From JRSK

Resebrev: Crusader

Crusader

Om ni vill se på våra bilder så kan ni gå in på http://www.sandohamn.com och klicka på Arkiv och sedan Bilder.

Resebrev nr 16 – Från Azorerna via Irland och Skottland till Sverige.

Vi startade från Angra do Heroismo på ön Terceira tillsammans med en engelsk och två svenska båtar. Seglingen till Irland tog 11 dygn. Distansen till Kinsale på Irlands sydkust blev 1.270 Nm.. Efter två dygns stökig segling tappade vi kontakten med den ena svenska båten; Grågås, men hade kontakt med de två andra båtarna under hela resan via SSB/kortvågsradio. Vi hade i början stöd av Herb på Southbound 2, vilket resulterade i ett antal omvägar runt blåsområden. Den svenska HR 40-an Regina med familjen Schulz ombord hade liksom vi Inmarsat, så vi fick ta del av bra väderinfo från deras Grib-filer. Regina var tre dygn snabbare än vi andra, dels tack vare att de kom förbi en front och dels spelade ny båtdesign, längre vattenlinje, goripropeller och frächare bottenfärg……en stor roll.
Grågås, som vi tappade kontakten med, blev senare uppropad på VHF-en av The Irish Coast-gards spaningsplan; C 242. Vi hörde Coast-gard samtala med Grågås, men kunde inte höra Grågås. Vi förstod dock, att Grågås undrade, om de hade sett oss. Vi ropade upp planet och talade om vår position.. Piloten var mycket trevlig och hjälpte till med namn på de bästa pubarna i Kinsale samt fixade en väderprognos åt den finska båten Serenad, som vi hade träffat i Horta på Azorerna.
Vi fick även kontakt via VHF-en med en Najad 360; Dolphie 8, som hade seglat från Jamaica och skulle till Bristol Channel. Ombord fanns en svensk; Tore Dahl från Blekinge. Han och jag (Lars) hade jobbat ombord på Svenska Amerika-Linjens kryssningsfartyg; Gripsholm i mitten av 60-talet. Tore, som var maskinist, hade mönstrat av på Trinidad och hade fått jobb på ett amerikanskt företag. Han hade bland annat varit i Surinam under oroligheterna där, innan han fick ett nytt uppdrag på Jamaica, där han nu hade varit i 40 år. Han var nu pensionär, och skulle efter seglatsen göra ett besök hemma i Blekinge. Därefter skulle han tillbaka till Jamaica för att hjälpa ett australiskt bolag att starta upp. Han har inga planer på att återvända till Sverige.
Vi hade även denna gång tur med fisket och lyckades få ombord en 5-kilos långfenad tonfisk. Den varade bara i tre dagar.
På St. Martin köpte vi en radardetektor, som varnar då ett fartyg/segelbåt med radar påslagen närmar sig. Fransk tillverkning och fungerar perfekt. Den var bra att ha när vi seglade i Irländska sjön, där det kom dimbankar emellanåt. I Irland dagseglade mellan hamnarna, som i stort sett blev desamma som vi besökte 2003 när vi seglade iväg. Vi seglade tillsammans med Helen och Jerry på Grågås. Vädret hade nu blivit lite svalare, men vi hade sol de flesta dagarna. I Dublin gick vi in till Poolbeg Yachtclub som ligger inom gångavstånd från centrum. Här väntade vi ut en kuling och fick ett par dagar till sightseeing och shopping. Det byggs otroligt mycket nya, stora hus överallt på Irland. I Dublin byggde man kontor och hyreshus runt hela hamnområdet. I Belfast var det likadant. På ett jätteområde runt hamnen skall det bl.a. byggas ett Titanicmuseum och dessutom kontor och bostadshus. Huset där Titanic konstruerades och platsen där båten byggdes pekades ut för oss när vi åkte på en sightseeingtur genom staden. På turen åkte vi även genom de olika bostadsområden där katoliker och protestanter bor. Mellan områdena var det på vissa ställen höga murar. Dessbättre verkar det som oroligheterna har avtagit.
Från Ballycastle på nordkusten tog vi sedan skuttet över till Skottland och Port Ellen på Islay. Här tog vi en heldagspromenad till de tre whiskydestillerierna Lagavulin, Ardbeg och Laphroaig. Lite provsmakning och inköp hör liksom till på dessa platser. Vi fortsatte sedan till Craighouse på ön Jura. I viken låg vi på en boj och njöt av stillheten. På den här ön finns endast ett destilleri, men 5000 hjortar. I regndis styr vi sedan vidare norrut genom Sound of Luing och Kerrera Sound till Oban. Här provianterade vi inför färden genom Caledonian Canal. På en spegelblank havsyta motorerar vi innanför ön Lismore Island och genom Loch Linnhe. På eftermiddagen får vi lite vind och seglar mot Corpach för att slussa in i kanalen.
Vi tog det lugnt och stannade på flera ställen, bl a i Fort Augustus, som ligger ungefär halvvägs genom kanalen. På Loch Lochy fick vi en fin undanvindssegling, men på Loch Ness fick vi motvind och fick gå för motor. Vi stannade till vid Urquart Castle och spanade givetvis efter Nessie, men inte heller denna gång fick vi se detta omskrivna monster. Vi hade tur med vädret hela vägen genom kanalen och kunde njuta av de vackra omgivningarna. I Inverness stannade vi i marinan före sista slussen. Nu gällde det att kolla noga på vädret inför seglingen över Nordsjön. Vi passade på att se oss om i staden och handla en del inför överfarten. På den norska grannbåten, som var en Fantasi 37, hade vi Agnes och Edvard, som var på väg hem efter en seglats på den skotska västkusten. Då de fick höra om vår seglats blev de intresserade och Agnes som jobbade för NRK (Norsk rikskringkastning) gjorde en intervju med oss. Vi kommer i norsk radio nästa år.
Efter ett par dagar fick vi en 5-dygnsprognos med varierande V-vindar 5-10 m/s. Tillsammans med tre svenska och två norska båtar slussade vi ut på eftermiddagen söndagen den 30 juli. När vi passerat Fraserbourg satte vi kurs på Skagen. Vi fick fin SE-vind det första dygnet och loggade upp till 8 knop. På eftermiddagen dag två ökade vinden till 13-15 m/s och på natten fick vi ett otäckt åskväder som varade hela natten. Nu vred vinden mot och vi kunde inte hålla kurs mot Skagen utan fick falla av norrut. På dagen hade vi lagom vind igen, men på natten ökade den igen med åska och regn .Nu hade vi både vind, ström och vågor mot oss. Vi fick falla av för att kunna segla (för motor mot Skagen gjorde vi 1-2 knop) och hamnade i Egersund i Norge efter tre dygn. Efter en dags vila gick vi sedan gå för motor runt Lista och Lindesnäs till Mandal.
Nästa dag låg havet stilla när vi fortsatte österut. Vi fick nio små fina makrillar och njöt av en god middag. Det kom ingen vind på hela dagen så vi beslöt att fortsätta för motor mot Sverige och siktade på Hållö fyr utanför Smögen. Under en vecka njöt vi sedan av det fina sommarvädret på Västkusten. Söndagen den 13 augusti styrde vi så in i vår hemmahamn Sandö. Där möttes vi av dragspelsmusik och många vänner som hälsade oss välkomna hem. Det kändes jätteskönt.
Så var då drygt tre års segling avslutad och det har blivit totalt 17.880 Nm, varav vi har gjort 5.977 Nm under 2006. Vi tycker att åren gått otroligt fort, men när vi sätter oss ner och ser tillbaka så inser vi, att vi har upplevt otroligt mycket och träffat många intressanta och trevliga människor. Det har varit tre fantastiska år.

