meny

Intranet

Medlemssidor

Webmaster


 

LaBrique

En nöjd men lite trött La Brique i Visby

La Brique har slutit cirkeln 2006-08-11

Hej. Den 9e augusti 2006 klockan 12:56 korsade vi vårt kölvatten från utresan och slöt cirkeln jorden runt. Det var vid Ölands södra udde position N 56 05,7 E 16 24,3. Hela varvet har tagit 9 år 1 månad och 21 dagar och den totala seglade sträckan blev ca 42 000 sjömil. SY La Brique är en Dufour 31 från 1977 med längd 9,40 m, bredd 3,2 m, deplacement enligt boken 4,2 ton och med ett djupgående på 1,74 m, numera närmare 6 ton och drygt 1,80 m. Motorn är en Nanni diesel 3.110HE på 27 hk som var ny vid avresan och som nu har gått drygt 4000 timmar. Besättning hela resan har varit Lasse och Ann-Christine Folker båda födda 1954. Vi är nu i Visby och kommer så sakteliga att ta oss till Uppsala för att avsluta seglingen i Fyrisån, där vi startade 1997.

Hälsningar från jordenruntseglarna Lasse och Ann-Christine

Till toppen

Här kommer en kort lägesrapport från La Brique.

Vi har nu passerat den högsta punkten på vår jordenruntsegling. Det var ca 360 meter över havet i Canal de l’Est. Sedan dess har vi slussat neråt och är nu i den fina staden Metz i norra Frankrike. Allt är väl ombord och våra lata muskler har vant sig vi slussjobbet. Hittills har vi gjort 139 stycken och har ca 35 kvar trots att vi har mer än halva sträckan kvar.

Kanalseglingen har varit en skön omväxling till havsseglingen, men inte heller den är helt bekymmersfri. Till att börja med låg vi inblåsta i Port St Louis Vi trodde att vi skulle vara relativt oberoende av vädret, men när Mistralen kom tjutande med vindar på 30-50 knop från norr hade vi ingen lust att försöka slå oss mot den och strömmen på Rhône. Det tog nästan en vecka innan den tillslut gav sig. Sedan dess har vi haft strålande väder med sol och värme på dagarna och några enstaka regnskurar på kvällar och nätter. Ett annat bekymmer har varit vattendjupet. Efter 9 år till havs har vi nu ett djupgående på ca 1.80 meter och det är vad de garanterar i kanalerna. Det har de faktiskt lyckats hålla nästan hela tiden i kanaler och leder, men inte vid kajer och bryggor. Flera nätter har vi legat med kölen i leran en meter från kajen. Det tar också lite på nerverna att gå hela dagarna i 8 km/h med 1-2 dm vatten under kölen. Nu har vi passerat de grunda ställena och är ute i Mosel. Här är det betydligt djupare, 3-4 meter, efter det kommer de tyska floderna och kanalerna som också garanterar djup på 2,5-3 meter. Höjden under broarna var vi också lite nervösa för. De skulle vara minst 3,5 meter och vi är 3,3 meter sedan vi tagit ner vindgeneratorn. Det har inte varit några problem. Vi har haft minst 2 dm till godo under de lägsta broarna.

I övrigt är det slappt, skönt och stundtals mycket vackert. Vi glider sakta fram mellan gröna ängar, medeltida städer med borgar och slott och emellanåt något kärnkraftverk eller en skitig industrihamn. Vi startar 8-9 på morgonen och brukar knyta fast för kvällen runt 14 tiden. Det finns gott om bra franska mataffärer och det har inte varit några problem att hitta vatten och diesel.

Sommarhälsningar från Lasse och Ann-Christine på La Brique.

Till toppen

En kort rapport från La Brique 26 februari 2006

Hej på er alla. Här kommer en liten rapport från La Brique efter att vi korsat Indiska Oceanen och kommit upp en bit i Röda Havet. Vi ligger nu ankrade i viken Anfile Bay ca 85 sjömil söder om Massawa i Eritrea. Allt är väl ombord efter 3800 mils segling från Langkawi. Den 4e januari startade vi den 1650 mil långa seglingen från Langkawi till Uligamu på Maldiverna. Det var mycket ovant att segla på havet, men vädret var snällt med lätta vindar och små vågor de första dagarna. Senare fick vi lite av varje, medvind, motvind, lätta vindar, stiltje, halvhård vind 20-25 knop och någon enstaka åskskur med drygt 30 knop. Hela seglingen tog 17 dagar och då gick vi ca 300 mil med motorn. Så här efteråt måste vi erkänna att det gick lätt och bra, men medan vi satt där ute tyckte vi nog att det var lite jobbigt. Fredagen den 20e kom vi fram och ankrade på ca 17 meters djup utanför revet. Ön var mycket vacker med kritvita sandstränder, gröna palmer och kristallklart vatten som skiftade från turkos till mörkblått.

Inklareringen gick lätt trots att det var fredag. Det kom ut 5 trevliga killar i en speedboat och 20 minuter senare var allt klart. Vi blev sedan kvar där i 9 dagar och snorklade, promenerade på stränderna och tittade på den lilla men välskötta byn. Det fanns inte så mycket att handla, men vi lyckades i alla fall få våra dieseldunkar fyllda. Den 29e lättade vi ankar och fortsatte mot Röda Havet. Även den här passagen gick bra och vi hade fina seglingsbara vindar från nordost-ost hela vägen till Gulf of Aden. Ett par gånger om dagen fick vi ändra genuaskotet +/- 2 decimeter i övrigt skötte sig La Brique själv. Det blev lite långtråkigt, men en långtråkig segling är mycket bättre än en besvärlig segling.

Den 14e februari, efter 17 dygns segling, passerade vi 49 grader ost och kom in söder om det område som Noonsite klassat som det farligaste piratområdet. Vi gick på 12 grader nord, ungefär mitt emellan "piratområdet" och Somalias kust. Vi ville vara så osynliga som möjligt, så vi tog ner segel och radarreflektor samt gick för motor helt utan lyse. Det var också för att inte synas som vi gick direkt till Djibouti i stället för via Salala i Oman. Det visade sig vara bra, för en fransk katamaran blev prejad och utfrågad av en lokal båt på väg ut från Salala och längre ut blev de omringade av flera lokala båtar. De försvann när det kom ett militärt spaningsplan.

Det kan ha varit ett försök till rån, men det kan naturligtvis också bara ha varit nyfikenhet. Besättningen på katamaranen tyckte i alla fall att det var mycket obehagligt.

Den 17e februari kom vi fram till Djibouti. Vi hade inte sett några pirater eller andra misstänkta båtar, bara stora fartyg och ganska många militärbåtar och spaningsflyg.

I Djibouti ankrade vi utanför den numera nerlagda Yacht klubben i ena hörnet av den stora konteiner hamnen. Byråkratin var enkel och tjänstemännen vänliga, men långsamma.

Inklareringen kostade 35 us-dollar i hamnavgift och 20 dollar per person för 10 dagars visum. I övrigt trivdes vi inte särskilt bra i Djibouti. Alla var visserligen vänliga och hjälpsamma, men samtidigt ville de ha betalt för all hjälp även om vi inte bett om den. Det tog två dagar innan vi lyckade få några lokala pengar, för det fanns inga ATM-maskiner, bankerna tog inte mot kreditkort och växlingskontoren var inte öppna när vi var iland. Vi hittade i alla fall en mycket bra mataffär mitt i staden. Där fanns massor av fransk mat och dryck, även fläsk, men priserna var höga. Grönsaksmarknaden var också fin och där var priserna bättre, i alla fall på lokala grönsaker.

