varorna är oförskämd dyra, men om man letar, har tur och lite fantasi och är duktig på att pruta så kan man göra riktig fina fynd.

De köper också. LOVINA lättade sitt skrov lite grand och håvade in 375.- fräscha N.Z.D.

DET SOCIALA LIVET

Whangarei har ett trevligt centrum med gågata, caféer, restauranger och affärer. Fullt med liv på dagarna men som nästan överallt i Pacific så är det tomt och öde senast 9 på kvällen. Den givna samlingsplatsen är Restaurangen på Town Basin, tisdag kväll. Då är det "happy hour" (2 öl för en) och "Yachty Meal" för en tia. Det är alltid fullsatt och Scandinaverna sitter vid eget bord utanför.

Det är roligt att träffas, prata och byta åsikter och erfarenheter. Ändå så väljer Ulla och jag våra vänner utan nationstillhörighet. Vi har under åren fått många fina vänner från olika länder som berikad våra liv och skapad starka band.

Här på Yarden umgås vi också flitigt med gemensam BBQ och potluck, sundowner eller middag hos varandra. Ingen behöver vara ensam.

UTANFÖR STADEN

Whangarei är omgiven av gröna, mjuka kullar med Cypresser och lite tropisk skog.

Det finns fina vandringsleder med magnifik utsikt runt staden, grottor och ensliga stränder. Lite längre norrut ett imponerande Kaori-museum i Nationalparken, vingårdar och många sevärdheter på vägen, bl.a. en Hundertwasser-toalett som har gjord den lilla byn Kawakawa berömd.

Nedför flodan mot havet kan man plocka Ostron, Green-lipp-Mushel´s och Pi-Pi´s. Där är även fisket gott, mest Snapper.

Till Miljonmstaden Auckland tar det 3 timmar med bil, eller 4 om man vill åka den pittoreska kustvägen. Den riktigt spännande naturen väntar på Sydön. Färjan över tar ca. 3 timmar. Boka i förväg, men det blir jättedyrt ändå:

195.- NZD., enkel resa, inkl. bilen!

ATT KÖPA BIL

Jodå, även vi köpte en beg. bil här. De är jättebilliga och oftast i gott skick.

Japanerna dumpar sitt begangnadlager som nått 3 år här i utbyte mot livsmedel.

Bilprovningen, WOF ( Warranty of fittnes) kräver besiktning var 6:e månad.

Det finns flera auktionsfirmor för beg. bilar, men man kan också göra fynd genom att se sig omkring. Vi fann en fin Mitsubishi Mirage med AC, nybesiktigad för 750.- NZD., som vi är mycket nöjda med.

Det krävs ingen försäkring i N.Z.! En trafikskadeförening, finansierad av bilskatten betalar ev. personskador, men vi valde att teckna en trafikförsäkring för 180.- NZD./6 mån (240.-/år).

N.Z. har relativt många trafikolyckor. På något sätt växer det horn på en del av de annars så lugna och snälla människor, när de sätter sig i bilen. Håller man hastighetsgränsen någorlunda har man oftast en bil några meter bakom sig. Det är raka rör och öppna spjäll. Högerregeln gäller, trots vänstertrafik, men man gör klokt i att inte ta det för givet.

Alkoholgränsen är 0,8 promille. Med 2 starköl är ma på, eller över gränsen.

Fotgängare håller undan för bilar om hälsan är kär. Det Svenska körkortet gäller ett år, sedan får man köra upp här. Bensinen kostar ca. 1.28 NZD, men ofta finns "specials" och handlar man på Countdown-Supermarket så får man 6 ct. rabatt på "soppan"..

FLYGA

Det är mycket dyrt att flyga till Sverige härifrån. Ca. 2.400 NZD. tur /retur, öppen biljett, ett år.

Vi fann att KLM, Lufthansa och Thai Air är mest prisvärd. Endast Thai ger, om man trycker på 30 kg bagagevikt, annas gäller 20 kg.

KOMMUNICERA

Att ringa är jätteblilligt. 140 minuter till Sverige kostar 10 NZD. med köpekort och tillgång till en lokal telefon, om man inte väljer hos Skype, då kan man ringa " i evigheter" för 100.- SEK eller från dator till dator helt gratis.

Mobil ungefär som "hemma".

Supersnabba Intenetcaféer finns lite varstans. 3 NZD. /timma.

Att få trådlös Internet till båten (bredband) via Sattelit kostar 30.- NZD./mån.

MOMS (GST)

När man klarerar in i landet får man en kopia av införselbeviset på båten. Det gäller att ta många kopior av det.

Allt man köper till båten, från båttillbehör, service till färg är GST-fritt. Bara att langa fram en kopia.

När man klarerat ut kan man även köpa mat och diesel utan skatt.

Vill man föra in delar till sin båt från utlandet utan tull och GST skall det stå "Yacht in transit , båtens namn och ägare, samt adressen. Enkelt!

VISA

Förläng vid behov i god tid. Det är ett stort papperskrig med svårtolkade formulär, bankkontoutdrag, foto, och betalcheck på 80.- NZD. samt bifogad pass. Man kan även ansöka om förlängning via internet och skicka passet separat.

Efter de 3 månader man får vid inresan kan man få ytterliggare 6, sedan skall man resa ut, men skäl som "renovering eller reparation av båten ( bifoga intyg från marinan), vacklande hälsa, nära till Orkansäsongen, godtas i regel för förlängning.

Ni som undrar över något eller är på väg och vill ha lite assistans. Hör av Er. Vi finns här och hjälper gärna till.

