Resebrev Nr 8 From 3/2-27/3
Rutt: St Lucia - Martinique - Dominica - Iles Des Saintes - Guadeloupe - Antigua - St Kitts - St Barths - Sint Maarten - BVI.
Prisexempel : Tomater 1 kg kostade omräknat på Bequia 60 kr och på Dominica 20 kr
MARTINIQUE
Vi lämnade ett blåsigt och regnigt St Lucia och startade vår färd norrut. Första stopp var franska Martinique. Öarna ligger så nära att man har dem inom synhåll, Efter att ha skumpat runt (seglat ) i ca fyra tim med en känsla av att befinna sig i en tvättmaskin såg vi Diamanten. Denna lilla ö som egentligen heter Diamond Rock, har en egen liten historia som utspelade sig i början på 1800 - talet. Engelsmännen som ville ha kontroll över sundet installerade 20 sjömän och fyra kanoner på ön och gav ön status som ett skepp, HMS Diamond Rock .Enligt legenden blev de efter 17 - mån överlistade av fransmännen som sänkte flera båtar med romtunner som flöt iland på ön.Redlöst berusade gav engelsmännen upp utan motstånd. Vi ankrade i en liten mysig vik, Anse a L`ANE, mittemot huvudstaden Fort de France. Vi var den enda utländska båten,förövrigt bara några lokala båtar.Så lugnt och fridfullt. Det var lätt att ta sig till huvudstaden, flera gånger om dagen gick det snabbfärja som tog ca 20 - min. Inklareringen som gjordes i båttillbehörs affären var förvånansvärt smidig och lätt med ut och inklarering på samma gång, om man stannar mindre än 72 - tim. Ej heller några frågor om tidigare hamn. På den tredje dagen ,vi hade precis kommit tillbaka till båten efter ett besök på byn, så kommer en motorbåt utan text mot oss ,med fyra män i. Det är tullen sa de, men skrämd som man blivit efter tidigare erfarenheter begärde vi att de skulle visa papper,utan resultat.Vi kommer att borda er sa de. När männen kom närmare såg vi att det stod DUANE ( tull ) på deras tröjor.De uppträdde korrekt och vänligt, men frågade oss en massa ,om vad vi jobbade med hemma och vad vi hade för utrustning.Sedan blev det inspektion av båten. Inga problem för vår del men en ny erfarenhet , och säkert inte den sista.
Saint Pierre blev nästa stopp.På slutet av 1800 - talet kallades denna stad västindiens lilla Paris. Hela staden ödelades och 30 000 människor dog när vulkanen Mont Pelee fick utbrott år 1902. Explosionen av gas och brinnande aska var ca 40 gånger starkare än atombomben över Hiroshima . Endast 3 människor överlevde, den som hade klarat sig bäst var mannen som suttit i fängelset. Staden som nu var uppbyggd på de gamla ruinerna var fascinerande att promenera igenom .Man kunde fortfarande känna sotlukten när man gick omkring bland kullvräkta pelare där det en gång funnits en flott teater .De två paralella huvudgatorna var så smala att de var enkelriktade åt ena eller andra hållet.Väl tillbaka i båten kommer tre glada schweizare svischande förbi för motor med sin gummibåt och lade till vid bryggan, plötsligt hör vi ett gapskratt och tjejen i sällskapet tar av sig kläderna och simmar ut mot oss,varför badar hon från bryggan och inte från båten tänkte vi? Fortfarande skrattande kommer tjejen simmandes fram och frågar om vi kan hjälpa henna att hämta bensindunken som de glömt på båten.Skönt att det finns fler som gör misstag. Nu hade vi iallafall överskridit våra 72- tim så vi lättade ankar och styrde kosan mot Dominica.