Efter 5 dagar hade vi fått tag i det vi behövde, diesel, vatten och färska grönsaker. Vi skulle gärna ha köpt mer färsk mat, men kylskåpet gick sönder redan på väg till Maldiverna. Vi brukar inte heller ta ombord lokalt vatten, men vattnet från vår watermaker har sakta men säkert blivit saltare och nu är det bara med tvekan drickbart. Det är tydligt att även La Brique tycker att vi har seglat lite för länge, för förutom kyl och watermaker, har en massa andra saker gått sönder, t.ex. vindgeneratorn, motorrumsfläkte och toaletten. Den har vi tillfälligt tätat med tuggummi.

Efter Djibouti har vi seglat i tre dygn efter Röda Havets västkust. i omväxlande vindar från söder och från norr. Vi har sett många fartyg på långt håll och en dag mötte vi en hel eskader med södergående segelbåtar. De var säkert 25 båtar. Igår fick vi motvind och efter att ha stångat oss mot den med segel och motor en hel natt, kom vi fram till den här någorlunda skyddade ankringen. Här kommer v nog att stanna ytterligare en dag innan vi fortsätter mot nästa mål, staden Suakin i Sudan.

Hälsningar från Lasse och Ann-Christine.

Till toppen

Resebrev 17

Position: N05o21´ E100o19´

S/Y La Brique Datum: 2005-12-17

Resebrev 17 från La Brique, december 2004 - december 2005.

