The St. Lucia Christmas Sailing Festival 19-22 Dec
Organicerad av St Lucia Yacht Club
Dagen efter ARC avslutning var det dags för nästa tävling. Fast denna gång i Fun class för vår del. Det fanns också en racing class. För en kostnad av endast 200 US. (upp till 5 i besättningen ). Segling i tre dagar inkl mat dryck och underhållning. Program: skippers briefing dryck och tilltugg. Efter start första dagen fick vi uppgifter typ poängpromenad att lösa på vägen ner mot Marigot Bay. På em./kvällen lämnade vi in våra uppgifter och minglade runt med rumpunch och smårätter. Senare på kvällen bjöds det på stor buffé och underhållning av steelbandet the Harmonites och eldslukande limbodansare. Morgonen därefter skulle en i varje besättning infinna sig på bryggan. Där fick var och en, en liten plastpåse ungefär lika stor som en apelsin innehållande en frusen T-shirt. Denna skulle tinas och tas på innan man med gummijollen fick återvända för att segla tillbaka till Rodney Bay. Seglingen tillbaka blev ganska tuff då vi drabbades av en tropical storm. Detta händer då två squalls går samman. Senare på kvällen bjöds det på grillad spädgris och underhållning av ett chak chak band. Den yngste i bandet var 60-år. Det här är en musik som är på utdöende, vi kände oss verkligen priviligerade att få uppleva detta. Dag tre var det bäst klädda båt och besättning. Alla skulle segla i parad utanför yachtcluben. Vinnande båt hette Cascada och hade tema julkrubba med tre vise män och palmblad över hela båten. På kvällen stor prisutdelning underhållning, mat och dans. Besättningen på S/Y Grace tog hem det finaste priset. Med motiveringen att det är lika viktigt att ha roligt som att segla, eller som Mikael Green uttryckte det - Grace always kept the finishline boat waiting, but she was vell worth waiting for. Undrar om SXK har något liknande pris?
Under de här dagarna lärde vi känna också många av de som bor här på ön, dessutom hade vi “görskoj”.
Julen närmade sig, vi hade tänkt att sluta upp med de andra svenska och norska båtar vi lärt känna under resans gång på Bequia, men efter det sista ovädret ångrade vi oss. Vi ville inte riskera att bli fast där med tanke på att “ungarna” skulle komma innan nyår. I stället blev vi kvar på St Lucia och firade jul tillsammans med besättningen på Sanibel. Båten är en Shipman 50 helt i kolfiber och seglade också med ARC fast i racing divisionen. Efter att övriga besättningen åkt hem var pappa Sven och sonen Oskar 15-år ensamma kvar. Vi slog våra påsar ihop och ordnade knytkalas. Någon riktig skinka hade vi inte men väl en “snygg” griljerad burkskinka. Förövrigt saknade vi bara sillen. Julmusiken var Irländsk då Oskar är till hälften irländsk. Under kvällens lopp anslöt sig också Lisa, en engelsk tjej som varit gast på en av racingbåtarna, och för första gången fick avnjuta ett svenskt julbord.
Äntligen kom så “ungarna”. Vi hade seglat ner till södra delen av ön, där flygplatsen ligger. Här måste man ligga för ankar så det blev ett mindre äventyr ta sig ut till båten med alla fem plus packning i gummibåten. Nu fick vi uppleva julafton nr två. För med sig hade raringarna en massa godsaker som, sill, djungelvrål, Ahlgrens bilar pepparkakor glögg, och ett antal nya böcker, plus ett dasslock.
Efter att alla installerat sig seglade vi så sakteliga uppåt igen. Dagen före nyår var vi på en Jump up. Då grillar och dansar man på gatorna till hög reaggiemusik. Det är en härlig stämning och en salig blandning av locals och turister. Vi firade nyår på en restaurang på Reduit beach i Rodney Bay där vi låg för ankar. Med festkläder och dans-skorna (badtofflor) i handen tog vi gummibåten in till stranden på kvällen. Det var trerätters meny och levande musik av ett 8- manna band. Vid 12-slaget var det fyrverkeri på stranden. På nyårsdagen tog vi årets första dopp och livet kändes underbart. En bra start på det nya året.