Peter och Ulla på LOVINA

Till toppen

---

På väg till Nya Zeeland

Lovina - RW 41 - 15 t

November 2005

LOVINA MOT POLYNESIEN Det har runnit mycket vatten under vår köl i år, fler mil än något år förut. Pacific är stor, jättestor, och avstånden likaså. Som jämnförelse så är bara sträckan Galapagos-Gambier lika långt som Göteborg-inre Tibet. Och Pacific är inte alltid så fredlig som namnet gör gällande. Vi har tidvis känd oss rätt slitna när vi efter långa, krävande överseglingar i dåligt väder kommit till utssatta ankarplatser med ännu sämre väder, draggande båtar och omankringar nattetid. Och, som vanligt så blir det ju fler båtar = mindre plats, ju sämre vädret är. DET HÖLL PÅ ATT GÅ GALET I GAMBIER Efter 29! slitsamma dagar var vi framme. Resan från Galapagos gick fint ned till 8 grader syd, med goda dagsetapper. Resten var mest strul. Motvind, men för lite för kryss, ingen vind eller kuling. Främre babords vant gick efter halva resan, naturligtvis nattetid men vi lyckades att ersätta den med det vi hade ombord, en nödlösning som blev mycket bra, om inte vackert. Äntligen framme, men den efterlängtade sömnen fick dröja ännu ett tag. Marita mönstrade på. Hon skulle följa med de kommande 2 månader som ett led i sin världenrunt resa. Gambier ligger väl skyddad från busväder västerifrån genom sin stora vulkanö, men bara vid måttligt dåligt väder. Nu blåste det upp rejält, mellan kuling och storm, vinden tjöt byigt över berget och piskade upp sjön i viken där vi låg. Vi vaknade av vindgeratorns ylande och ankarvaktens pip. Alla båtar runtomkring hade tänt ankarljus och det kunde varit stämningsfullt med de vilt dansande ljusen runtomkring, om det varit lite mera plats mellan skroven som svängde åt olika håll. Ingen mera sömn den natten. Nästa natt upprepades skådespelet, ännu häftigare, kryddad med regnbyar och åska, men vi kände oss tryggare på en bättre plats och med ankaret väl nedgrävd. Ändå så fanns oron där och att sova var otänkbar. När det brakade till vid 2-tiden var vi snabbt uppe och såg siluetten av en stor Catermaran dra längs vårt skrov. Ännu en gång var vi glada över att ha satsat på en stålbåt! Vi hoppades att den tunga båten skulle glida förbi i mörkret, men de hade lyckats snurra i sig i vår ankarkätting och kämpade förtvivlad för att komma loss. Hur länge kunde vår 25 Bruce hålla stånd? Till sist äntligen lyckades besättningen bli fri sin ankarlina och båten försvann i mörkret. Nästa förmiddag drog ovädret förbi och vi kunde se deras Cat. tryggt förankrad vid lastbåtskajen. När vi for över till dem med Dinghyn var de fortfarande kärrad av nattens upplevelser. Några mantågsstöttor saknades, likaså akterlanternan. De berättade för oss om sin odyssee: först hade de båda fransmän förlorad sitt huvudankare samt kätting på Pitcairn och slarvad, när de schacklade på reservankaret, viket försvann i djupet på resan till Gmabier. Allt som fanns kvar nu var endast ett gammalt 15 kg CQR kvar och 50 meter 3/4” lina, alltför klent för denna stora båt. För deras del var seglingen över. Båten skulle säljas, och för pengarna ville de köpa ett Apotek i Frankrike! Vinden mojnade, regnet avtog och sjön la sig undan för undan. Nu fick vi äntligen sova ut ordentligt och städa vår båt efer den långa resan. Gambier är dramatisk vackert och grönt. Skönt att kunna ta långa promenader, återigen få färsk frukt och varje morgon rykande varma, knapriga franska baguetter, men närheten till Mururoa sätter än i dag sina spår. De flesta fiskar är oätbara och många människor har blivit sjuka, framförallt Polynesier som inte fick skydd när fransmännen sprängde under lång tid. Detta arv vilar ännu tungt över området. Efter 10 dagar seglade vi vidare längs Tuamotos upp till Papeete, Morea, Huahine och Bora Bora. Fina öar med modern infrastruktur och god mat, men mycket, mycket dyrt för vår lågbudgetekonomi och mycket fransk, och mycket lite Polynesien. Först på Rarotonga i Coock- öarna fick vi återigen känslan av att vara i Söderhavet, men också en tankeställare över naturens krafter. Hamnen som är helt öppet mot norr är illa åtgången av alla orkaner och ingen bryr sig längre att reparera, men Coock-islanders är härligt öppna och varmt välkomnande. Marita mönstrade av och vi seglade vidare över Palmerston och Niue till Tonga. Många minnen ligger obearbetade, men starkast av dem är ändå möten med människor på vår väg. Två av dem får Ni ta del av: Vi var gäster hos Bob Masters familj PALMERSTON Vi valde den sydliga vägen till denna avlägsan ö. Ankringen ligger oskyddad och kräver ”sattled wether”. Långt innan vi nådde fram kom en liten båt emot oss och lotsade LOVINA nära revet, där botten stiger brant och där vårt ankare fick fäste bland koraller. ”Hej, jag heter Bob”. ”Jag är Er värd sålänge Ni vill stanna”. ”Vill Ni komma med iland med mig”? Det lät bekannt. Vi mindes ännu det påstridiga båtbojs i Caribien och var avvaktande. ”Okey, sa Bob, om Ni vill sova ut kommer jag imorgon bitti klockan tio, så åker vi in till min familj och äter lunch. Förresten, har Ni en cigarett? Det var länge sedan jag fick röka”. Klart, vi hade, och Bob kom som lovad. Palmerston som idag tillhör N.Z. ligger ensligt, 320nM NV om Rarotonga. När William Masters slog sig där 1860 var ö´n obebodd. Han hittade vraket av en valfångare som förlist på revet och av det grova timmret byggde