DOMINICA
Första stopp blev vid huvudstaden Roseau som ligger på södra delen av ön . Vi blev glada då en av tre bojar var ledig,eftersom det kan vara svårt med ankringen. Det var jobbigt att ta sig i land med dingen,den befinntliga bryggan var förstörd av en orkan, och man fick koordinera surfen och ta sikte på den planka som verkade mest stabil. Roseau var en positiv överaskning,rent och snyggt.Husen var stora och färgglada, man fick känslan av en vilda västernstad. Nästa anhallt blev den vackra viken vid staden Portsmouth.Här låg många stora fraktfartyg uppslängda på den stora stranden,som ett vittnesbörd om vilken kraft och styrka som finns i en orkan.
Vi ankrade nära Big Papas restaurang, en av de få i bayen med dingedock.Förövrigt fanns här inte mycket, varken restauranger eller annat . Folket bodde i små skjul av korrigerad plåt,många hade trasiga kläder och en del saknade skor.På många av de här öarna är det grova arbetskänger helst med stålhetta som är det finaste man kan ha, det är nästan bara turister som går med flipp-flopp (badtofflor ).Detta var sista ön med boatboys,i pilot varnades det för män som kommer med surfbräda till din båt,i övrigt nämndes med namn de fd boatboys som nu var organiserade och kunde arrangera utflykter mm. Vi och besättningen på Sanibel och den engelska båten Lady Jane anlitade Jeffry alias Seabird för en utflykt uppför Indian river.Vi blev hämtade vid båten och färden gick för motor i grov sjö och regn in till flodmynningen.Här fick vi gå av för att byta till en mindre roddbåt,det var förbjudet att köra med motor på floden. Nästan lite andäktikt satt vi alla alldeles tysta, endast de stilla årtagen hördes och fåglarnas sång. Som en liten kopia av Amazonas med samma typ av växtlighet slingrade sig floden fram. Där bodde också en boaorm, fast denna dag var han kanske på jakt för han låg inte på sitt vanliga ställe sa Seabird. Pirates av Karibien del två har också filmat en del sekvenser här,skall bli spännande att se filmen i höst. Slutligen anlände vi till Jungel bar och där gavs tillfälle till förfriskningar.Barn som liknade Mowgli, och hundar lekte runtomkring och det kändes som man var med i Djungelboken. Tillbaka i byn stod det folk längs med gatorna och väntade, vi hade tur för det skulle bli karneval. Inte den riktiga,utan bara träning sa man.Men vad gjorde det, riktigt medryckande och med fantasifulla dräkter dansade de förbi,och i stånden kunde man köpa härligt nygrillad kyckling. Det sägs att om Columbus skulle se Caribien idag skulle Dominica vara den enda ön han kände igen. Dominica är i stort sett en oförstörd ö . Eftersom den saknar bra stränder är det nästan uteslutande ekoturism och kryssningsfartyg som kommer hit.
ILES des SANTES
En liten ögrupp strax söder om Guadeloupe,tillhör Frankrike.Har väldigt starka band speciellt med Bretagne.Vi ankrade utanför den enda staden Bourg des Saintes. Mycket idyllislt med små typiska franska boutiqer, små krogar och cafeer. Mitt i byn vid den lilla parken med blommor låg Borgmästarns hus.Hit fick man gå för att klarera in. De ifyllda papperen faxades sedan till Guadeloupe och kom tillbaka stämplat och klart någon timma senare. Trots att ön var väldigt liten så fanns här både flygplats och färjeläge.Dagtid fanns här väldigt mycket turister, på em när sista färjan avgått sänkte sig friden över byn.
Ankarspelet gick ej längra att hålla vid liv.Efter att ha försökt att plocka isär och laga ett antal gånger brann det slutligen upp.Nu var det muskelkraft som gällde. Efter att ankrat om tre gånger (3ggr 50 m kätting) var Kapten trött på båtlivet och ankring i synnerhet. Sanibel kom då farandes med hjälp,de hade ett ankare som var bättre lämpat för denna botten och dök ner för att göra fast.Sedan kunde vi sova lugnt.
