Resebrev 11
Rutt: Azorerna, Frankrike, Belgien, Holland, Danmark. Vi har hissat olika gästflagg 32 gånger. Avverkat närmare 15000 sjömil eller 27500 km. Tillbringat ca 16 veckor till havs. Fångat två dorado.
Azorerna
Enligt piloten kunde man räkna med flera timmar för inklarering. Men alla instanser fanns i samma byggnad och allt var avklarat inom en halvtimme.För vår 10 metersbåt var avgiften i marinan 120skr/dag inkl. el,vatten, och varma duschar. Det var det billigaste sedan Las Palmas. Marinan var ganska full men vi lyckades få en bra plats nära dom fina faciliteterna. Inom området fanns en cafeteria som också serverade en prisvärd dagens rätt. Varje dag kom mängder med turister för att åka ut på valsafari. Vår utmärkta engelsktalande guide som körde oss runt på denna fantastiska ö, berättade att det finns utsiktstorn runt om på ön. Där spanar man efter val och kommunicerar med safaribåtarna över vhf så att dom lätt kan komma nära val och delfin. Ett tyskt par på väg jorden runt fastnade här för nio år sedan, och driver under högsäsong en liten verkstad och segelmakeri. Dom fixade både bom och segel,samt gasol. En elektronikfirma i stan beställde en ny drivrem till autopiloten från Lissabon, som mot alla odds blev levererad till båten redan nästa dag. På marknaden och i affärerna var hyllorna överfulla med färska grönsaker och frukt av hög kvalitet, både importerad och inhemsk. Här odlas t.ex. annanas, det finns också teplantager och tobaksodling med tillhörande cigarrfabrik. Det var längesen vi kunde bunkra båten med så mycket gott till bra pris. Emellanåt skapades det svallvågor i marinan och vi kunde inte se var dom kom ifrån. Förklaringen var den vulkaniska aktivitet som finns här, det var helt enkelt små jordskalv på havsbotten. Var 10-15de år blir det ett kraftigt utbrott i området, senast var -97 och under 2005 var det i snitt 3 småskalv i veckan. En eftermiddag när vi var på stan fick vi syn på Jesus, inte från Nasaret men väl från Galicien, en ensamseglande spanjor som varit ute i två år och seglat runt sydamerika.Vi lärde känna honom på Cuba och träffades senare också på Bahamas, som han lämnade före oss för att ta sig direkt till Azorerna och sedan vidare till Galicien. Att han inte kommit längre berodde på att han seglat på en val tre dar ut från Azorerna och fått en spricka mellan köl och skrov. Tur i oturen var att hans ena syster flugit till Azorerna för att segla med sista biten hem. Båten tog in så mycket vatten att länspumpen inte räckte till, dom fick hinka ut vatten dygnet runt på väg tillbaka till Sau Miguel. Vi var tacksamma att bara ha en bruten bom. Efter en intensiv vecka lämnade vi denna gästvänliga ö.
Översegling Sau Miguel-Engelska kanalen 12 dygn
Vi visste att vi skulle få motvind de första tre dagarna men eftersom dyningen var förhållandevis liten fyllde vi våra dunkar och gav oss iväg, efter två dygn började det blåsa rätt emot oss så vi fick ändra kurs mot Grönland, detta varade bara i ett dygn tack och lov. Vinden kom sedan från N-NNO så vi kunde precis hålla vår kurs mot kanalen. Så här höll det på dag efter dag ända upp till Franska nordväst spetsen. Vår spanske väns upplevelse satt lite i bakhuvudet och förstärktes den morgon när vi siktade en val på väg att korsa vår kurs, vi fick startat motorn för att göra valen uppmärksam, och det fungerade, den dök för att någon minut senare titta upp 50 meter vid sidan om oss. På dom stora haven finns det mängder med saker som flyter runt. Det farligaste vi såg var en svart stålboj ca. 5 meter lång och 2 meter i diameter , inget man vill krocka med på natten. Vi provade om den syntes på radarn men den runda formen gör att radarvågorna inte studsar tillbaka. På den här överfarten var det också mycket trafik tidvis, och vakthavande hade emellanåt fullt upp. Majoriteten av dom stora fartygen har väjt när vi seglat, men eftersom de förmodligen inte ser oss förrän på ett par distans avstånd, gör att man får känslan av att bli överkörd. På grund av vinden kom vi såpass långt österut så vi beslutade att hålla oss på den södra sidan av Engelska kanalen.