han sitt hus. Det står oskadad än i dag, mitt i byn, trots att många cycloner har dragit över atollen under åren sedan dess. William var en praktisk man, men ingen ensamvarg, och han tyckte om kvinnlig fägring. Därför satte han efter några år segel ännu en gång till Rarotonga och hämtade 3 villiga Polynesiska kvinnor, som han gifte sig med. Han tycks ha räckt till för dem alla 3 och deras avkommor samt ingiften befolkar ännu idag ö´n, allt som allt 60 personer. Enligt traditionen är seglare hjärtligt välkommna gäster och vissa familjer, som Bob Masters har till uppgivt att ta hand om oss som en värdfamilj, på bästa sätt. När Bob kom ut till oss nästa morgon hade han redan 2 andra Yachty-familjer ombord på sin aluminiumeka och körde i hårresande fart, kryssande mellan reven mot land. Vi var imponerade över hans säkerhet och skicklighet tills vi drog upp båten på land och de sorgliga rester av hans propeller skvallrade om ,att även han missar ibland. Det blev stor lunch för alla med mängder av fisk, grönsaker, Jams, Taro och kylda drickkokosnötter. Detta var början av ett fullspäckad program, varje dag, under den vecka vi var där. Vi kände oss aldrig till besvär utan välkommnades varje dag lika hjärtligt. Vi blev ständigt inbjudna och tilläts inte att laga ett enda mål själva, trots att vi förstod att många livsmedel var på upphällningen. Lastbåten med förnödenheter som anlöper ön ca. var 3:e månad var redan försenad med en månad. Palmerston är en liten fattig ö, långt ute, men har en imponerande infrastruktur: Vatten samlas i cysterner. Det finns 220V-ström till varje hus, morgon och kväll. Alla barn går i skola, enligt ett system, där varje barn läser i egen takt, utan konkurrens, ändä upp till studenten under ledning av en ingift Hollänsk lärarinna. 2 ggr. om året kommer en rektor från N.Z. för kontrollprov, och barnen klarar sig långt över genomsnittet. Tänk om en sådan skola även skulle kunna bli verklighet i vårt ”rika” land. Naturligtvis inbjöds vi att dela Gudstjänsten på Söndag och den kvinnliga prästen hälsade oss välkommen tackade för att vi hade kommit så långt för att hälsa på. Hon välsignade oss och våra båtar och bad för en trygg resa. Till avslutning stort pusskalas. På måndag stor uppståndelse. Fraktbåten var på ingående. Alla båtar for ut för att hämta de begärliga varorna och samtliga 40 passagerare. De hade haft en mardrömsfärd. Skeppets ägare hade, i protest mot dåliga fraktpriser endast låtit bunkra minimalt med bränsle, som tagit slut efter någon vecka till havs. Några dagar därpå var även vatten bristvara. Så drev skeppet i 14 dagar tills undsättning kom med mera bränsle och färden fortsatte. Bob´s flicka Goldina sjunger & dansar för oss Det ordnades med jätteparty för alla öbor, passagerare och oss Yachtys, tillsammans 120 pres. Dieselgeneratorn startades så att alla fick duscha och de 3 tvättmaskinerna gick för fullt för att tvätta alla kläder. Snacka om gästfrihet! Naturligtvis försökte även vi Yachtys ge lite tillbaka. Skolans åldersdigna datorer reparerades och uppgraderades, tvättmaskiner och andra apparater lagades av kunniga händer, och de som inte hade specialkunskaper städade stranden. Alla delade vi med oss av våra förråd. Själv tog jag mig an en utombordsmotor som borde pensionerats för länge sedan och fixade en batteriladdare. Terry, Ö´ns talesman visade oss runt en dag och berättade om familjens historia. Han var orolig. N.Z. låg hårt på. De ville bygga landningsbana för små flygplan, men familjen motsatte sig detta. Efter många promemorier skickades nyligen en övertalningsdelegation till Palmerston. Deras ordförande sa till Terry: ” Tänk lite längre. Tänk, om Du blir allvarlig sjuk. Om Ni har en landningsbana, då kan vi skicka ett plan och flyga Dig till Aukland för vård. Där finns de bästa läkare”. Terry tittade på mig och sa: ”Vet Du vad jag svarade?” ”Jag sa till dem:” ”Om jag blir sjuk och dör här på ön, då är det bara en människa mindre här, men vi har fortfarande vårt paradis”! Vi seglade vidare med nytvättade kläder, färsk fisk och massor av frukt, och med många funderingar över, vad välstånd är. TONGA-TUNGUA Efter VavaU-Gruppen i norra Tonga, där Moooring´s med sin Charterflotta av Benetou-båtar har satt sin prägel längtade vi efter ”en ö för oss själva” innan resan till N.Z. Vi fann Tungua (20.01S-174.47V), en liten ö i Haapai-arkipelagen. Dit ned når inga Moorings-båtar. Där finns inga numererade ankringsplatser, servicestationer, affärer, utflyktsbåtar och souvenirbutiker. Tjattret på VHF-en har dött bort, det är fridfullt och lungt. När man seglar in mot ö,ns nordvästsida för att få skydd från de sydostliga tradvindarna är det ”eyeballnavigation” som gäller. Sjökorten här, även de elektroniska är bristfälliga och endast en vägledning för optimistiska seglare. Revet sträcker sig i en hästskoformad båge långt ut. Innanför är det smult vatten, trots att vinden drar i LOVINA. Inga båtar syns till, endast några personer som vinkar ihärdigt på stranden. Nyfiket startar vi vår numera åldersdigna Dinge och kör in i en snitslad bana, för att undvika korallhuvuden som lurar strax under ytan. Detta blir början till en kort men nära vänskap. Det är Pappa Mile Moti och hans äldste son Sione (Jonny) som hälsar välkommen. De har stekt fisk och Jams samt drickcocosnötter med sig som välkomstgåva och sitter