GUADELOUPE
Vi ville så fort som möjligt komma till seglingens mecka, Antigua ,så vi gjorde endast ett kort stopp över natten i Deshaies, norra delen av ön. För ankar i denna vik låg även Mirabella som är världens största enmastade segelbåt (250 fot.) Dess kapten som klarerade ut samtidigt som oss berättade att förnärvarande hade de 23 betalande gäster ombord.Det ryktas att en vecka ombord kostar 40.000 euro p.p. Undrar om champagnen ingår ?
ANTIGUA
Vi lämnade ett blåsigt Guadeloupe,men väderutsikterna lovade att det skulle lugna sig. Som vanligt blev det att slåss mot vädrets makter. Strax efter att vi lämnat fick vi en squall över oss,kraftig sjögång med höga dyningar. Vinden vred mer och mer till vår nackdel , så sista biten fick vi kämpa oss fram med motor i motsjö. Först efter mörkrets inbrott anlände vi Falmouth harbour där vi ankrade.När vi vaknade morgonen därefter möttes vi av en förunderlig syn . Alla de röda ljus som vi nattan innan trodde var jätteantanner var positionsljus för de megastora lyxjachterna. Här fanns en blandning av de gamla klassiska segelbåtarna av trä och det senaste tekniska under. Efter att ha klarerat in fick vi tursamt en bryggplats vid Nelsons dockyard som ligger i viken brevid. Detta är en gamal örlogsbas för den engelska flottan från 1600-talet. Numera helt renoverat , hela området är också ett museum. Vi förtöjde brevid en 57 fot Oyster och en timma senare fick vi på andra sidan en 70 fot Challenge. Den var så hög att deras kylvatten sprutade in i vår sittbrunn. Vi fick gasta till kapten - Stäng av er motor vi sjunker. Denna båt, berättade den kvinnliga kaptenen har varit en av följebåtarna till roddbåtstävlingen över Atlanten. En del av roddbåtarna fanns till beskådande på marinan.Varje roddbåt hade plats för två personer. Häftigt tyckte kaptenen, det vill jag göra nästa gång -Aldrig i livet sa kaptenskan. På denna ön fanns mycket större utbud än de öar vi tidigare besökt . Här finns många som letar båt för att få vara med på någon av alla regattor som anordnas på Antigua.De erkännt duktiga kunde välja och vraka bland erbjudanden. En del av de båtar som deltog i ARC låg också här i väntan på att bli transporterade hem med lastfartyg.
ST KITTS OCH NEVIS
Vi lämnade Antigua strax efter gryningen, för första gången på länge hade vi en lugn överfart med lite sjö och 15-20 knop (7-10 ms ) vind snett bakifrån.Överfarten tog 13 tim och vi ankrade i skymningen på 5 m djup utanför Charleston på Nevis västsida.Senare gjorde vi ett försök att ta dingen in för att titta på stan,men i mörkret och en ganska kraftig surf tog vi det säkra före det osäkra och fick vända tillbaka.Så är det här ibland, att det inte går att ta sig iland. I dagsljus morgonen efter gick det lättare att hitta dingedocken, sedan den sedvanliga proceduren var avklarad såg vi framemot frukost på stan. Vi hittade ett litet fik och vi längtade efter riktigt kaffe. Så vi beställde kycklingsmörgås och den efterlängtade drycken. Kaffet serverades i två plastmuggar med hett vatten och en burk med snabbkaffe vid sidan om,men vi fick ta så mycket vi ville. Kycklingen kom i runda skivor från konservburk. Efter detta gastronomiska lågvattenmärke gick vi till den lokala marknaden och handlade de få produkterna som fanns av en liten gumma . Hon sålde även gingerbeer spännande tyckte kapten,djärvt tyckte en tysk dam. Gingerbeer hamnade i atlanten redan efter första smutten, och kapten sprang runt och försökte släcka känslan av en brinnande mun.