Förra resebrevet avslutades bara en vecka före katastrofen, den stora tsunamin 26 december 2004. I Sydost Asien var det framför allt Indonesien och Thailand som drabbades, medan Malaysia som ligger mitt emellan klarade sig mycket bättre. Vi hade tur som ändrat våra planer och stannat på Penang för att fira jul, i stället för att vara på Phuket i Thailand. Viken Nai Harn på sydvästra delen av Phuket är den stora samlingspunkten för långseglare runt jul. Där låg även förra julen ett stort antal båtar ankrade, däribland flera av våra skandinaviska vänner. Här slog vågen in med stor kraft, men alla vi känner klarade sig utan större skador, även båtarna. Det blev naturligtvis rörigt och stökigt och några båtar slog ihop i de kraftiga strömmarna, men skadorna blev minimala, särskilt om man jämför med vad som hände på land. Vi hade då just lämnat Penang och var på väg norrut mot Malaysias nordligaste ö, Langkawi. Strax norr om Penang mötte vi några konstiga vågor på det annars lugna havet. De var korta och branta men inte stora, kanske 2 meter, och det bröt ovanligt långt från stranden. Där vi var bröt de däremot inte och efter ca 10 minuter var allt lugnt igen. Det var dock bara lugnt en liten stund, sedan började SMS, mail och anrop på VHFen att strömma in. Mailen och SMSen kom från Sverige där alla undrade om vi levde. VHF-samtalen kom från marinan vi just lämnat. De hade hört rykten om en tsunami och undrade om vi hört eller märkt något, för i marinan hade vattennivån bara långsamt gått upp och ner ett par gånger. När vi mötte vågorna hade vi gissat att det var en jordbävning, men kunde inte föreställa oss hur stor skada den hade gjort. Det tog åtskilliga dagar innan vi begrep hur enorm förödelse som vågen hade orsakat. Vågen på väg in mot Langkawi. Tsunamin träffar Telaga Marina, Langkwi. Resebrev 17 2(7) Dagen efter tsunamin kom vi till Langkawis huvudstad, Kuha. Där kunde vi inte se några spår av tsunamin, men ganska snart fick vi rapporter om stora skador på två av marinorna. De är båda mycket väl skyddade laguner med trånga inlopp och borde kunna klara mycket hårt väder, men det här var de inte byggda för. Flytbryggorna slets loss och virvlade runt i hamnbassängen med båtarna fortfarande förtöjda vid dem. Nästan alla båtarna fick skador och flera spolades upp på land eller sjönk. De båtar som legat för ankar utanför marinorna hade däremot klarat sig mycket bättre, men även vissa av dem hade fått skador. På land var det framförallt en fiskeby på västsidan som hade blivit förstörd. Där hade många hus blivit bortspolade och många av fiskebåtarna var sönderslagna. När vi två månader senare seglade till Thailand kunde vi se den otroliga förstörelsen. Vi besökte ett par av de populära badstränderna på sydvästra Phuket. Där hade uppröjningen gått ganska fort och turistlivet var i full gång, men på den lilla fina ön Phi Phi Don var det annorlunda. Där fanns nästan ingenting kvar. De flesta husen var bara stora högar med betong och sten. I bråten stod enstaka möbler och på de lutande väggarna satt fortfarande vackra turistaffischer och fladdrade uppgivet i brisen. De flesta människorna såg också uppgivna ut där de försökte röja upp i all bråten. Den blomstrande turismen inskränkte sig nu till ett 50-tal hjälparbetare. Nog om elände. Året har i övrigt varit fullt av trevliga händelser. Den första var att vi fick besök från Sverige strax efter nyår. Det var Ann-Christines bror och svägerska, Calle och Maiet, som kom. Vi mötte dem på flygplatsen i Kuala Lumpur och började med att vara turister i huvudstaden i 4 dagar. Det blev många affärer, marknader och tempel i denna fina men mycket stora och röriga stad. En av höjdpunkterna var den goda buffén och den strålande utsikten från toppen av KL-tower. Sista dagen blev det extra rörigt då hela staden plötsligt blev strömlös i flera timmar. Ni kan tänka er trafikkaoset när alla trafikljus slocknade och tunnelbanor och pendeltåg stannade mitt i lunchrusningen. En del av förödelsen i Telaga Marina. Calle och Lasse njuter av den vackra utsikten i KL-tower. Resebrev 17 3(7) Dagen efter tog vi bussen till Cammeron Highlands. Det är ett område uppe i bergen som är mest känt för sina te-odlingar. Där var det mycket lugnt, stillsamt och svalt efter röran och värmen i Kuala Lumpur. Vi tog igen oss med sköna promenader och besök på teplantager, rosenträdgårdar och jordgubbsodlingar. Nästa stopp var på Penang. Där låg La Brique snällt och väntade i marinan. Vi flyttade ombord i vårt lilla hem igen medan gästerna flyttade in på ett fint hotell i George Town. Medan vi var där inföll den stora hinduiska högtiden Thaipusam. Hela staden var full av vackert klädda indier och framför allt vackra indiskor. Vi lyckades ta oss till det stora templet trots trängseln och efter ett litet tag kom huvudpersonerna. Först såg vi några kvinnor och barn som kom gående med tunga offergåvor på huvudet efter att ha gått ett par kilometer i värmen. Senare kom flera män med stora krokar instuckna i ryggen och mindre järnspett rakt igenom kinderna. Andra hade ett 30-tal små behållare upphängda med krokar rakt igenom skinnet. I behållarna var det pressad citronsaft som sakta rann ner i alla såren. Till allt detta självplågeri och färgprakt, dundrade kraftig musik. Det var ett märkligt men fascinerande skådespel. Besöket från Sverige avslutades med ett dygns segling till Langkawi och en veckas sol och bad vid den långa vita sandstranden Pantai Tengah. Efter att ha firat ett trevligt kinesiskt nyår tillsammans med ett stort gäng svenskar som bor i Malaysia, kastade vi loss och styrde mot Thailand. Det har nu hunnit bli 28e februari. Te-odlingar i Cameron Highlands. Resebrev 17 4(7) Vi kryssade runt i en dryg månad i vattnet runt Phuket. Vi besökte de fina men turistiga sandstränderna Nai Harn och Kata Beach på västsidan, men mest seglade vi runt bland de mycket vackra och spektakulära öarna mellan Phuket och Krabi. Där är det nära mellan ankringarna, relativt skyddat och framför allt är det vackert och spännande. Öarna är branta och höga, en del är 50 meter höga lodräta pelare och många är så branta att det inte går att komma iland eller ännu mindre bygga hus på. Där har fiskarna istället byggt små hus på nerrasade stenblock i vattnet nedanför branterna. Flera av öarna har grottor och tunnlar som går långt in i ön och sedan mynnar i en helt innesluten lagun, hong. Ibland är den helt vatten fylld, men ofta kan man gå iland. Vi besökte bland annat ön Koh Muk. Där ankrade vi i en liten fin vik med en sandstrand längst in och tog sedan jollen bort till grottöppningen. Vi stängde av motorn och paddlade sakta in i den fina grottan. Vattnet var klart och hundratals små fiskar syntes tydligt, belysta underifrån av ljuset från öppningen. Längre in blev det kolmörkt och vi trevade oss fram med hjälp av vår lilla ficklampa. Tunneln var ca 100 meter lång så det tog en stund att komma igenom men tillslut när vi rundade en krök såg vi ljuset från utgången och lite senare paddlade vi ut i solen. Honget var ett runt hål mitt i ön cirka 60 meter i diameter, med lodräta 25 meter höga väggar och en liten sandstrand där det växte några buskar och träd. Tunneln var den enda vägen in så när vi gick på stranden och tittade upp längs branterna, kände vi oss helt avskilda från resten av världen. Senare besökte vi flera honger, både större och mindre, men alla var vackra och fascinerande. Vi besökte också James Bond Island eller Ko Phing Kan. Det var där som Bondfilmen ”Mannen Med Den Gyllene Pistolen” spelades in. Ön var lika fin som på filmen med den höga smala stenpelaren mitt i viken, men vi såg däremot ingen Roger Moore. Ön är idag en stor turistattraktion och det går flera båtturer dit varje dag. James Bond Island. Resebrev 17 5(7) Den 6e april var vi tillbaka på Langkawi, Malaysia igen. Där vilade vi oss i några dagar från turistandet med böcker, DVD-filmer och restaurangmat. Vi seglade också ett varv runt hela ön och ankrade på flera ställen, både vid fina sandstränder med flotta turisthotell och i skyddade kanaler i mangrovesträsket. Vädret hade nu börjat bli onödigt varmt, så när en flaska champagne exploderade av sig själv i värmen, bestämde vi oss för att segla tillbaka till marinan i Penang och skaffa flygbiljetter till Sverige. En annan anledning till att åka hem var att Ann-Christine fått ett halvårs vikariat på Pharmacia Diagnostics och det skulle inte skada med lite färskt kapital i kassan. Den 3e maj gick vi in i marinan och började förbereda La Brique för att ligga ensam i vattnet i 5 månader. Hamnen är väl skyddad både mot vågor och obehöriga personer, men trots det var det var det en hel del att göra, all mat måste städas bort och det skulle vara så rent som möjligt för att minska risken för ohyra och mögel. Vi satte också nät för alla ventiler för att hålla råttorna borta och konserverade motorer och elektronik mot fukt och rost. Som avslutning täckte vi hela båten med solskyddsnät och dubblerade alla förtöjningar. Flyget till Sverige gick lätt med Malaysia Airlines direktflyg KL – Stockholm och på eftermiddagen den 2 juni klev vi av på Arlanda. Det var skönt att vara hemma i Sverige igen. De senaste åren hade det underbara livet som långseglare mer och mer blivit vardag och vi uppskattar inte riktigt allt det fina och exotiska vi ser. Från och med nu tänker vi avsluta vår tid som heltidsseglare, flytta tillbaka till Sverige och bara segla delar av året. Det första vi gjorde sedan vi flyttat in i Maiet och Calles lilla stuga var att skriva in oss i Sverige igen. Det gick lätt även om en del av formulären var skrivna för asylsökande flyktingar och inte för hemvändande svenskar, men med vår mångårig erfarenhet av inklarering och konstiga blanketter gick det bra. Efter det köpte vi Calles drygt 20 år gammal Mercedes diesel. Den behövde Ann-Christine för att kunna ta sig de 5 milen till jobbet i Uppsala och den 13 juni började hon. Det var på samma arbetsplats som hon jobbade på innan vi åkte, och trots att det var många år sedan sist, var mycket sig likt och många av arbetskamraterna var kvar. Hon tyckte det var jätte trevligt att vara tillbaka igen. Lasse höll sig mest i Östervåla och tog hand om en massa pappersarbete. Han höll också ögonen öppna efter någon bostad, framför allt något litet torp på landet, ej för långt från Uppsala och inte för dyrt. Något sådant fanns naturligtvis inte, men han såg en annons hos den lokala mäklaren att Östervåla Baptistförsamling skulle sälja sitt gamla kapell i Staffansbo. La Brique väl förtöjd och färdig att ligga ensam i 5 månader. Baptist Kapellet och vår ”nya” Mercedes. Resebrev 17 6(7) Mest på skoj, åkte vi dit och tittade. Det såg ut som ett typiskt kapell på landet från slutet av 1800-talet. Ett ganska långsmalt trähus med en stor sal, ett mindre rum, ett litet kök och på 70-talet hade man byggt till en hall med två toaletter och dragit in vatten. Visst fanns det stora potentialer att göra något av det, men det skulle kräva en hel del ombyggnad inomhus för att få det till en bostad. Dessutom låg det lite väl långt från Uppsala och 3 kilometer från närmaste busslinje. Efter det, tog bostadssökandet bättre fart, men efter flera veckors intensivt sökande utan att ha hittat något mer prisvärt bestämde vi oss i alla fall för Kapellet. Den 14e juli blev vi ägare till ett hus på två rum och kök på totalt 170 kvadratmeter och 3 meter i takhöjd. Nu blev det ändrade planer. Vi hade tänkt åka runt en del i Sverige och hälsa på en massa gamla vänner samt deltaga en del i långseglarklubbarnas aktiviteter, men istället blev det mest husjobb. Först flyttade vi dit alla våra saker som vi haft i förrådet. Det mesta hade klarat sig bra, men visst fanns det en del mögel och fuktskador. Sedan började vi planera ombyggnaden. Det viktigaste var att sätta upp ett par väggar i stora salen för att få ett sovrum, samt att bygga om en av toaletterna till duschrum. Nu var det inte bara Ann-Christine som hade jobb, Lasse hade långa arbetsamma dagar med såg och hammare. Sakta men säkert kom väggarna upp och den sista september var sovrummet klart och vi flyttade in. Under tiden hade vi också skaffat en massa möbler. Det vi hade i förrådet var lagom till en normal 2a, men det räckte inte på långa vägar till Kapellets vardagsrum på 120 kvadratmeter. En månad senare flög Lasse tillbaka till Malaysia för att göra klar La Brique för den sista etappen tillbaka till Sverige. Båten hade klarat de 5 månaderna förvånansvärt bra. Det fanns varken råttor, kackerlackor eller mögel och det mesta fungerade lika bra som när vi åkte. Trots det var det mycket att göra för att få båten klar för långsegling. När Ann-Christine kom mer den 3e december fungerade allt mekaniskt och elektriskt någorlunda, men däremot behövde seglen lagas och vi behövde ett nytt soltält till sittbrunnen. Nu, den 17e december, är även det klart och de senaste dagarna har vi ägnat åt att shoppa. Dels har vi köpt en del billiga men fina gardin- och draperityger till Kapellet, men framför allt har vi handlat mat. Vår rutt till Sverige går från Malaysia över Indiska Oceanen, Röda Havet och Suezkanalen in i Medelhavet. Det finns fler länder att besöka efter vägen, men som världsläget är just nu med pirater, krig och sjukdomar vill vi stanna på så få ställen som möjligt. Vi har därför tagit ombord mat och andra förnödenheter för att räcka hela vägen till Europa, en segling på fyra Stora salen. Resebrev 17 7(7) till fem månader. Det enda vi behöver fylla på efter vägen är dieselolja och det kommer vi troligen att ta ombord i Maldiverna, Djibouti och Sudan. Rutten genom Medelhavet är fortfarande osäker, men när vi kommer till Frankrike tänker vi gå in i Rhône och sedan vidare på floder och kanaler, för att komma ut i Östersjön i slutet av sommaren. Nu börjar vi bli klara här i Penang, så någon av de närmaste dagarna kommer vi att kasta loss och segla de 60 sjömilen till Langkawi. Där ska vi fira jul och sedan handla de sista färskvarorna innan vi startar västerut någon gång i början av januari. God jul och Gott Nytt År önskar Ann-Christine och Lasse på La Brique. Källa: Bilderna från tsunamin är inte våra utan är tagna av en för oss okänd fotograf.