med oss i den kvällsvarma sanden medans vi äter. De talar endast några få ord engelska men som alltid när man är interesserad av varandra fungerar teckenspråket. Mile har 13 barn och en fru som är fotamputerad p.g. a. diabetes. De är fiskare. Nästa förmiddag bjuder vi ombord. Dingen och deras doughout går i skytteltrafik och snart finns huvuddelen av familien ombord. Mile och Jonny har med sig 2 sagolikt vackra snäckor åt oss och Ulla visar sin samling som granskas fackmässigt. Vi har gjord i ordning små presenter åt alla och bjuder på juice och kakor men mest interesserad är man av vår båt. Vårt enkla hem ter sig som oerhörd lyxigt för dem. De provsitter soffan gillande, tänder och släcker ljuset och öppnar nyfiket lådorna. Snart förstår vi att det mesta som är självklart för oss är en ouppnålig lyx för dessa fattiga människor och vi känner oss lite generade. De trivs på LOVINA och alla vill bli fotograferade, mest av allt Mile som är en riktig linslus. Innan vi skils på kvällen frågar vi om vi kan köpa fisk av dem nästa dag. Familjen lovar oss fisk, men som gåva. Innan frukost är de redan igång. Med slangbella och pil samt ålderdomlig snorkelutrustning dyker några av sönerna runt reven i timmtal och kommer sedan stolt med sin fångst. Självklart vill vi revanchera oss och bjuder på ”fisketur” nästa dag ut till en avlägsen grannö för alla som vill följa med. Det blev uppskattad och när vi tidigt nästa morgon letade oss ut mellan reven var LOVINA full av förväntansfulla människor och fiskedon. Vår tanke var att ha en social tillvaro med lite fiske, men för familjen var detta en enastående möjlighet och de flesta var i vattnet mest hela tiden. Jonny är överlägsen alla andra. Han kan fridyka så länge att vi blir allvarligt oroade men när han kommer upp sprattlar alltid något på hans pil. Han har fått min gamla harpun och en bättre begagnad snorkelutrustning av oss. Helst dyker han på 10-15 meters djup. Jonny är kraftig och muskulös och rör sig obehindrad som en säl i vattnet. Alla kallar oss ”Ulja och Pita”, men Jonny kallar mig snart ”frend” och hans björnkram och varma, breda leende visar innebörden. Efter några timmar är varenda behållare ombord fylld med fisk och Mile har karvad loss 2 jättemusslor ”Fingaluta” fråm botten som han öppnar på badbryggan. Köttet är slemmigt och ser oaptitlig ut men smakar kokt delikat som hummer. Det blev en lyckad tur. Dagen därpå kommer Pappa Mile med ett litet gammalt och mycket åtgånget fotografi i en plastpåse. Det föreställer Mama Mafi´s föräldrar och släktingar. Kan vi göra det fint igen? Klart, vi kan! Ulla fotograferar av det och efter en del arbete i fotoshop skriver vi ut bilden i A4-format med vår printer och plastar in det. Det blev jättefint, och vi förstår att de är nöjda. Dagarna går fort och det blir dax att segla vidare eftersom vi redan är sent på saisongen och Hurrican-season står för dörren. Vi lättar på våra förråd och försöker att hitta något åt alla. Mile förser oss med en jätteladdning frukt. 5 sorters bananer, papaya, cocosnötter och mango. Det blir avsked på stranden. Hela familjen är där förutom mamman som inte kan gå. Alla har klätt upp sig i sina finaste kläder och denna gången är även tvillingsdöttrarna med, två flickor i tonåren. De annas så glada och pratsama människorna står nu tysta och ser på oss. Klumpen i halsen växer. ”Come back”? ”Maybe”! Det finns inget mera att säga. Vi skjuter ut Dingen och gör oss klara för avfärd. Långt efter att vi lämnat ön med med kurs mot Tonga Tapu ser vi dem ännu, som små prickar på stranden. Sione kallar mir Frend Mile Muti öppnar Finguta - de smakar som hummer TO GO OR NOT TO GO Efter några dagar i NukuAlofa är vi redo för N.Z. Väderrapporten kan inte bli bättre: svaga till måttliga vindar från SOmest hela resan. Med båten full av bananer, frukt och skattefri diesel lättar vi i gryningen från Pangamoto, en liten ö utanför huvudstaden. Trycket har sjunkit, konstigt nog, och endast lätt vind krusar vattnet. Det behövs inte mycket fantasi för att se likhten med Danmarks skärgård. Gröna platta öar så långt ögat når, men under vattnet lurar många rev för dem som tar navigationen för lättvindigt. Några timmar senare är vi på kurs och kopplar upp oss till Winfrid, vår vädergud. ”kom tillbaka, kom tillbaka, det är ett kraftigt låg som bygger upp sig över Fidji. Det kan evetuellt utvecklas till årets första stormdjup”. Andra vänner som seglat här i många år blandar sig i konversationen. ”Vänd om, vänd om!” Inget lätt beslut, när man redan är på väg. Vi har möjligheten att fortsätta söderut och efter 2-3 dagar gå in till Minerva reef för att vänta ut vädret, men gillar inte att sitta fången i ett ringrev när vädret blir svårt. Alltför många vrak vittnar om att detta endast är en skenbar trygghet. Andra alternativ är att segla ut vädret till havs eller återvända. Vi vänder tillbaka och får följe av andra båtar som fått samma rapport. Tiden är inte vår fiende. Om några dagar får vi veta om vi fattad rätt beslut. Nu guppar LOVINA åter i Pangamoto bland båtar som vi känner väl, somliga sedan Galapagos. Vi har nallat på Ullas goda pajer som var tänkta som färdkost och bjudit vänner på sundowner men följer som alla andra spännt väderläget. Att segla är att ständigt vara närvarande och att fatta sina beslut i samklang med naturen. Peter och Ulla på LOVINA