Frankrike
Vi skulle passera på insidan av Frankrikes västligaste ö Ile de Ouessant, men kom dit för tidigt. För nu är det tidvattnet som styr vår framfart och sundet passeras enklast med vattnet med sig. Vi tillbringade tiden med att äta lunch fastknutna i en gratisboj inne i den lugna viken Lampaul. Med tidvattnet med oss loggade vi 4 kn genom vattnet och 10,6 över grund genom sundet. Det var en solig fin dag och vi njöt av landskapet och dom stora maffiga fyrarna som man sett på bild med jättevågor runtomkring. Vi såg den aldrig komma, plötsligt var den där, dimman, en riktig tjocka. Det kändes som att sitta i en ångande jättegryta med det virvlande tidvattnet runtomkring. Planen var att gå direkt till Cherbourg men det skulle bli för krävande under rådande omständigheter och med tolv dygn på atlanten i kroppen, så alternativet blev Láber Wrac´h i Bretagne som vi lotsade oss in i med hjälp av plotter och radar. Vi hade tur och lyckades knipa en av de sista lediga bojarna. Efter en god middag i stillaliggande båt somnade vi gott. På väg ut dagen efter kunde vi se hur verkligheten såg ut, ett kargt men fascinerande landskap som skiftar med tidvattnet. Eftermiddagen därpå kämpade vi oss mot det vändande tidvattnet i the Swing utanför Alderney, en av kanalöarna, i sista stund kunde vi runda breakwatern. En timme senare och det hade varit omöjligt för oss att ta oss fram i upp till 5 kn motström. Detta är en passage man bara kan ta i lungt väder och absolut inte med vind mot tidvattnet. Då bildas race och overfalls som ser mycket otäcka ut även i små varianter. Kanalöarna är alla sjävständiga med egna flaggor och här kom harbourmaster i sin gummibåt till oss där vi ankrat , med blanketter för inklarering. Ankring kostar 45 skr / natt men klareringen var gratis. Dags att pumpa upp gummibåten och för att för första gången sedan Azorerna gå iland. Det var väl lönt mödan för iland fanns en mysig liten by med en mysig liten pub där locals diskuterade vm fotboll över en pint. Öarna är också skattefria vilket gör dem till populära semesterorter för välbeställda. När vi skulle dra fast ankaret genom att backa hände det ingenting och vid inspektion från gummibåt konstaterades långa slanor av sjögräs inlindade runt propellern så att den inte kunde fällas ut. Foldingpropellern har varit bra med det, saker som fastnat har lätt kunnat lirkats loss, linor snurras inte upp hårt på axeln utan fäller istället ihop propellern och kan lätt dras av, likadant nu, en kniv surrad på båtshaken och ett par snitt så var vi befriade. Det är inte alltid lätt att komma iväg på utsatt tid, mycket kan hända, den här gången var kapten trött,så vi kom iväg sent när vi skulle över race of Alderney på vår väg till Cherbourg. I racet satte strömmen oss så kraftigt i sidan att vi fick hålla en kurs 45gr högre än vår kurslinje snacka om snesglare. Tidvattnet vände när vi kommit över och vi stånkade för motor i 1-2 knop över grund, tröstlöst. Så vi gick in i en liten vik, Anse St Martin och ankrade i väntan på bättre tider. I denna vik ligger Frankrikes minsta hamn sägs det. Med tidvattnet ångade vi iväg nästa dag och anlände den mäktiga hamnstaden Cherbourg som spelade en stor roll vid Europas befrielse år 44-45. Vi möttes av en vacker häck, nämligen den, tillhörande QE II från Cunard-linjen.Hon avgick senare på dagen och fortfarande är det en stor händelse, det kunde man se på den stora folksamlingen som vinkade av från kajen. Nu fick vi äntligen tillfälle att spola av båten och lufta dynor etc. Marinan var stor och modern med tillhörande yachtclub och restaurang. Denna besöktes på kvällen eftersom menyn utlovat entrecote. Och det blev en riktig fransk sådan, som ett dasslock och hastigt svedd på grillen. Efter två