Vi lättade ankar och tog sikte på St Kitts, endast 3-tim segling bort. Vi ankrade utanför Huvudstaden Basseterre. Det var en för vind utsatt ankarplats och vi kompleterade med vårt kraftiga stockankare för att kunna lämna båtan och kunna sova lugnt om natten. Det var ett klokt beslut eftersom flera av de andra båtarna draggade. Dingen förtöjde man i den nybyggda marinan, det kostade 5-US dollar per dag. Men då fick man slänga sitt skräp och utnyttja duschen,som föresten var den största och lyxigaste vi sett sedan vi lämnade europa.(men bara kallvatten förstås ).Basseterre var en väldigt livlig stad med mycket trafik och mycket folk i rörelse. Två kvarter från hamnen ligger The Circus, en liten kopia av Piccadilly Circus med klocka och allt.Rondellen är själva hjärtat i staden. Det blev många luncher på den mysiga restaurangen Ballahoo, med utsikt från balkongen på det fascinerande folklivet på gatan nedanför. En av höjdpunkterna på Kitts var sugertrain. Tåget gick genom de gamla sockerodlingarna som ej längre är i bruk. Det var en smalspårig järnväg med tvåvånings- vagnar. Tåget krängde och slängde när vi susade fram i 15 km över smala broar och genom små byar med bl.a. grisfarmar. Tåget hade sin egen kör som sjung folksånger.
RODERHAVERI
Vi skulle vara med och gasta på Sanibel under Heineken Regattan på St Maarten den tredje mars. Så tidigt en morgon lättade vi ankar för att dra oss norrut. När vi seglat i närmare tre tim och hade rundat hörnet på Kitts, så händer det som brukar hända när man seglar mellan två öar, och det dessutom finns ganska höga berg runtom .Accelerations zon eller fallvinden tog i och det blev plötsligt en kraftig belastning på rodret när vinden tog tag i seglen och båten lutade kraftigt. Det kändes väldigt snoppet när man försökte styra och ratten bara snurrade runt, runt. Det var en vajer till styrningen som hade gått av. Reva seglen , fram med nödstyrningen och vända tillbaka. Med relativt bra väder så tog tillbaka färden 4-tim. Tur i oturen tyckte vi dock att vi var så nära tillbaka då vi ganska snart konstaterade att nödstyrningen var i vekaste laget. Den här gången la vi oss i marinan,. Och än en gång fick kapten krypa ned i hålet.Tråkigt nog insåg vi att vi inte skulle hinna vara med på regattan.Men så är livet till sjöss ofta blir det ändrade planer. Hur gick det då för Sanibel ? -Jodå sa kapten Sven vi fick tag i nya gastar och kom totalt sjua,vilket de var nöjda med.
Efter några dagars mekande och med en modifierad nödstyrning ville vi slappa några dar. En chafför körde oss för en hyfsat billig penning runt oss till några olika stränder bla. Turtle Beach. Där fanns vilda apor ( finns tusentals på ön ) som gärna lät sig smaka på turisternas romdrink, och där fanns det största svin vi någonsin sett som lunkade in i baren på stranden. Undrar om detta var ett fyllesvin ? Lite kultur blev det också med ett besök på unescos världsarv fortet Brimestone Hill. På den här ön kunde det regna ordentligt det förstod man när man såg hela gator som fungerade som jätterännor och i slutet nära havet fanns det broar så folket skulle kunna ta sig över när vattnet forsade fram.Det fanns nästan inga trottoarer och man såg många mammor bärandes sina småttingar i famnen. På söndagar var det inte en kotte ute (.Förutom tuppar och hundar som springer fritt överallt ). Allt var stängt ,alla affärer och alla restauranger . Det var en död stad, alla var i kyrkan.För säkerhets skull om någon skulle missa gudstjänsten så fanns det megafoner som sände guds ord över staden.Många av öarna