---

På väg till Polynesien

6 Juni 2005

Efter 7 månader i Libertad lämnade vi i slutet av April, något angripna av hamnröta, Ecuador och seglade mot Galapagos. Det är lätt att rota sig i Sydamerika, och en klar favorit, när vi seglat färdigt någon gång. Det är mycket glädje i människorna, och de delar verkligen med sig, fast deras vardag ofta är hård, och de får kämpa för att få ekonomin att gå ihop. Men, de har inte fallit för prylarnas syrensång och värdesätter samvaro, vänskap, tid och ett harmoniskt liv högre, och ofta har vi frågat oss: vad är rikedom, livskvalitet och levnadsstandard? Efter att studerat hos vår professor Washington Izguerra 2 gånger i veckan, och kämpat med adjektiv, possesiva och interogativa pronomen, affinativ, verb och konjunktiv i någon månad, "oral Pedro, por favor", så började det lossna och öppnade en värld med nya relationer. Washington är rullstolsbunden, men har ett fritt sinne, en oemotståndligt charm och stor carisma. Vi saknar hans vänskap och alla samtal på kvällarna i hans hem. När man har varit över ett halvt år i en så liten stad som Libertad integreras man mer och mer, och många hälsar på gatan. Man hittar bagaren med de godaste Rosquitas, och i "vår" favorit-Cevice restaurang är vi välkommna, även om det är siesta-stängt. Marinerosen på Marinan är interesserade av våra liv, och vi får ta del av deras vardag, deras familjer, problem, önskningar och drömmar. På söndagskvällarna träffas alla seglare som liggar här på "Cafe´Domingo", alla tar med sig något. Det är god stämning och stärker banden. Det är lätt att känna sig hemma här! Fastän det som vanligt var mycket jobb med båten unnade vi oss ändå några veckor i Peru. Superbasic, med ryggsäck, thermarest och vandringsskor, långt in i Andernas storslagna natur, och fjärran från "Gringotrail". Vi reste med buss, taxi, moto (motorcykelricha), lastbil, collectivo och allt däremellan på obekväma vägar, så urusla att bilarna bokstavligen bryter samman, men belönades med dramatiska upplevelser och möten med människorna som lämnat starka och oförglömliga minnen. Peru är full av levande historia överallt, och genom isoleringen i bergen har folken bevarat sin särart och sin kultur. Och en enorm gästfrihet! Tanken var, att även besöka Amazonas, Machu-Piccu och Nasca, men efter att ha kommit ända ned till Arequippa mot gränsen till Bolivia och sett de mäktiga Condorerna majestätiskt cirkla i thermiken i Colca Canyon (3500 meter djup) var vi så fyllda av starka upplevelser att det inte fanns plats för fler, och vi återvände hem till LOVINA, lagom till påsk. Det blev en intensiv slutspurt med våra arbeten på båten, eftersom de flesta redan lämnat för färd västerut, för att ha tid i söderhavet, innan hurricane-season startar i November. Långsamt blev våra "listor", de som följer alla sglare världen runt kortare. 2 Den 25:e April blev vår avresedag, med nymålad vattenlinje (15 cm upp) och mängder av Ecuadors oerhört billiga och goda mat lastad överallt. Med tumregeln: "på Galapagos är det dubbelt så dyrt, och sedan dubbelt upp igen i Polynesien" i minnet handlade vi för en längre tid av självständighet. LOVINA liknade en liten men väl sorterad speceributik. Ulla bakade och lagade mat i förväg, vi torkade kött och rullade in tomater och äpplen i papper...... Vännerna, som stod på stranden och vinkade blev snart till små prickar mot stadens siluett, men de tar stor plats i våra tankar och vi hoppas att få återse några av dem under den fortsatta resan. Det blev problem efter någon dagars segling. Lagret i den övre svirveln till vår Genuarulle skar och för första gången under de 3 år vi varit ute fick jag känna mig besegrad efter att ha varit uppe i den gungande masten ett dussintals gånger. Genuan, som är "motorn" till vår båt! Visst kan man segla världen runt med för och stor, men under lätt och måttligt vind är den oslagbar! Det enda jag kunde göra för tillfället var att binda fast svirveln mot masten så att den inte kan dra runt fallet kring förstagsprofilen. Men ,det finns en lösning, och vi skall hitta den. Det gäller bara att tänka till! Man får inte klarera ut till Galapagos. Det är förbjudet att gå dit utan dyrbar och tidskrävande specialtillstånd. Istället är rutinen att man checkar ut til Marquesas, och anlöper Galapagos av "Emergency-reasons", och kan i bästa fall få 20 dagars uppehåll efter att betalat för inklarering, utklarering, farledsavgift, sailing fee, tonnageavgift, behandlings och stämpelavgift. Med 128 hårda Dollar för vår båt kom vi ändå "billigt" undan. Flera andra båtar har även fått betala nationalparksavgiftan på 150 Dollar och ibland också blivit besökta av hälsovårdsinspektören för "sanering", ytterliggare 120.