Efter några dgr. seglade vi så sakteliga söderut med första stopp i Marigot Bay. Känd vik med många restauranger och jobbiga boat-boys, som säljer allt från frukt och grönsaker till krimskrams för dyra pengar. De blir skitsura om man inte vill handla något, och ljuger om det mesta utan att skämmas.
Nästa stopp var vid Pitongerna som också är St Lucias symbol eller logga. Det är också ett maritimt reservat här är det förbjudet att ankra och man måste ha beviljats tillstånd för att besöka platsen. Pitongerna är kända för sitt fina snorklings-vatten och har även gett namn till det goda lokala ölet , bryggt av Heineken. Vi förtöjde vid en mooring med lina iland sk. Bahamasmooring. På kvällen skulle vi ta dingen in till den lilla familjerestaurangen i närheten. Vi hade nästan ätit färdigt när det kommer en motorbåt och skriker till oss att det är någon på vår båt. Vi hade innan blivit varnade av Marin Rangers att vara försiktiga och låsa ordentligt. Nu blev det fart på Kapten och sönerna som kastade sig ut i dingen, hela familjen som ägde restaurangen sprang ner till stranden och skrek att de skulle kalla på polis. Tjuven blev skrämd och gav sig av men kapten skar sig rejält under fötterna då det var mycket sten vid stranden. Karlarna sov i sittbrunnen den natten. Nästa dag flyttade vi oss närmare Sofriere där vi trodde oss ligga säkrare. Tillsammans med båten Sanibel skulle vi göra utflykt med taxi till drive in vulkanen och varma vattenfall där man kunde bada. Även Jump Up på Anse la Raye stod på programmet, känt för sina Fish Fridays. Hotellen kör guidade turer hit och är en riktig turistfälla med svindyra priser. Tex för en Lobster skulle de ha 200 EC (600 kr) Här var mycket mer turister än locals, och kändes inte så genuint som föregångarna på Gros Islet.
Innan vi lämnade båtarna hade vi hyrt in vakt för båda båtarna. Tyvärr är detta numera nödvändigt i vissa områden, speciellt St Lucia och St vincent som det senare skulle visa sig.
Det närmade sig hemfärd för “ungarna“ så det var dags att gå vidare söderut mot Vieux Fort och flygplatsen. Vi hade haft både äventyr och jätteroligt tillsammans. Det blev väldigt tomt när de lämnat oss. Dagen efter hade vi beställt en taxi för att åka runt och bunkra upp båten igen. Taxin anlände 30 min efter utsatt tid, local time är förklaringen. Vid det här laget är vi ganska härdade och man bryr sig inte om sådana petitesser. Chauffören lotsade oss runt till de bästa och billigaste affärerna för en liten peng. Vi bestämde att göra en utflykt med honom nästa dag. Rundtur med taxi är det vanligaste och bästa sättet att bli guidad på enl våra erfarenheter. Vänstertrafik är inget för oss.
Rutt: St Vincent - Bequia - Mustique - Canouan - Mayreau - Tobago Cays -Union Island - Grenada - St Lucia
Efter att ha klarerat ut lämnade vi ett blåsigt St Lucia och satte kurs mot St Vincent. En bit ut möttes vi av ett jättegäng med delfiner, det var länge sen sist vi sett några. Första lämpliga ställe att klarera in i var i den mysiga och numera kända viken Wallilabou Bay. Filmen Pirats of Caribbien spelades in här och alla kulisser fanns kvar. Det kändes som att segla in i en annan tid. Det som vi upplevt som mest jobbigt med att segla in i en ny hamn är att man blir fullkomligt överfallen av alla Boatboys, alla vill tjäna pengar på dig, de kommer med båt och möter dig långt utanför och frågar om du vill ha en mooring (boj). Vill du ha så kostar det en slant för att de skall fästa din tamp vilket man många gånger klarar själv, samma om man vill ha en lina till land. Skall du ankra själv, ja då hinner du inte ens göra fast dig förrän du har ett flertal båtar runt dig med alla som vill sälja halsband och annat. Många gånger är det svårt att säga nej när man fått höra en liten snyfthistoria om att de har små barn att försörja osv. Är numera ägare till ett antal krimskrams halsband.