Till toppen

Thailand

Hej på er alla. Här kommer en kort rapport från La Brique och också en uppdatering på vårat SPAM- och Virus fiter så ni kan svara oss. Vi har nu kommit till Thailand efter en fin segling från Langkawi, Malaysia. Vi har bara seglat på dagarna och på vissa ankringar stannade vi flera dagar. Det har varit fin segling och JÄTTE fina ankringar. Öarna mellan Malaysia och Phuket är slående vackra med höga tvärbranta klippor på hundratals meter och där emellan sandstränder och grottor. En dag paddlad vi genom en 100 meter lång tunnel på ön Koh Muk och kom ut i en Hong, grotta utan tak. Tunnelen var enda ingången och i hongen fanns en sandstrand och lite grönt. Väggarn var lodräta, 50-100 meter höga så det känndes som att stå i en katedral. Vi har också besökt turistön Phi Phi Don. Den blev mycket hårt drabbad av tsunamin och det var fortfarande deprimerande att se förödelsen. Hela ön var full av betong och cement sopor från förstörda hus, allt grön som parker och rabatter är borta och nästan alla hus har stora skador. Nu efter mer än 2 månader har vissa hotel, restauranger och affärer börjat fungera, men det finns mycket kvar att göra. I dag kom vi till Ao Chalong på södra Phuket. Här drabbades de inte av tsunamin och i morgon ska vi gå iland och klarera in och fylla på förrådedn, sedan ska vi segla här i omgivningen den närmaste månaden innan vi går tillbaka till Malaysia.

Hälsningar fråm Lasse och Ann-Christine på La Brique

Till toppen

La Brique, Seglare i tsunamin

2005-01-08

Hej. Söndagen den 26:e december 2004 låg vi i marinan på ön Penang i Malaysia. Vid högvatten klockan 11 kastade vi loss och gick norrut mellan Penang och fastlandet med kurs mot Langkawi. När vi kom i jämnhöjd med Penangs nordspetts mötte vi en märklig dyning. Den var kort och brant cirka 2 meter hög och varade i 10 minuter. På vissa ställen bröt den men där vi var, var den rund, så vi fick inte ens vatten på däck. Strax efter fick vi ett VHF meddelande från en annan båt att det var risk för en tsunami och sedan fick vi flera SMS från Sverige där de undrade om vi klarat oss. Det tog flera timmar innan vi fattat hur stor katastrofen var. De vågor vi lätt guppade över hade dödat över 25 personer vid Batu Ferringhi på norra Penang, bara 3 sjömil från oss. Det visade sig senare att just norra och västra Penang var de värst drabbade delarna av Malaysia så jämfört med många andra länder hade de klarat sig mycket bra. Totalt omkom 66 personer och några hundra skadade i hela Malaysia. I marinan på Penang, som vi just lämnat, märktes nästan inget. Vattnet steg och sjönk långsamt ett par gånger, cirka en meter. Det var allt. Marinorna på västra Langkawi fick det betydligt värre. Rebak och Telaga blev helt ödelagda då pontonerna slet sig och virvlade runt med båtarna fortfarande förtöjda vid dem. Nästa alla fick skador och några sjönk eller kastades upp på land. Som tur var blev det inga allvarliga personskador. När vi besökte Telaga en vecka efter tsunamin var alla bryggor borta utom två. Det var inte många båtar kvar och alla vi såg hade kraftiga hack och repor i skroven, en katamaran låg upp och ner, två yachter låg på land och mitt i marinan stack en för upp ur vattnet. Av de rapporter vi fått verkar dessa två marinor vara de värst drabbade ställena för seglare i hela området. Båtarna som låg för ankar på Langkawis västsida klarade sig betydligt bättre. Några fick skador, men de flesta klarade sig helt. Ankringen utanför staden Kuah och båtarna i Langkawi Yacht Club klarade sig utan skador. De flesta skandinaviska båtarna som vi känner i Thailand låg i Nai Harn på sydvästra sidan av Phuket. Där rullade ett par jättevågor in på ankringen med över 100 båtar. Några fick lättare skador då de kolliderade i den kraftiga strömmen men inga allvarliga skador och de flesta klarade sig helt. Vi har också fått rapport om att marinorna Yacht Haven och Boat Lagoon på Phuket klarat sig bra. Vi vet inte hur det gått i övriga Thailand, t.ex. Krabbi och Phi Phi.

Här kommer en lista på de skandinaviska seglare vi har haft kontakt med eller fått rapporter om sedan tsunamin.

Svenska båtar i Malaysia och Thailand: La Brique Allt OK. Sea Tramp Allt OK Emelita Allt OK Yana Allt OK Hati Sentosa Mindre skador på båt och dinge. Li Allt OK Onyx Allt OK Vindela Allt OK Elenor Allt OK