nätter fyllde vi dieseldunkarna igen, sedan vi kommit till europa har vi haft ostliga vindar och det verkar som att dom skall fortsätta, det blir altså till att puttra fram med motor och storsegel för det mesta med den obligatoriska nedåtriktade konen som visar att man är motordriven. I inre vatten hemma är detta ovanligt men här hänger den på alla segelbåtar, eftersom tidvattnet gör det vanligt med motorsegling. Nästa mål blev Boulogne-sur-mer som ligger strax söder om Cap Gris Nez vid den smalaste delen av kanalen, där strömmen är stark och timingen viktig. Även den här marinan låg centralt i staden, som dom flesta marinor på den här kusten.Språket är inga problem ,det finns alltid någon som kan engelska på marinaoffice, servicenivån är hög och alla är väldigt vänliga. På kvällen klådde Frankrike Portugal i vm och den stämning vi kände redan när vi seglade in nådde oanade höjder när slutsignalen gick. Det tutades, tjoades och sjöngs ända in på småtimmarna. Här tog vi time out, efter två krävande överseglingar med bara ett kort stopp på Azorerna och tidsomställning kände vi oss utmattade, så istället för en natt blev det tre.
Belgien
Vi motorseglar vidare och allt flöt på bra. Nieuwport har Belgiens sydligaste marina och nog också den största med över tvåtusen platser uppdelade på tre klubbar. Efter att ha passerat genom den ljusreglerade långa kanalen valde vi den närmsta och råkade därför bli tillfälliga medlemmar i The Belgian Royal Air Force Yacht Club. Här pågick denna helg en jolleregatta som medförde stor aktivitet över hela hamnområdet, Marinaavgiften var billig och klubbhuset innehöll förutom nybyggda toer och duschar en mycket fin restaurang, tyvärr för fin för vår sinande kassa. Istället gick vi mot byn för att leta efter en bankomat och enklare förplägnad. Efter ett antal km. utan framgång nådde vi fram till stora staden. Längs Frankrikes norra kust och Belgiens kust hade vi undrat varför dom byggt höghus längs hela strandlinjen, nu fick vi svaret. Det var kilometer efter kilometer med strandpromenad fylld med restauranger glasscafeer affärer mm. Och nedanför detta en enda lång sandstrand. Ett la Canteras i las Palmas i jättemegaformat. När vi väl hade smällt intrycken var klockan över tre och alla kök stängda. Här gäller belgiska tider som inte tar hänsyn till svenska magar.
Nederländerna
På den här sträckan skulle vi passera tre stora hamnar med mycket tung trafik. Vi bedömde att den största var Rotterdam och avgick så att vi kunde passera den i dagsljus. Det innebar att Zeebrugge/Antwerpen och Ijmuiden/Amsterdam kom att passeras på natten. För att detta skulle fungera blev vår avgång nära midnatt. Zeebrugge anlände vi efter bara några timmar, vi valde at korsa farleden där den var som smalast ca 2 km, det skulle ta oss ca. 10 minuter, nackdelen var att detta var samlingsleden både från kanalen och nordsjön. Efter att ha givit väg för tre fartyg hittade vi ett hål och kom över. Som planerat passerade vi Rotterdam i dagsljus, här hade vi hjälp av trafikledningen som guidar efter anrop på VHFen. Man häpnar över hur tråkig kusten är här, det enda som bryter synfältet är en och annan plattform, tunga industrier och kärnkraftverk som kantar kusten, vattnet är skitigt med noll sikt och bitvis seglade vi genom stora fält med rostbrun sörja. Ijmuiden passerade vi andra natten, den var lite annorlunda. På långt håll syntes ljus från fartyg. Dom låg alla ankrade i väntan på att slussas in i kanalen till Amsterdam Inte heller här var det några större problem, vi kunde gå rätt över.På morgonen passerade vi nära några platformar och blev tilltittade av coastguarden. Senare på eftermiddagen kunde vi droppa ankaret i Waddensee innanför Vlieland bland dom westfrisiska öarna.