-. Lite oförberedda fick vi frågan av en något ironosk hamnkapten: "varför klarerar alla ut till Marquesas, när de ändå skall hit?..... Galapagos är inte billigt, det är öpriser här, d.v.s. ca. hälften av svenska, men vi kom för djuren, och blev rikligt belönad. Att kunna följa orädda sjölejon, boobys, cormoraner, pingviner, iguaner, sköldpaddor och hägrar i deras "vardag", observera närgånget utan att störa, det var "grejt". Sjölejonen tog priset. De är sociala, skämtsama och nyfikna, och vilar gärna middag eller för natten i vår Dinghy, eller på LOVINA´s badbrygga. En båt i vår närhet fick ännu mera personligt besök. En större hanne tyckte antagligen att det blev för varmt på däck och sökte sig till sval skugga i salongen när de var ute och handlade. Gissa, vem som sov på däck den natten? Från Christobal seglade vi västerut till Isabella, den största, men nästintill obebodda av öarna, som blev vårt avstamp för den långa resan. En fridfull vik intill Villamil med ett 10-tal båtar från världens alla hörn,sjösäkra, lite luggslitna men välutrustade, med trygga familjer som 3 varit ute några år eller ett halvt liv. Putsandet och polerandet har här fått ge vika för skurborste och målarpensel. På Barbequ`n vid stranden pratas inte om prestanda, tekniska finesser, nya sjökortsprogram och problem med toaletten, utan om det enklaste sättet att torka fisk, den godaste jogurten eller det bästa ,hemgjorda fiskedraget. Alla delar med sig på ett lågmäld och naturligt sätt. Här är det ingen dramatik inför avresan. Man lyfter kroken när man är klar och vinkar. Senare hörs man på SSB-nätet (24.00-UTC på 8143) och håller kontakten. Ulla bakade och lagade mat igen i förväg, vi köpte dubbelbakat bröd, hårt som skeppskorpor, 20 påsar av de underbara rosquettas att tugga på under ensamma vakter, massor med ägg och sedan beställde vi omogen frukt för 10 Dollar av en bonde. För 5 hade räckt, mer än väl. Vi fick ett halvt lastbilslass med ananas, papaya, apelsiner, grapefrukt, mandariner och maraquia, samt en stock bananer. Ulla pressar juice tills händerna domnar, och vi äter fruktsallad så mycket vi orkar. Ingen skörbjugg på Lovina. Nu, efter 12 dagars resa är vi halvvägs på den nästan 3000 nM långa resan, prick 4.20 på morgonen, vilket firas med nybakad äpplekaka och tee. Svårt att tänka sig att det är långt över 1000 sjömil vatten runtomkring. Vår värld är vår båt och vattnen runtomkring till dess sjö och himmel möts i ett svagt dis. De gångna dagar har bjudit på ett pärlband av små lågrtyck med ständigt växlande vindar och jobbig swell som mörbultat LOVINA´s skrov och gjort resan obekväm. Månen som vid avresan var full har långsamt tynat bort och gömt sig. På nattvakterna sitter vi fortfarande påpälsade med jacka, luva och långbyxor, det är nästan lika kyligt som en svensk sommarnatt. Dagarna, ofta soligt varma fylls av välbekant, avspänd rutin och segeltrim för att locka fram de mesta ur de allt mer avtagande, svaga vindarna. Det är gott om tid för läsning, sömn, god mat, samvaro och egna tankar. Vi färdas över ett av världens ödsligaste hav, men vi är inte ensama. Vår närmaste "granne", DO-LITTLE, som vi har kontakt med via SSB är endast 300 nM norrut, och många sjöfåglar följer dag och natt vår båt. Sover de aldrig? Vart är de på väg, eller lever de sitt liv härute? Våra vänner Wolfgang och Margret på sin CONTESSA fick vända om till Galapagos efter 3 dagar, ett modigt beslut. Vi startade tillsammans, men de fick aldrig sitt Sailomat-vindroder att fungera och vågade inte fortsätta med endast en liten "leksaksautopilot", kopplad till ratten. Att handstyra i en månad, hemska tanke......... Inga skeppsrutter går vår väg, men på vår resa kommer vi att korsa tre. Den första, som går mellan Callao och Honolulu passerade vi för några dagar sedan, en sällan befaren rutt. Jag vet inte om det var rutin eller intuition när jag tittade ut mitt under ett mail, och såg HINT-ZE, en illa medfaren Koeransk trader passera 200-300 meter framför bogen, på väg norrut. De såg, till synes överraskade på mig men återbördade ej min hälsning, och sedan korsade vi deras kölvatten. Skeppets ivrigt snurrande radar skvallrade om att de sett oss, men vi är inte så säkra på det. De kanske satt och åt Sushi just då. Man är aldrig ensam, även på detta stora hav! Gambier, den östligaste av Tuamotos-öarna är vårt mål. De flesta båtar väljer den gängse traden till Marquesas, men vi vill angöra Tuamotos, och följa Polynesien downwind. Där skall Marita kliva på för att segla med någon månad. Hon är lärare i Borås och vill förverkliga sin dröm om Söderhavet. Har vi tur kan vi fira midsommar tillsammans med "direktimporterad" sill, ansjovis och nubbe. 4 Nu är det dax att slänga ut fiskelinan. Ulla har återigen beställt fisk till middag. Igår blev det Tuna, och idag hoppas vi på en Dorado, kanske. Det är härligt att leva! Varma hälsningar från Peter och Ulla SM6XHL@winlink.org