här i Karibien är mycket religösa, ofta hänger dagens bibelord på arbetsplatsen eller i hemmet. På radion förkunnas också predikningar på olika sätt. Ett var religösa texter i form av kareioke. På lördagarna är det tvärtom , då många kommer med buss för att gå på marknaden som ligger vid strandpromenaden. Här stod också fiskarna och sålde sin fångst, små färgglada vackra fiskar.Det har inte blivit så mycket fisk för vår del. I pilot varnas det för att fisken som finns vid korallreven kan vara giftig. Då vi själva inte är värst kunniga i ämnet har vi valt att helt utesluta fisk vi inte känner till. Enligt pilot kan man först prova att mata en katt med fisken. Överlever den, så vet man att fisken är ok. Det var ganska sällsynt att vi såg någon katt. Åka "komunalt" i karibien är en upplevelse, bussarna är alltid 9 sitsiga minivans med plats för femton. Dom bemannas med en chaufför och en inkastare som också tar betalt. Hållplatserna är flexibla och det är billigt. Bussarna liksom bilarna är döpta av ägarna och speglar oftast ägarens personlighet t.ex. :Batman, Scoobydoo, Destiny, Faith, The Lord is my sheppard, Psalm 121, Mr Humble mm mm. Dom som har råd målar sina hus i fantasifulla kombinationer, och tryter det i kassan så målar man bara framsidan. På alla altaner står den oumbärliga gungstolen, alla har en, oavsett ekonomi, den enklaste varianten vi såg var tillkrökt av armeringsjärn, en annan variant var att sätta medar på uttjänta bilstolar. När man går förbi gäller det att kunna det lokala "tugget". Liten parlör:
Dis sweet me bad Jag gillar det här.
You drop something
Du glömde säga hej. (Att inte hälsa är mycket oartigt)
A way you barn
Varifån är du.
Every pepperpot ha`e fungee
Det finns en partner för alla.
Whine up yourself
Dansa.
Gee Jack e`jacket
Äras den som äras bör
Me lub you bad bad
Älskar dig mycket.
Plantain sucker follow de root
Sådan far sådan son.
Me garn
Jag drar, hejdå.
St BARTHELEMY
Efter en lugn och skön segling med 10-15 knops vind och strålande sol lät vi ankaret gå i det klara vattnet utanför Gustavias hamn. Nu skulle vi äntligen få gå på upptäcktsfärd i en del av den svenska 1700talshistorien. Men vi blev tvugna att vänta i tre dagar på det äventyret eftersom en elak bacill slog ut magen på kaptenskan. Kapten var tvungen att klarera in båten och passade på att göra inköp i den lokala supermarchen. Till skillnad från tidigare öar var utbudet ändrat från frysta oformliga köttstycken med tvivelaktigt ursprung och datum till färska entrecoter och delikatessdisk som anstår en fransk bosättning.I kylmontrarna var cocacolan utbytt mot champagne och brödet som tidigare mest liknat våra släta bullar, ersatta av rykande färsk baguette. Kapten valde med fuktiga ögon en pate, ett par ostar, färsk skinka, bröd och ett rött vin med ursprung från södra frankrike. Eftersom kaptenskan tackade nej med hänvisning till den upproriska magen fann kapten det för gott att inte spara på läckerheterna, för visst kan man bli magsjuk av rester om man inte ser upp? Till slut kom vi iallafall iland och kunde strosa runt bland gator med svenskklingande namn. Ön gavs till Sverige 1784 i utbyte mot en frihandelshamn i Göteborg. 1878 såldes ön tillbaka till fransmännen, synd, annars kunde vi åkt inrikes till karibien. Huvudstaden Gustavia är uppkallad efter Gustav III. Idag är det ett tillhåll för mycket rika människor och det speglar sig i alla märkes- buotiqer och lyxkrogar. Staden kallas också karibiens Paris. En del byggnader fanns kvar sen svensktiden bl.a. fängelset och en klockstapel i trä.