Norska båtar: Voi Voi Allt OK Famös Allt OK Avanti Allt OK Queen Tala Allt OK

Danska båtar: Blåtunga Allt OK Nardis Allt OK

Hälsningar Lasse och Ann-Christine på La Brique

Till toppen

Resebrev 16

1(10) La Brique – Bofour31 – dfs December 2004 Indonesien Position: N05o21´ E100o19´ S/Y La Brique Datum: 2004-12-20 Resebrev 16 från La Brique Under hela vår segling har vi försökt undvika orkaner, men nu gick det inte att komma undan. Som tur var låg La Brique säkert surrad på land och vi satt i vårt lilla gula hus på Vanuatu. Varningarna började komma in för ett par dagar sedan och nu var alla förberedelser klara, vinden hade ökat och det ösregnade. Vi satt inne i vardagsrummet tillsammans med trädgårdsmöbler, cyklar, blomkrukor och allt annat som kunde blåsa bort. Till och med jollen hade vi lyckats trycka in och bilen hade vi kört in på verandan för att skydda den mot fallande träd och kringflygande bråte. Det var mörkt inne för alla fönster var täckta med tunga fönsterluckor, så vi satt i lampsken och väntade på Ivy. Det var eftermiddag den 25:e februari. Vinden ökade hela natten och vi förväntade oss att Ivy skulle ha försvunnit söderut på morgonen, men hon låg kvar strax norr om Efate i ett helt dygn och inte förrän på eftermiddagen 26/2 passerade ögat Port Vila. Det blåste hårt hela tiden. Enligt väderrapporten låg vinden på 50 m/s med byar på över 60. Vi trodde inte att det var så mycket, men det kan bero på att vi hade lite lä från kullarna norr om oss och sedan märks inte vinden lika mycket i ett stenhus som den gör på en liten segelbåt. Det var ibland så pass lugnt att vi kunde gå ut på verandan i lä bakom bilen och titta på ovädret. Annars höll vi oss inne hela dagen. Där var det mörkt. Elektriciteten hade försvunnit redan på morgonen, så vi hade bara fotogen lampor som ljus och vattnet fick vi ta ur dunkar. Spisen fungerade i alla fall, för den gick på gas. På morgonen den 27/2 var ovädret över. I trädgården låg flera omkullblåsta träd, många nerblåsta grenar och miljoner sönderblåsta löv. De löven som satt Den sönderblåsta trädgården efter ovädret. Förödelsen på varvet. Resebrev 16 2(10) kvar på träden var så skadade att även de föll av de närmaste dagarna. Alla bananer och papaya var också förstörda, men husen och bilarna hade klarat sig bra La Brique klarade sig också bra i sin kraftiga vagga på båtvarvet. Vindexen och pilen till vindinstrumentet i masttoppen hade blåst bort, men i övrigt var allt bra. Den enda båten på varvet som fått några större skador var varvsägarens egen. Han hade tagit upp den i sista minuten och slarvar med surrningen, så den hade blåst omkull. Den låg på marken med två stora hål i skrovet. I hamnen hade två koreanska fiskebåtar sjunkit och en stor rysk fiskfabrik hade blåst upp på ett rev, en 35 fots segelkatamaran som tillhörde ett av hotellen hade sjunkit och flera av fritidsbåtarna i hamnen hade fått skador. Inte oväntat hade många av Port Vilas TV-antenner och paraboler blåst sönder, så Lasse hade massor med jobb de närmaste veckorna. Ja, det varade enda tills det var dax för oss att lämna Vanuatu och börja segla igen. Redan före orkanen hade vi bestämt att vi skulle fortsätta västerut i år. Det var ett mycket svårt beslut, för vi trivdes bra med både jobb, vänner och boendet i Port Vila. Det som framförallt avgjorde var det låga löneläget i Vanuatu och det svenska pensionssystemet. Ska vi överhuvud taget kunna klara oss på våra pensioner måste vi tillbaka till Sverige och jobba. La Brique hade nu stått obebodd och urplockad i över ett år, så det var mycket som måste göras för att få henne sjöduglig igen. Medan Lasse sprang på taken och lagade TV-antenner hade Ann-Christine bråda dagar med att slipa, lacka, sy och inventera. På helgerna hjälpte Lasse till med båtjobben och plastade den läckande jollen, gjorde välbehövlig service på motor och vindroder, samt kollade all elektronik som stått oanvänt. Det mesta hade klarat sig förvånansvärt bra. Det var bara autopiloterna som vägrade starta. De hade båda fått saltvattenskador på kretskorten, men efter mycket tvättande och lödande fick vi i alla fall igång den ena. Vi hade också problem med spisen. En av plattorna brann dåligt och sotade. Det visade sig att en liten spindel hade flyttat in i luftintaget till brännaren. När vi jagat ut den fungerade spisen bra igen. Lasses sista arbetsdag var torsdagen den 8:e april. Vi hade sedan två dagar på oss att flytta ut ur huset innan vi skulle flyga till Sverige. La Brique låg då fortfarande på land, så det blev många vändor upp och ner för stegen. När huset tillslut var tomt, var båten mycket full. Trots att vi hade varit försiktiga, hade vi köpt en hel del nya saker medan vi bodde i huset. Tidigt på morgonen den 11:e april började vi flygresan mot Sverige. Första stoppet var i Brisbane, Australien. Där hade vi tänkt att besöka alla Skandinaviska seglare som skulle vidare i år och höra om deras planer. När vi kom till marinan i Scarborough visade det sig att alla utom en redan hade åkt. Det var Onyx och de höll på med de sista förberedelserna före avfärd. Vi låg alltså långt efter de andra och skulle få svårt att hinna ikapp. Lasse inspekterar trasiga paraboler. Resebrev 16 3(10) Månaden i Sverige var mycket bra. Det var naturligtvis trevligt att träffa släkten och alla gamla vänner och vi hade dessutom en fantastisk tur med vädret. När vi kom i mitten av april, var det strålande sol och det låg fortfarande snö i skogsbackarna. När vi sedan reste igen efter en månad, blommade både hägg, syren och fruktträd och det var sommar i luften. Den 23:e maj var vi tillbaka i Port Vila. Nu började en hektisk tid med att få La Brique klar för sjösättning. Det var den vanliga vårrustningen med bottenmålning och vaxning, men sedan skulle också allt som vi tagit bort inför orkansäsongen tillbaka. Det var solpaneler, vindgenerator, livflotte och det mesta av den löpande riggen. Dessutom skulle allt vi burit ombord från huset stuvas och monteras. Efter en veckas hårt och smutsigt arbete kunde vi sjösätta, men det tog ytterligare tre veckor innan allt var klart för avfärd. Då hade vi även ordnat visum till Papua Nya Guinea och beställt kryssningstillstånd till Indonesien. Pappersarbetet för att få segla i Indonesien är besvärligt, så många seglare brukar åka med någon av de två rallyn som går från Darwin varje år. Då tar tävlingsledningen hand om alla formaliteter och dessutom är det en massa festligheter i samband med både start och mål. De flesta av våra seglarvänner som skulle norrut var med, men vi hade inte en chans att hinna till Darwin i tid. Vi hade fått tips om att man istället kunde ordna kryssningstillståndet via Internet genom att kontakta Bali Marina. Det fungerade utmärkt, så innan vi lämnade Vanuatu mailade vi alla papper till dem. När vi sedan så småningom kom till Darwin, hade vi fått alla nödvändiga papper till vårt hotmail. I slutet av juni lämnade vi Port Vila efter många avsked. Det värsta var nästan att åka ifrån vår lilla hund Pippi och hennes kompis Earny från grannhuset. Pippi lämnade vi till en svensk-australiensisk familj med tre barn och ett stort hus, så hon skulle säkert få det mycket bra, men ändå kändes det svårt att åka. Den 22:a juni lättade vi ankar. Framför oss hade vi en lång segling i områden som var ökända för byråkrati, pirater och annan kriminalitet. På mindre än 6 månader skulle vi från Vanuatu via Papua Nya Guinea, Australien, Indonesien, Singapore och Malaysia till Phuket i Thailand, en sträcka på 6000 sjömil. Det är ungefär lika långt som från Stockholm till Kapstaden. Dessutom skulle det vara dåligt med vind, så vi skulle vara tvungna att gå långa sträckor för motor. Det visade sig att all oro var obefogad förutom motorgången. Alla vi träffat har varit Vår i Sverige. Sista bilden från Port Vila. Resebrev 16 4(10) mycket vänliga och tillmötesgående och myndigheterna har varit trevliga, flexibla och hjälpsamma. Vårt första stopp var på Louisiaderna. Det är en ögrupp som tillhör Papua Nya Guinea och ligger i sydöstra hörnet av landet. Seglingen dit, ca 1000 sjömil, gick lätt med i huvudsak medvind. De första dagarna var visserligen jobbiga och vi var båda sjösjuka, men det berodde mest på att vi inte varit till havs på 18 månader. När vi väl vant oss kändes det bra att vara på sjön. Dagarna gick lätt, solen sken över det blå havet, ibland kom några delfiner och hoppade en stund runt båten och en dag gled en 10 meter lång val förbi. Tidigt en morgon gick vi in genom det stora revet runt Calvados öarna och ankrade utanför den första lilla ön Nimoa. När vi var på väg in i viken kom en man ut i sin utriggarkanot och välkomnade oss och guidade oss sedan mellan korallerna till en bra ankarplats. Vi blev sedan kvar på Nimoa i 5 dagar. Där promenerade vi längs stränderna, besökte missionsstationen, sjukhuset och skolan. Överallt möttes vi av leenden. De var dock inte vita leenden utan röda, för alla tuggade betel, män kvinnor och barn. Många var också intresserade av byteshandel. Det kom ofta ut kanoter till oss med frukt, grönsaker, hantverk och ibland hade de även med en nyfångad hummer. När de sedan åkte tillbaka hade de med sig kläder, fiskeredskap, plastburkar och cigaretter. Ganska snart var våra matförråd fulla igen. Vi skulle gärna ha stannat längre, men vi var tvungna att ta oss till provinshuvudstaden Missima för att klarera in hos tull och immigration. För att inte överanstränga oss, dagsseglade vi sakta västerut längs Calvados kedjan. På