På restaurangen som också delvis bestod av kulisser, fanns en hel vägg med fotografier och namnteckningar av skådespelarna från filmen. Del 2 kommer i december enl en av boatboysen som agerat statist. Det är dock inte bara på film det finns pirater här vilket vi senare skulle få kännedom om.
Efter att vara klara med Customs hade vi polisen eller immigration kvar att besöka och vi beslöt att göra det i Kingstown där det också skulle finnas möjlighet att tanka vatten och diesel. Vi anlände dit ganska sent på em och insåg att det var inte som vi väntat oss. Uppgifter i pilot stämde ej och det verkade inte ett dugg trevligt att ligga där för ankar. I stället beslöt vi att gå så att säga ,runt hörnet och ligga på mooring vid Young Island. Överfallet Det kändes så lugnt och trevligt här, inte en massa boatboys som tjatade. Vi lämnade båten för att ta en taxi in till Kingstown för att besöka immigration och handla. Dagen efter ägnade vi oss åt båtvård och som lön för mödan skulle vi besöka någon av de mysiga restaurangerna vid stranden på kvällen. Efter att ha avnjutit den godaste köttbit på länge tog vi dingen tillbaka. Vi brukar med hjälp av vinschen i ankarspelet alltid hissa upp jollen och låsa fast den med vajer, men nu hade ankarspelet lagt av så vi fick nöja oss med att bara låsa fast den. Det var en varm kväll och kaptenskan somnade gott i sittbrunnen, men vaknade till vid midnatt och gick till kojs.
Luckan in lämnades öppen för att få någorlunda svalka. De röda lamporna i salongen brukar nästan alltid vara tända nattetid men denna natt förblev de släckta. Då det var väldigt varmt i båten var det svårt att sova och man slumrade lite till och från. När man bott i båten under lång tid så lär man sig att känna igen alla vanliga ljud och reagerar automatiskt när det är något man inte känner igen. Denna natt hörde vi en duns - Vad var det? - Äsch det var nog bara jollen som dunsade i .Kapten brukar inte gå upp och kolla i första taget , men nu kände han att något inte stämde. Han gick de få stegen genom salongen tog trappan i ett kliv och får se en man sitta på huk under sprayhooden i sittbrunnen. Kapten ser fullständigt rött och lyckas att kasta mannen överbord. Vid det laget hade även kaptenskan hunnit upp i sittbrunnen, och med en röst likt den värsta operasångerska skriker så högljutt att alla båtar runt omkring vaknar och tänder sina sökarljus. Vid i alla fall ett av husen på stranden har de också hört skriken och rusar ut. Kapten har blivit knivskuren och hela sittbrunnen är full med blodstänk. Knivmannen kommer undan, liggandes på den surfbräda han använt för att komma ut till vår båt försvinner han i mörkret mellan några båtar spårlöst. Surfbrädan hade han stulit från Fantasea Tours som sedan med bil var ute för att jaga gärningsmannen, utan att lyckas. På VHF blir vi kontaktade av en annan ARC båt som erbjuder sin hjälp. Efter att ha inspekterat skadorna bedömer vi dock att vi klarar att lägga om såren själva. Vi sov inte mer den natten.
Det är svårt att beskriva med ord hur chockad man blir av en sådan händelse, det är sådant man läser om som händer andra och inte en själv.
Nästa morgon packar vi ihop för att ge oss iväg, här ville vi inte stanna. Den mooring vi låg vid ägdes av Sams Taxi som också hade andra tjänster att erbjuda. Vid det här laget hade vi nog tappat förtroendet för det mesta, men kände dock att vi ville rapportera händelsen och kallade på killen som skötte mooringarna. Emellertid togs vår historia på största allvar och han sa: - Ni måste göra polisanmälan jag kör er dit. Två timmar tillbringade vi sedan på polisstationen och kaptenskan blev förhörd som vittne till händelsen. “Mooringkillen “var verkligen gullig och stannade med oss hela tiden.