---

VINTERHAMN

2005-02-01

låter kallt, ödsligt och blåsigt, men här på Equatorn är vintervilan förenad med behaglig temparatur, torr luft och en stadig, lätt bris från syd-väst. Tunga, sövande bränningar från Pacific rullar mot vågbrytaren, några meter nedanför LOVINA´s skrov, och påminner oss om färden västerut. Den lilla, lyxiga Marinan Puerto Lucia har blivit vårt hem sedan förra hösten och denna berättelse blir mycket av en lovsång till Ecuador med sin underbara natur och människorna med en härlig avspänd livsstil som vi har mycket att lära av. Ändå, så började vår resa hit ned från Panama inget vidare. Vår Autopilot kvitterade tjänsten redan i Colón, så LOVINA fick kämpa i motvind och med obekväm sjö i nosen med hjälp av vår fina Windstyrning. Ulla låg sjuk i halsfluss och feber under denna tråkiga kryss i motström, och våra dagsetapper blev inte mycket att skryta med, trots att just denna bog, hårt på vinden är LOVINA´s allra bästa. För att ta oss fram lite fortare startade vi så smånigom motorn, men även där blev det krångel. Vid tankningen i Colón hade vi, förutom Dieselolja fått hinkvis med slamm som snabbt fyllde samtliga våra filter, och som pricken över "i"et fick vi oväntad, och ovälkommet besök. Jag såg en fiskepirog tidigt en eftermiddag som följde oss i någon timma i den grova sjön, men tappade sedan bort den. Strax före solnedgång kom den mot oss akterifrån och närmade sig stadigt, trots att vi gjorde vårt bästa för att segla undan. Väl framme vid vår styrbordssida försökte 4 beslutsamma män att äntra LOVINA genom att kasta en lina med "Mounky-fist. De ville inte ge sig, trots 2 misslyckade försök, där vi gjorde allt för att avvärja dem men de insåg till slut risken med att äntra vår tunga båt i den grova sjön, och när mörkret snabbt föll slog vi västerut och slukades av natten. Upplevelsen höll oss vaken länge. ÄNTLIGEN, efter 8 sega segeldagar kunde vi, sent på Lördagskvällen söka oss in till vår destination, och trots den sena timmen kom Marineros ut med en Dingy för att ta emot oss och hjälpa till med förtöjningen. Efter den sedvanliga ankomstwisky´n (Glenn Morangy förståss) och nattamacka tog John Blund väl hand om oss tills Emigration, Tull och Hamnkapten ville komma ombord, alltför tidigt, nästa morgon. Puerto Lucia är en liten Marina som rymmer kanske 20 segelbåtar på land och dubbelt så många vid flytbrygga och förtöjd "a la Romana". Det är den lyxigaste Marinan vi någonsin upplevt. När den byggdes, för 8 år sedan skulle den bli den finaste Marinan i hela Sydamerika och det ser ut, som om det lyckats väl. Den är privatägd, och de ca. 400 medlemmar har betald en insats på 17.000 USD. per skaft (10 årslöner för en normalinkomsttagare här), alla rika människor från den översta överklassen, som kommer rullande med stora, ny stadsjeepar på helgerna, för att leka med sina waterskotrar, köra race på området med 4-hjulmotorcyckel, eller låta sig köras ut på en tur med sina stora, bemannade Motoryachter. Det är rent, tryggt och vackert här. I området finns en Gourmet-resaurang, stora Pooler, ett Gym och eget hotell. Vi långseglare får njuta av allt det goda och ha vår båt upplagd här för endast drygt 300.- USD i månaden. Förutom oss och vår kompisbåt FELICIA är de flesta vinterliggare här Amerikaner. Det är en fin stämning, där alla hjälper varandra, på söndagarna samlas vi alla till "Café Domingo", där alla tar med sig något ätbart eller en flaska vin, vi pratar till sent på natten om våra liv och drömmar, och vi hoppas att möta våra vänner igen på resan västerut. Två av båtarna har redan denna vecka seglat mot Galapagos, tidigt på saisongen, vid en årstid där det för det mesta är mycket svaga vindar, fram till Marquesas. Men, med ett nytt El Ninjo-år i sikte så kanske det är precis rätta tiden. Det är alltid vemodigt att se vänner försvinna, och lite kallt på ryggen. Man vänjer sig aldrig. Joe och Jean på Cabiri seglade idag på morgonen och vi pratade om det, innan kastade loss. Joe sa några tänkvärda ord: Du har rätt, Peter, vi känner likadant, men Du vet, om vi inte sagt farväl, så hade ni och vi aldrig träffats".