kvällarna ankrade vi bakom någon ö och låg ofta kvar en dag innan vi fortsatte. När vi kom till Missima hade vi redan varit i landet i 10 dygn och det brukar inte myndigheterna tycka om. Så var det inte här. Det enda problemet vi hade med myndigheterna var att det tog nästan två dygn innan de hade tid med oss. Under tiden tittade vi lite på samhället. Det är centralorten för området, men fortfarande bara en liten ful håla. Där fanns ett par små affärer och en grönsaksmarknad längs en dammig gata, men inte så mycket mer. Vi satt mest på båten och väntade medan vi tittade på den lokala krokodilen. Den bodde i mangroven 100 meter från vår ankring och låg mest i ytan och såg ut som en stock. Enligt lokalbefolkningen var det en snäll krokodil, för den hade aldrig bitit någon, men de sa samtidigt att vi nog inte skulle bada. Nu var det ingen risk att vi skulle göra det, för vattnet i viken var mycket dåligt. När vi tillslut fått våra stämplar seglade vi därför omedelbart tillbaka till det klara fina vattnet i Calvados kedjan. Vi besökte flera öar och promenerade längs de fina sandstränderna på läsidan eller klättrade på de svarta vassa klipporna på den mer utsatta vindsidan. Vattnet utanför var blått och klart och korallerna på botten var ovanligt fina med klara, starka färger. Vi besökte också flera byar och överallt var alla lika vänliga. Husen var byggda av skogspinnar och stod på stolpar. Nedanför gick massor av grisar och höns och lite utanför byarna låg trädgårdarna. De var väl inhägnade med gärdesgårdar av ris och pinnar för att skydda dem mot grisarna. Byborna fiskade mycket, mest med lina och krok, men ofta även med spjut från sina En by i Louisiaderna. urholkade trädstamskanoter. Vid längre Resebrev 16 5(10) resor mellan öarna seglade de med stora utriggarkanoter, med segel av hopsatta plastsäckar eller presenningar. Ibland använde de istället sina snabba plastbåtar med utombordare, men oftast hade de ingen bensin. Förutom segelkanoterna, var det inte många båtar i området. I de flesta vikarna låg vi ensamma och totalt under den månad vi var där, såg vi mindre än 10 segelbåtar och de flesta av dem var i Missima. Den 3:e augusti avslutade vi vistelsen i Louisiaderna med att dyka på ett gammalt japanskt Zero plan från andra världskriget, sedan satte vi kurs mot Australien och civilisationen. De 700 sjömilen till Thursday Island var lugna och behagliga med lätta vindar och måttligt med motorgång. Det enda problemet vi hade var med fåglar. Det började egentligen redan på vägen till Louisiaderna. En kväll kom en stor havssula, ungefär så stor som en gråtrut, och satte sig på solpanelen. Lasse försökte jaga bort den ett par gånger med vårt gamla paraply, men när den envisades med att komma tillbaka gav han upp. Resultatet blev att det tog över en timme nästa dag att tvätta bort all fågelskiten. Efter det var vi envisare med paraplyet och jagade bort alla fåglar som kom ombord. På vägen till Horn Island kom det i alla fall en likadan fågel och satte sig utom räckhåll i masttoppen. Den försökte sätt sig på vindexen trots att det gungade en hel del. Det hela slutade med att fågeln snart flög bort och lämnade kvar en halv vindex. Resten hade gått i sjön. Vi stannade bara ett par dagar vid Thursday Island för vi ville vidare till Darwin. Innan vi fortsatte gick vi till myndigheterna för att få kryssningstilstånd och passade då också på att få strömtabellen för sundet ut till Golf of Carpentaria. Sundet är bara några hundra meter långt, men strömmen kan bli 4-6 knop så det är gäller att komma vid medström. Samma problem fick vi sedan på många ställen under seglingen. Det var ofta svårt att få information om strömmarna i Indonesien och Malaysia, så det hände flera gånger att vi kom vid fel tid. Då var det bara att vända och gå in i någon vik och ankra, istället för att sega sig fram mot strömmen med mindre än en knops fart över grund. Vårt nästa smala pass med kraftig ström var Cape Don, nordost om Darwin. Där lyckades vi passa strömmen och rusade fram i över 10 knop, med gott om strömvirvlar runt oss. Det var på eftermiddagen den 19:e augusti och strax före midnatt ankrade vi i Funny Bay i Darwin. Det var en mörk natt utan måne och det var gott om fiskebåtar, fartyg och bojar, men allt gick bra med hjälp av modern teknik. Vi hade GPSen kopplad till sjökorten i datorn, så där var en röd prick på skärmen som markerade vår position. Radarn var på, så att vi kunde se båtar och bojar och vi styrde med knapparna på autopiloten. Det var som att spela ett TV-spel. Ankringen utanför segelklubben i Darwin är lite speciell. Det är ganska långgrunt och tidvattnet kan variera med ca 7 meter. Resultatet blev att vi måste ankra ca en kilometer från stranden och ändå hade vi bara 0,5 meter vatten under kölen vid lågvatten. När vi sedan kom iland vid högvatten och skulle ut igen vid ebb, var vi tvungna släpa jollen ca 300 meter ner till vattnet. Det blåste dessutom en ganska kraftig sjöbris på eftermiddagarna med 1 meter höga, korta och branta vågor, så vi var ofta genomblöta när vi kom hem. Som tur var fanns det små Seglande utriggarkanot. Resebrev 16 6(10) vagnar på segelklubben som vi kunde dra jollen på och det fanns omklädningsrum så vi kunde byta till badkläder innan vi började hemfärden. När vi väl var iland, tyckte vi att Darwin var en fin stad. Det finns gott om affärer av alla slag, många turistaffärer men också båtaffärer, kopieringsfirmor och stora matvaruhus. Det finns även många bra cykelvägar runt staden och en av de sakerna vi tagit med från Vanuatu var våra cyklar. Det är normalstora 18 växlade mountain bikes som tar mycket plats, men vi tyckte det var synd att göra oss av med dem. Vi visste först inte hur vi skulle stuva dem, men sedan vi tagit av hjul, trampor och styre blev de hanterbara paket som fick plats i förpiken. Nu var de bra att ha. Vi cyklade runt en hel del och jagade båtprylar och besökte gamla segelbekanta i marinorna. Det fanns några få kvar i Darwin, men de flesta var redan långt uppe i Indonesien. Efter drygt två veckor i Darwin var vi klara att fortsätta. Den 4:e september lättade vi ankar och seglade mot ön Flores i Indonesien. Nu var det slut med vinden. Det är ca 650 sjömil från Darwin till Flores och när vi har fulltankat i alla dunkar har vi diesel för ca 350 mil. Vi måste alltså segla minst 300 sjömil. Vädret var fint och soligt, men vinden var mycket svag. På nätterna gick vi för motor, men dagtid försökte vi segla. Det gick mycket sakta så till slut gav vi upp. Vi startade motorn och lade om kurs till ön Roti i stället. Där gick vi in i en fin skyddad vik och ankrade. Det låg ett stort färjeläge längst in i viken, men det fanns ingen diesel. Vi åkte iland med en dunk och frågade och blev då skjutsade på motorcykel till en "bensin mack". Det var ett fallfärdigt hus med ett antal oljefat på gården. Ett av dem innehöll diesel och de mätte upp 20 liter till oss med ett vanligt litermått. Pris: 2 kronor per liter. Nu kunde vi ta oss vidare till Flores och sedan västerut via Rinca, Gili Air och Lombok till Bali. Rinca är grannön till den mer kända ön Komodo. Det är en av de få öarna i världen där det lever Komodo varaner eller ”Komodo dragons”. De är stora köttätande ödlor som kan bli 3 meter långa och väga över 100 kg. Vi gick in och ankrade i viken utanför nationalparken och gick sedan upp till ranger stationen. När vi kom dit hade några drakar just jagat och dödat en hjort alldeles utanför vandrarhemmet och höll som bäst på att äta upp den. Vi stod länge och En av de större drakarna med ett hjortben i munnen. Resebrev 16 7(10) tittade på dem, men höll oss på respektfullt avstånd. Dagen efter gick vi en guidad tur på ön och såg då flera ödlor som låg och vilade eller väntade på byte. Vi fick då komma så nära som en meter från dem. De var inte intresserade av oss, men det har hänt att de även anfallit människor. För säkerhets skull hade guiden med sig en lång grov påk. När vi kom till Bali gick vi in i Bali Marina. Där träffade vi andra långseglare för första gången sedan Darwin. Det var den svenska långfärdsbåten New Life, nu med ny svensk ägare och besättning. Torben i den danska båten Blåtunga var också där, samt flera tyska segelbåtar. Vi blev kvar en vecka på Bali och ägnade större delen av tiden åt att vara turister. Vår första utfärd gick med cykel från marinan till turistområdet runt Kuta. Här fanns det inga fina cykelvägar som i Darwin, utan vi tog oss fram 10 kilometer längs en hårt trafikerad motorväg full av bilar och motorcyklar. Det var bullrigt och troligen farligt, men vi kom i alla fall både fram och tillbaka. Efter det lämnade vi cyklarna hemma och hyrde i stället en bil i tre dagar. Vi körde norrut, upp i bergen och besökte kulturstaden Ubud. Här såg vi Balinesiska danser, tog en promenad bland alla aporna i Monkey Forest och trängdes bland stånden på marknaden. Där fanns det mycket fint som man skulle kunna köpa och allt var billigt, men tyvärr är La Brique full. Lovina Beach är en populär ankring på norra Bali. Det var vårt nästa mål, för vi ville se vika båtar som låg där, men viken var tom. Hela byn var ganska öde, för dels var det lågsäsong och dels lider turistindustrin fortfarande svårt efter Bali bombningen 2002. Många fina resorter står tomma och förfaller både på Bali och på grannön Lombok. Det var ganska besvärligt att köra bil på Bali. Vi var i och för sig vana med vänstertrafik från Australien och Nya Zeeland, men här körde inte riktigt alla till vänster. Det