En händelse som denna är inte bra för turistnäringen sa en av taxibåtarna - Har ni inga vapen ombord så att ni kunde skjuta honom,eller en harpun ? -Det är bara att skjuta den jäkeln i höften och binda fast honom i en mooring, sedan kan ni bara åka iväg ,ingen bryr sig. - ja sa han- igår natt var det fullmåne party och alla taxibåtar var där, då passar de på ,de som går på crack. - Annars brukar vi sitta här på bryggan och spana, ser vi någon som försöker simma ut till någon av båtarna, kör vi över dom med båten.
I efterhand har vi fått låna en bok som heter Pirates Aboard Skriven av Klaus Hympendahl. I boken beskrivs 40 olika piratöverfall och om man kunde gjort något annorlunda i preventivt syfte. Det beskrivs bla. om två väpnade piratöverfall i Wallilabou Bay och ett vid Tobago Cays Vi har numera tvingats att vidta vissa åtgärder. Luckan är stängd och låst, på en av brandutbildningarna på jobbet fick vi tipset om en komb.brandvarnare och inbrottslarm som man monterar på dörr eller luckan på natten, den kom nu väl till pass. Ett kraftigt sökarljus ligger färdigt inne i båten och fogg tutan vid kudden. På båtshaken har vi monterat en kniv den står numera också inne i båten. Helst skulle man vilja ha galler för alla luckorna. Det är inte klokt hur galet det kan bli. Nästa anhalt Bequia. Många av invånarna är av skotsk härkomst. Tillsammans med den sydligare ön Carriacou har Bequia varit centrum i västindien för båtbyggarkonsten, numera utövad i mindre skala. Populärt ställe att fira jul och nyår bland skandinaver men även engelsmän .Här har många sjömän “fastnat” Vi träffade vi en svensk dam som tidigare haft glass caféet i Göteborg men numera drev en restaurang här.
Vi anlände till Mustique relativt tidigt på dagen och hade turen att få en mooring då det kan vara lite trixigt att ankra här. Det fanns dock inget skydd mot dyningarna och båten rullade rejält. Det var en av de vackraste öarna vi hittills sett, hela ön hade välklippta gräsmattor och alla bilar var små elbilar (typ golfbil). Här kan man möta jetsets som Mick Jagger, Raquel Welsh ,David Bowie, de har alla sina sommarstugor här. Ön hör till St Vincent men köptes 1959 av den skotske miljonären Colin Tenant. Dessförinnan närapå obebodd. Med hjälp av en svensk arkitekt har ett exklusivt tillhåll skapats för några få rikingar. Den franska lyxkryssaren Antilles gick mitt på blanka dan på grund här 1971, varenda liten båt från de omkringliggande öarna sattes i sjön och samtliga passagerare kunde räddas. Nästa stopp Canouan, Charles town Bay. Väldigt guppigt och blåsigt i viken. Det var nästan förenat med livsfara när man skulle försöka förtöja dingen vid bryggan pga de höga dyningarna. Vi behövde fylla på förråden och hade hört att det skulle finnas en supermarket här. Vi frågade oss fram men kunde ändå inte se någon större affär. Tydligen en tolkningsfråga hur man definierar olika saker, för det visade sig att vi varit inne på supermarket utan att veta om det. På kvällen tog vi oss upp till den lokala Top Hill restaurang med en fantastisk utsikt över hela bayen. Det lokala nöjet var annars att spela domino.