Vlieland
Hamnkapten tog emot utanför marinan i sin gummibåt.-No problem det finns gott om plats mellan ponton 5 och 6. Det var två båtbredder kvar mellan pontonerna och vi hade kunnat gå över andra båtar antingen till nr 5 eller 6. Hela hamnen var en enda gröt med båtar och när någon skulle gå startade planeringen dagen innan. Vi valde istället att ankra utanför. Ner med dieseldunkarna i dingen och iväg in, det var trångt att ta sig fram även med den inne i hamnen. Både affären och bensinstationen var stängd för dagen, så efter en kort ´kolla läget´ tur åkte vi tillbaka till båten. Morgonen därpå stod vi tidigt med dunk i hand för bunkring. Diesel fick vi tankat och mat handlade vi från en mycket välsorterad varubuss. Upp med ankarat och iväg. Prognosen var lätta nordost vindar, så med siktet ställt på Thyborön på Danmarks västkust skulle det bli motorsegling mot mål. Det tog två timmar att snirkla sig ut mellan sanddynerna. Där ute blåste det nordost, men inte lätt, istället hade vi 15-20 kn och sjön hade redan byggts upp en del. Vi tog då istället sikte på Kielkanalen. Senare vred vinden mer mot ost och ökade till 20-25, sjön var nu upp mot två meter och det kändes inte bra med en läkust så nära. Vi beslutade att gå in och lägga oss bakom en ö för att avvakta bättre väder. Vi hittade en bojad led, men kom på den lite för långt in.Här förändras djupen hela tiden så våra gamla kort var inte helt att lita på. Efter varje vinter bojas lederna om och det är bara färska kort som gäller. Allt gick bra och vi surfade in med vågor och tidvatten i 8-9 knop. Sedan letade vi oss ut ur leden och ankrade. I två nätter och en dag låg vi här och väntade på annan vind, men ständigt denna nordost. Vi hade säl-skap, små huvuden med stora ögon tittade emellanåt upp och studerade oss.Utan aktuella kort kunde vi inte ta oss fram på insidan av öarna, där det finns leder som man kan ta sig fram på vid högvatten, vid lågvatten torrläggs stora delar, och då kan man se båtar på landbacken lite varstans. Många båtar är speciellt lämpade för detta, t.ex. catamaraner, dubbelkölade, centerbordsbåtar och de holländska kanalbåtarna. Man kan ta sig inomskärs och via kanaler härifrån till Rotterdam via Amsterdam.Det är ett fascinerande skådespel att se landskapets ständiga förändring. Till slut gav vi upp och tog oss ut för att gå tillbaka till Vlieland för varma duschar och för att se lite folk. Det känns frustrerande att sitta fast och vänta och vänta. Måndagen den 17 juli kom vi äntligen iväg,fortfarande nordostvindar, men svaga, och sjön hade lagt sig så vi stånkade iväg för motor.
Danmark
Vi passerade två ´motorvägar´utan problem och det var väldigt lite trafik, till och med fiskebåtarna lös med sin frånvaro. Andra kvällen vred vinden till nord för att på morgonkvisten öka och vrida mer mot nordväst. Då rullar jättedyningar in från norra nordsjön, rester efter en kuling. En våg två våg pang, tvärstopp. Så håller det på och alla tidsplaner spricker. Till slut når vi fram till danska kusten och vi känner oss nästan hemma när vi hör rösten från Lyngby radio på vhfen,den kändes lika välkomnande nu som den gången för fem år sedan, när vi efter mycket planering och diskussioner om vi skulle klara av att inte se land på flera timmar, anlände till Läsö. Nu skall vi ta oss igenom Limfjorden och korsa Kattegatt, segla in under älvsborgsbron, det kommer att bli lika svårt som att segla ut, fast på ett annat sätt. Sedan är vi hemma.