hände då och då att det kom några motorcyklar på fel sida och ibland även någon bil. Trafiken var också mycket tät, men det var framför allt svårt att hitta. Vår nyköpta karta stämde inte med verkligheten och vägskyltarna var svåra att förstå, så vi körde fel flera gånger. Tillslut hittade vi alla fall tillbaka till La Brique. Vi blev kvar ytterligare en dag på Bali och passade på att köpa en massa god och billig mat på Makro, sedan kastade vi loss. Nästa mål var staden Kumai på Kalimantan, Indonesiska Borneo. Redan som liten hade jag hört talas om Borneos djungel med sina huvudjägare och stora apor, men trots att vi stannade en hel vecka i Kumai och gjorde en båttur långt in i djungeln såg vi inga huvudjägare. Alla människor vi träffade var lika vänliga och trevliga som i övriga Indonesien. Däremot såg vi många apor som gibbonapor, näsapor, makaker och framför allt orangutanger. Makaker finns det överallt, men de andra såg vi bara under ett besök i nationalparken Tanjung Puting. Utfärden startade tidigt en morgon med en hissnande båtfärd längs en smal, grund och krokig flod. Vi var tre turister plus guide och båtförare i en liten racerbåt som kryssade mellan stockar och flytande grenar i 15 till 20 knops fart under närmare två timmar. Förutom bullret Legong dans. Resebrev 16 8(10) från motorn var det fascinerande att rusa fram mitt inne i urskogen. Då och då skymtade vi små primitiva hus längs stränderna och vid ett av de många stoppen såg vi en hel flock näsapor. Huvudmålet med utfärden var att se orangutanger. Nationalparken tar emot tama och föräldralösa orangutanger och försöker få dem att klara sig själva i naturen. De hjälper dem då med mat varje dag och vid matningstillfällena får turister vara med. Vi satt på bänkar mitt ute i skogen och på en plattform 10 meter bort låg maten. Genast kom de brunröda intelligenta aporna. De var i alla storlekar, från små ungar till hannar på över 100 kilo. Senare såg vi flera orangutanger på skogsstigarna och runt ranger stationen. Några kom så nära att vi kunde ta på dem och de såg mycket mänskliga ut, med fantastiskt uttrycksfulla minspel. Den 24:e oktober passerade vi ekvatorn på longitud ost 105o25´ Vi var då på väg till Batam Island för att klarera ut och hade tänkt stanna där i minst en vecka för att vila efter seglingen genom Indonesien. Marinan vid Nongsa Point var fin och inte så farligt dyr, men tyvärr var den rullig och låg mycket långt ute på landet. För att komma till närmaste stad och mataffär var vi tvungna att åka taxi i 40 minuter och det var dyrt. Vi stannade bara i tre dagar, sedan sade vi adjö till Indonesien och gick mot Singapore. Vår rutt skulle då korsa en av världens mest trafikerade farleder, så det var lite pirrigt när vi gick norrut i morgondiset. Hela Indonesien hade i och för sig varit fullt av båtar, framför allt fiskebåtar. De var överallt, särskilt på nätterna och de förde sällan riktiga ljus. I bästa fall hade de ett starkt arbetsljus tänt, men ofta hade de bara en svag vit lampa eller ingenting. Därför hade vi alltid radarn på när vi seglade i mörker. Det hjälpte, men fiskebåtarna var för det mesta byggda av trä och gav mycket svaga ekon på radarn. Många gånger syntes de bara en halv sjömil. Det var inga problem att se tankfartygen utanför Singapore, där var problemet att hinna korsa fartygsleden utan att bli påkörd. Vi såg pärlbandet med stora båtar som kom från båda hållen, och det kändes som att försöka korsa Essingeleden i rusningstrafik. När vi kom lite närmare visade det sig att det fanns stora luckor mellan båtarna, så till Stor orangutang hanne. Ett av många stora fartyg utanför Singapore. Resebrev 16 9(10) slut behövde vi bara stoppa eller väja ett par gånger innan vi var över på andra sidan. Vi siktade på östra sidan av Singapore och gick sedan runt ön i det smala sundet mot Malaysia. Vårt mål var staden Johor Bahru, JB, som ligger i Malaysia men har vägförbindelse med Singapore. Här hann vi ifatt våra gamla vänner Jörgen på Sea Tramp samt Ole och Kirsten på Voi Voi. Det var då två år sedan vi senast träffade dem och det var mycket trevlig att ses igen. De hade redan legat flera veckor i JB och kunde visa oss alla bra affärer, matställen och hur bussarna till Singapore fungerade. Johor Bahru är en lagom stor, trevlig och modern stad. Där finns flera stora varuhus och oräkneliga små restauranger. Allt var billigt, särskilt DVD-filmer och dataprogram. Även datorer och kameror var billiga men utbudet var betydligt större och modernare i Singapore. Bussen dit tog ca en timme och vi åkte över ett par gånger. Det blev varken kamera eller dator, men vi köpte en ny 220 volt inverter i stället för den gamla som brann upp på vägen till Darwin. Normalt lagar vi all mat ombord, men i Malaysia var maten på de enkla matserveringarna så billiga att vi åt lunch ute varje dag. Vi fick en rejäl portion ris med någon gryta eller kyckling för 10-15 kronor per person. Efter en sådan lunch räckte det med frukt eller sallad till middag. Förutom att vattnet i sundet var extremt skitigt, var ankringen i Johor Barhu mycket bra och säker. Vi låg med tullens patrullbåtar på ena sidan och marinpolisens kanonbåtar på den andra och när vi rodde iland, drog vi upp jollen på marinpolisens område. Vi stannade kvar i två veckor, men sedan ville vi fortsätta norrut för att träffa gamla Ericsson vänner i Kuala Lumpur. Seglingen uppför Malaysias kust var annorlunda mot vad vi var vana vid. Dels blåste det inte, så vi gick för motor hela vägen. Det var inte längre något nytt och vi trivdes ganska bra med det. När vi väl vant oss vid bullret var det mycket bekymmersfritt att gå för motor, inga segel som behövde passas, det lutade inte och batterierna var alltid fulladdade. Det speciella med den här sträckan var att vi kunde dagssegla hela vägen och ankra på kvällarna. På det viset fick vi sova på nätterna och slapp kryssa mellan fiskebåtar och nät i mörkret. Det fanns några öar att lägga sig bakom och lite närmare land var det så grunt så det gick att ankra överallt. Dessa ankringar var dåligt skyddade, men vi hade svaga vindar och små vågor hela tiden så, det fungerade bra. Vi hade däremot onödigt mycket åska. Nästan varje kväll drog det in mörka moln och vid femtiden började det regna och blixtra. Vi klarade oss bra, men en tysk båt fick all elektronik, från radiosändare till vindgenerator, förstörda av ett blixtnedslag. När vi skulle åka till Kuala Lumpur parkerade vi La Brique i Admiral Marina i Port Dickson och tog bussen därifrån. Expressbussen kostade bara 15 kronor per person för en resa på ca 80 kilometer. När vi kom fram blev vi mycket väl omhändertagna av Anders och Jeanette. Vi bodde hos dem, de bjöd på god mat och visade oss runt till alla turistattraktioner i staden. En speciell attraktion för oss långseglare var IKEA. Där fanns samma möbler Jeanette, Lasse och de två tornen i KL. Resebrev 16 10(10) som på IKEA i Uppsala, men det vi var intresserade av var den speciell avdelning med svensk mat. Där fyllde vi på vårt matförrådet med både pepparkakor, sill, Kalles och svensk snaps. Det enda som fattades var julskinka, men det får/vill de inte sälja i det muslimska Malaysia. Efter Kuala Lumpur och Port Dickson gjorde vi ett stopp på turistön Pangkor. Där stannade vi ett par dagar och kollade bland annat båten på undersidan. Ända från Bali har vattnet varit grumligt med mindre än en meter sikt och det har varit mycket skräp som flutit i ytan. Ett par gånger har något fastnat i propellern, men som tur var har vi lyckats få bort det genom slå back i maskin. På Pangkor var vattnet ovanligt fint så där passade vi på att bada. Allt såg bra ut och inte det minsta snöre satt kvar i propellern. Sista natten före Penang träffade vi den första otrevliga personen i Malaysia. Vi hade seglat hela dagen och när det började mörkna ankrade vi på ett stort grundområde mitt ute i havet, 10 sjömil söder om Penang. Klockan nio kom en ilsken fiskare och sa att vi måste flytta, för han skulle lägga sina nät exakt där vi låg. Det fanns flera kvadratkilometer med tomt vatten runt omkring, men han skulle tvunget fiska där vi var. Efter en del skrikande tyckte vi det var bäst att åka, så vi tog upp ankaret och gick de sista milen till Penang. Där ankrade vi i en liten vik klockan 11 på kvällen och sov gott resten av natten. Dagen efter, 1:a december, gick vi in i marinan strax söder om bron på Penang. Där förtöjde vi bakom våra gamla bekanta Eva och Öivin på den norska båten Famös. De har legat här det senaste halvåret och verkar trivas. Marinan är liten och har varken duschar eller tvättstuga, men den är välskött, har el och drickbart vatten på bryggan och är mycket billig. Vi betalar 460 kronor i månaden. Det känns nu som om vi hade hittat en bas för nästa års segling och vi ser fram emot att ligga still ett tag. Här har vi el, vatten, TV, telefon och flera bra köpcentrum inom cykelavstånd och det tar 45 minuter att ta sig till George Town med buss eller cykel. Priserna är låga och utbudet av varor är stort, så som sagt är det synd att det är så fullt på La Brique. En dryg vecka efter oss kom Sea Tramp och Voi Voi och ankrade utanför marinan så nu är vi en liten nordisk koloni här som ska fira jul tillsammans. Efter det fortsätter vi alla norrut till Langkawi, men sedan tänker vi inte segla längre i år. Våra ursprungliga planer att ta oss till Phuket i Thailand får vänta till nästa år. God jul och Gott Nytt År önskar Ann-Christine och Lasse på La Brique. Segla lugnt.