Mayreau blev nästa anhalt, närmare bestämt Saline bay. Här finns endast 200 invånare. Från bayen leder öns enda väg upp till byn och fader Divonnes kyrka. En dominikansk munk som betytt mycket för ön. Några gånger i veckan kommer det hit jättestora kryssnings fartyg. Då översvämmas den vackra stranden av turister och solstolar. Den dag då vi anlände var den stora vackra stranden helt tom och när man vaknade på morgonen därefter trodde man inte att det var samma strand. Kryssningsfartygen hade anlänt och flera tenders (livbåt) gick i skyttetrafik till bryggan. Vi köpte lobsters efter att förhandlat om priset av de lokala fiskarna. Han hämtade de levande lobstrarna från en tina och rodde ut till oss, vi pekade ut vilka vi ville ha sedan körde han kniven i. Nu var det bara ett problem, Att försöka trycka ner jättelobstern i en kastrull. Det smakade helt underbart när man satt där på kvällen åt lobster och njöt av den härliga ljumna kvällen Tobago Cays kallas också för Grenadinernas kronjuvel. Omgärdat av korallrev och turkost vatten. Här stannade vi bara några timmar för att snorkla och bada. Det skulle enligt väderprognosen blåsa upp senare på kvällen och kunde vara farligt att stanna med alla rev runt omkring. Därför gick vi vidare till Union Island som bedömdes att ha en säker hamn. Vid Clifton förtöjde vi oss på en moring och kände oss ganska trygga. Här fanns en mysig yacht club och var tredje hus var en liten supermarket. Alla hus målade i olika ljusa kulörer. Framåt natten ökade vinden på rejält,(c:a 35-40 knop ) sådana nätter blir det inte mycket sömn när båten slänger fram och tillbaka, och man är uppe och kollar förtöjningarna med jämna mellanrum.
Tidigt nästa morgon hör vi skrik utanför, efter lite trixande kommer kapten upp och får upp luckan i förpiken där vi sover, kaptenskan som inte ser vad som händer får mer eller mindre panik och skriker - Släpp ut mig. Mooringen framför oss hade brustit och segelbåten kom med full fart emot oss, körde in i vår peke och fastnade där.
- Starta motorn skrek kapten. Som tur var kom den andra båten loss och vi kunde andas ut, dock med en något tillknycklad peke och en något skärrad besättning. Blåsten låg på och för säkerhets skull droppade vi ner vårt ankare. Ägaren till moringen ville ej ta något ansvar för händelsen och båten som åkte in i oss var en hyrbåt. En försäkringsfråga? Vi får se vad som händer. Nästa natt satt vi vakt då det fortfarande blåste rejält. Framemot morgonen när vi just skulle äta frukost händer det igen. Mooringen brister för båten framför men denna gång befinner sig skepparen i sittbrunnen och hinner starta motorn för att avvärja en kollision.
Grenada vi hade egentligen tänkt att ligga för ankar inne i St Georges, men eftersom det pågick en fisketävling fanns det inte plats ens för ett frimärke ,vi fick ändra våra planer och segla runt “hörnet “i motvind till Prickley Bay. Det är en mycket populär ankringsvik och också port of entry (inklarering) Customs låg inne vid marinan och eftersom vi endast planerat stanna ett par dgr kunde man klarera ut och in samtidigt. Här var det oerhört omständligt och tog väldigt lång tid, men så är det i de här länderna där de aldrig har hört talas om utbrändhet. Så varför stressa? Island time you know Här träffade vi på de trevliga norrmännen på Båten Fathuhiva, båten Crux låg också här fick vi veta. På kvällen skulle de samlas alla normännen och svenskar som låg i viken för att äta på byns kinakrog om vi ville hänga med. Norrmännen är fantastiska med detta med sammanhållning. Det var väl nästan 30 pers som hade långbord hos en lycklig restaurangägare. Behöver det tilläggas att stämningen stod högt i tak. Dagen efter dök så båten Sulamit upp,Vi hade haft sällskap från och till ända sedan Portugal. Så det blev ett kärt återseende. Det blev dags att bryta upp och på ett och ett halvt dygn seglade vi i jobbig sjö och delvis motvind tillbaka till Rodney Bay marina på St Lucia. Då hade vi inte legat vid brygga på över en månad.
Efter att ha vilat upp oss i denna trygga marina och skrivit alla resebrev vi legat efter med är planerna nu att så sakteliga hoppa norrut. Första anhalt blir Martinique.
Fortsättning följer…..