SINT MAARTEN - StMARTIN
Ön delas mellan Frankrike och Holland och den obekräftade legenden säger, att istället för att kriga, ställdes en fransos och en holländare rygg mot rygg vid kusten för att ta sig runt åt varsitt håll, där dom möttes skulle gränsen dras. Varmt var det, så fransmannen fick en flaska vin med sig och holländarn en flaska genever. Fransmannen klarade vinet bättre än holländarn genevern så därför är den franska sidan mycket större. Holländarna har numer bytt ut genevern mot Heineken som flödar ohämmat under Heinekenregattan. Den drar folk från stora delar av världen. Seglingsdagarna avslutas med enorma fester, så att bara komma till start är ofta en bedrift. Vi låg i Simpson bay på holländska sidan och tog gummibåten genom kanalen in till Simpson bay lagoon. Där kan man få sitt lystmäte av stora vräkiga motoryachter, som ligger sida vid sida och poleras av deras flertaliga besättningar. Den största vi såg var uppemot 200 fot och var fyra våningar hög. Ön är helt skattefri, så vi passade på att göra inköp i en av båtaffärerna. Vi åkte också över till den franska sidan för att äta lunch, och tyckte nog att den var snäppet bättre, med marknad och mysiga krogar. Vi lämnade Simpson bay på em. med sikte på BVI(British virgin Islands). Bara någon distans ut upptäcktes ett glapp i styrningen som berodde på att en vajer höll på att gå av. Det var bara att vända tillbaka. Den här gången fanns det iallafall möjlighet att byta ut vajrarna istället för att lappa och laga. Så dagen efter inhandlades ett antal meter med vajer och byttes mot den gamla. På kvällen kom vi iväg och vi hade ca 20 timmars segling framför oss.
!!!!!BRITISH VIRGIN ISLANDS
Jungfruöarna är en grupp med öar som är uppdelade på US Virgin Islands ( de sydvästra öarna) och BVI där huvudön är Tortola, och det var till den vi bestämde oss för att gå. Vi plockade upp en mooringboj i Sopers Hole på västra sidan. Det är en marina för charterbåtar och har det mesta som behövs för att bunkra upp. Priserna var uppdrivna, men när vi tog jollen för att se oss omkring körde vi in i en liten å och under en bro till ännu en vik, där hittade vi en affär och krog som locals nyttjade, alldeles vid stranden. Här provianterade vi till halva priset, och när det var klart beställde vi lunch. En stor sallad blev det och vin? Ja det får ni handla i affären,men serverar, det gör vi. Den stora skillnaden på BVI var närheten till olika ankarplatser och olika öar. På bara ett par timmar kom man till en ny exotisk sandstrand utan att behöva slåss mot vågor och vind. Det är väldigt mycket båtar här, men det finns så många bra vikar att det aldrig känns trångt. Vi blev speciellt förtjusta i den tredje största ön Jost van Dyke. Här rådde ett helt annat tempo. Enda internetförbindelsen fanns i skolans bibliotek, ett rum på ca 20kvm. För femton år sen fanns varken ström eller telefon. Idag finns ett par hundra invånare och två taxibilar som har fullt upp med att köra seglare mellan olika krogar. I white bay fick man ta sig in genom en öppning i revet och sedan ankra upp, skyddad från vågorna. I land fanns bara ett par strandbarer,varav den ena innehas av Ivan. Om man skulle ha något i baren och Ivan tog en tupplur, vilket hände allt som oftast, fick man ta det man skulle och lägga pengarna i en skål. I Great harbour på samma ö ligger Foxys bar, känd av seglare över hela världen. Så fort vi ser en båt med en charterlogga höjs beredskapen ombord. En eftermiddag kom en 45fots sunsailbåt otäckt nära, ombord fanns ett äldre par och deras vuxna son. När dom var så nära att dom kunde göra sig hörda hojtade mannen bakom ratten på amrikanska: God eftermiddag! Är det här möjligen Great harbour på Jost van Dyke? Ja det är det, svarade vi. Tänkte väl det, ville bara vara säker. Kom svaret.Vi hade gärna stannat längre på BVI eftersom dessa öar motsvarade det vi hade föreställt oss som västindien, men vi börjar få ont om tid och måste fortsätta.
Sista natten med gänget ( Sanibel) firades på Foxys bar . Och på eftermiddagen den 27 mars åkte ankaret upp och vi la ut kursen mot Puerto Plata Dominicanska Republiken, på vår väg mot Santiago de Cuba på Cuba.
Fortsättning följer...