Till toppen

La Brique

2004-11-03

Hej på er alla. Vi har nu passerat ekvatorn och är efter drygt 5 år på sydliga latituder åter tillbaka på norra halvklot. Just nu ligger vi ankrade i sundet mellan Malaysia och Singapore.

Sedan sist har vi långsamt seglat genom Indonesien. Vädret har varit soligt och varmt men oftast med svaga vindar. Det har med andra ord blivit mycket motorgång, ca 350 timmar eller över 1000 sjömil sedan Darwin. Indonesien är ett mycket stort land och vi har bara hunnit se en bråkdel trots att vi var där i nästan 2 månader. Mycket av tiden har vi varit till sjöss och det blev ca 1700 sjömil från Roti till Batam Island där vi klarerade ut.

Vi hann i alla fall med ett besök på ön Rinca där vi såg de stora Komodo ödlorna. Efter det var vi sol och badturister på den lilla söta och lugna ön Gilli Air. Den ligger en halv dags färjeresa nordost om Bali och rekommenderas varmt till dem som vill vila ut, dyka och äta gott.

Bali var en stor bullrig turistö med tät trafik, men också fina stränder, nattklubbar och billiga affärer. Vi stannade i en vecka och hyrde bl.a. bil och körde upp till nordsidan av ön. Där var det lite lugnare. Nästa stopp var på södra Kalimantan (Borneo). Här besökte vi en nationalpark där de försöker få de sista orangutangerna att överleva i vildmarken.

I går lyckades vi korsa den stora fartygsleden söder om Singapore utan att bli nerseglade och ligger nu tryggt i det helt stilla vattnet vid Johor Bahru. Här kommer vi att ligga ett par veckor innan vi fortsätter norrut genom Malacka sundet upp till Thailand.

Hälsningar från Lasse och Ann-Christine på La Brique

Till toppen

Ändrad: 2006-12-10 / Visad: 35 gånger.


Till toppen | Skriv ut