ECUADOR är ett land, där man direkt känner sig välkommen. Latinos ser sig själv som hårt arbetande människor, som trivs med livet. Vi omsluts av hjälpsamhet, vänliga leenden från lugna, glada och trygga människor med inställningen: "det tar bara någon minut att få en vän, och vänner kan man aldrig få för många av". Kanske är skillnaden mellan människorna här och dem i den "rika världen" den, att i västvärlden gäller det att aldrig bli nöjd, ständigt sträva efter en nyare bil, häftigare hobby, bättre jobb, större hus och den fräckaste telefonen. Ändå så blir man inte nöjd, när man fått allt detta och njuter av tillvaron ,utan söker rastlös vidare. Här i Sydamerika är många människor fattiga, men stolta över sitt arbete, sin familj, sina barn och sitt enkla hus. Det finns tid och närhet för varandra i ett samhälle, där familj och vänner är centrala i tillvaron, och gammla människor behövs och respekteras. Vi besökare känner oss välkomna och omtyckta av människor som saknar mycket av det vi kallar välstånd, men har i överflöd av det som inga pengar kan köpa. Livsglädje! Endast de rika medlemmar här i Marina´n, som kommer hit på helgerna för att "glassa" ser rätt genom oss. De hälsar knappt på varadra, oss eller de Marineros som gör allt för att de sakll trivas. Det känns bekannt. Så var det också på Långedrags brygga, där vi låg 2 år. Våra båtgrannar vände hellre blicken i vattnet, när vi möttes på bryggan än att hälsa på oss. Kanske är det rikedomen som gör människorna ointeresserade och likgiltiga för varandra?! Här i det nära Libertad, med ca. 50.000 invånare hälsar människorna på oss och hjälper gärna till var de kan. När vi handlar på den stora Mallén El Paseo kan vi, trots vår snåla budget- skeppskassa leva gott. Maten kostar mellan en fjärdedel och hälvten mot i Sverige. Den stora burken Néscafe, som vi hos Billhälls i Sisjön fick betala 58.50 SEK. för finns här på "offerta" för 2.06 USD. Från detta priset dras i kassan ytterliggare 7%, eftersom vi har "medlemskort", (Affiliado) och en gång i veckan bjuder affären på en biobiljett i biopalatset intill. Varorna packas av flinka händer medan man betalar, och utanför väntar egna taxibilar för att köra hem dem för standardpriset 1 USD. Kanske något för Konsum att ta efter?

VI KÄMPAR med att förbättra vår spanska hos vår Profesor Washington Alfonso Izurieta och svettas vid förhören på lektionerna som skolbarn. Det går inte att smyga. Vi är de enda eleverna, och hans läroplan är ambitiös. Affirmativ, Verb, Subjekt, Long question, Shore answer, Interrogationer och böjningar av oregelbundna verb, små tentor och förhör. Verbet SER och ESTAR i alla sin formar. Nog går det framåt, men det känns ibland som om vi skulle skriva en Masters i Spansk gramatik. På torsdag är vi hembjuden på middag till han´s hem. Det gäller att läsa på!

VÅRA DAGAR är fyllda av arbete, för att få LOVINA i fint skick inför den långa resan västerut över Stilla havet mot Nya Zeeland, vår nästa vinterhamn, 8.000 nM bort. Flygtermiter i tusental kommer med jämna mellanrum och söker ett nytt hem även på vår båt, och gräshoppor i stora svärmar, av vilka 10 st. hade räckt till en middag. Vi har förklarad krieg mot bådadera, och just nu ser det ut som om vi ligger i ledningen. Vi har vant oss vid pyttemyrorna som vi fick ombord på Trinidad, men vill inte ha fler sorter. Lovina är inget Noa´s ark. Listan med allt som skall fixas på vår båt är lång, men vi behöver komma iväg senast i slutet av April för att hinna fram före November, när orkansaisongen börjar igen, och kunna besöka, åtminstånde en del av öarna på vägen. Men först vill vi resa och vandra mera här i Ecuador, i Peru och Bolivia. Vi har fått mersmak efter en resa i Anderna förra hösten. Det är enkelt att ta sig fram här, och billigt. Bussen är det ideala färdmedlet. Resan kostar 1 USD./timma i fina, luftkonditionerade långfärdsbussar som går oavbrutet. Det tar endast några minuter att fylla dem, och det kommer ständigt nya. Vi for till huvudstaden Quito (på 2.850 meters höjd), för att acclimatisera oss för vandringen på Cotopaxi, som heter Celo de Luna på Spanska (månens ansikte). Vulkanen är 6.700 meter högt, men vi tappade andan och gav upp på 4.500 meter, när vi frös, lungorna sved och snöglopp tog utsikten. Vi besökte Indianmarknadenerna i Latacunga, Saccisili och Otavalo, där man kan köpa allt från Alpackadjur, grisar, potatis, spisar, hattar, verktyg, hantverk och kläder. Framme i Baños var vi bättre i trim och kunde vandra högt i bergen över örtrika ängar och finna Ginst, Maskros, Björnbär och Ädelweiss. Det finns billiga, rena hotell överallt på vägen och god, hemlagad mat för 1-3 USD.

VISST LÅTER DET överdrivet positivt, det jag berättar om vår "vinterhamn", men så ser vi landet och människorna omkring oss. Vi vet att det finns mycket fattigdom här, hög arbetslöshet, sociala orättvisor och korruption. Men trots en ofta tuff vardag har människorna här livsglädje i överflöd, och vi är glada att få vara här. Det finns en fin strandtomt intill Marinan på 2.000m2, med härlig utsikt över havet och den närbelägna fiskebyn, inte orimligt dyrt. Det kliar i fingrarna, men vi har många länder kvar att besöka. Kanske den finns kvar när vi någon gång har seglat färdigt?!

Peter och Ulla på LOVINA