-- THE END--
Stort tack till alla för visat intresse genom att läsa våra brev och följa oss på vår resa. Tack för stöd genom påhejning och goda råd, och förlåt oss att vi varit dåliga på att svara på mejl i tid. Vi känner oss ytterst previligierade som fått denna chans att genomföra detta vårt livs äventyr. Ett speciellt tack till våra gamla kompisar Bengt och Rene`som skött allt det praktiska med det liv vi lämnat under ett år. Till syrran Eva med maken Dick som hållt koll på vår position som vår livlina och bekräftat våra sms signaler dag som natt. Till Christina som har hållit koll på firmans papper.
I cirka tretton månader har vi provat på ett annorlunda liv som långseglare .Det vi saknat mest därhemma är naturligtvis ungarna, visserligen vuxna, men ändå, syskon, släkt, vänner, och kollegor,man önskar ibland man kunnat lägga alla i en liten ask och ta fram lite då och då när saknaden har känts svår. Det vi saknat mest på båten för att vara ännu mer oberoende är en Watermaker och en frys.
Elförsörjningen har fungerat utmärkt och vi klarar långa perioder utan landström.
Vad vi inte kunnat klara oss utan är nisse, autopiloten som styrt så bra och ihop med plottern varit oerhört värdefull. Radarn har också varit ett viktigt hjälpmedel och räddat oss i dimma ett flertal gånger.
Det som inte blev gjort med båten innan vi åkte har inte hunnits med sedan heller, som t. ex. mejl ombord. Det är heller inget som har prioriterats då det funkat hyfsat bra med i-netcafe. Krutet har fått läggas på reparationer och viktigare modifieringar och underhåll av båten. Många ideer om förbättringar har vi också med oss i bagaget hem.
De flesta sysslorna ombord har vi delat på. Av förklarliga skäl har kapten tagit det tyngsta och ibland även dubbla pass, vi har blivit ett bra team. Det finns en enda regel som vi aldrig ruckat på, denna regel bestämdes innan avfärd och har undanröjt mycket onödig oro, det är att aldrig gå upp på däck utan att uppmärksamma den andre och att alltid koppla på navelsträngen när man är ensam i sittbrunnen om natten. De förväntningar vi hade innan har uppfyllts med råge. Och blev mer spännande och berikande än vad vi någonsin kunnat drömma om. Det som skrämt oss mest är inte oväder och åska, utan överfallet i båten som satt djupa spår. Tyvärr har vi senare hört att i maj i år blev tre båtar för ankar vid Union Island rånade av pirater i motorbåt, beväpnade med avsågade hagelgevär. Bland långseglare finns både en fin gemenskap ock en känsla av samhörighet. Där ute på haven spelar det ingen roll vad du är, gammal eller ung, rik eller fattig. Det som värdesätts är hur man är och ett gott sjömanskap. På bryggan delas det erfarenheter och små tips om både vardagliga och större problem av olika sort. Det är en självklarhet att sträcka ut en hjälpande hand vid förtöjnig eller avgång. Helt opretantiöst och oplanerat fikar man i någons sittbrunn, antingen är det en ny bekantskap eller också ett glatt återseende med någon man träffat tidigare eller periodvis haft följe med. Livet är enklare, du måste inte städa först eller planera långt innan, ej heller behöver man bekymra sig om sin klädsel. Ingen bryr sig om sådana petitesser. Carpe Diem, fånga dagen är en lyx som vi unnat oss detta år. Många underbara mäniskor har vi mött på vår resa, och visst blir man glad när någon säger- Hey man, how are you doing man. Små paradis har vi funnit där man minst anar. Det kan vara att ankra i en skyddad vik efter en jobbig tur på sjön. Eller att sitta på en fiskerestaurang i Galicien och äta världens godaste bläckfisk, eller att kunna få en varm härlig dusch i sittbrunnen efter flera dagars segling, eller.......... Paradiset finns oftast närmare än man tror. Relationerna ombord har likt vädersystemen varit mestadels sol men med ett och annat övergående åskoväder. Alla sagor har ett slut, så också denna. Nu ska vi flytta in i vårt hus, klippa gräsmattan, möta vardagen och drömma om nästa äventyr.