Vi vill tacka alla er som under åren hört av er. Det har vi verkligen uppskattat.

Ingela och Lars på s/y Crusader

Till toppen

Resebrev nr 15 – Seglingen från St. Martin till Azorerna.

Nu har vi kommit fram till Horta på ön Faial i ögruppen Azorerna. Förra gången vi var här gick vi till Porto Santos i mitten av augusti 2004. Sedan dess har vi inte varit i Europa.
Vi har seglat i en grupp av 6 svenska båtar och lika många engelska. Detta har gjort, att resan inte har känts så lång. Vi har alltid haft någon att tala med. En del båtar har dessutom bra SSB-kortvågs-radio, vilket vi saknar. Vi kan bara lyssna via vår gamla Sangean världsradio. Under hela resans gång har vi haft hjälp av tysk-kanadensaren Herb på radiostationen Southbound 2. Han är en institution bland atlantkrossarna. Vi hade hjälp av honom, då vi gick från Portugal till Azorerna 2004. Då seglade vi tillsammans med en engelsk båt, som hade SSB-radio. Vi kan höra Herb för det mesta, men en bra anläggning är ett måste.
Resan till Horta tog 21 dagar och vi tillryggalade 2486 Nm. Vi körde motor i 126 timmar och loggade för segel som mest 8,6 knop och som minst 2,5 knop. Då vi startade från St. Martin kunde vi inte gå direkt mot Azorerna på grund av motvind utan var tvungna att gå norrut i 4 dagar innan vi kunde styra mot nordost. Under resans gång har vi på Herbs inrådan varit tvungna att gå österut ett antal dagar för att undvika starka vindar. Detta sammantaget gjorde resan ett par hundra sjömil längre.
Vi fångade en wahoo på 10 -15 kg, som varade i en vecka. Det blev stekt wahoo, kokt wahoo, inkokt wahoo och till sist gravad wahoo. Det gick åt 45 liter buteljerat vatten. Potatisen tog slut två dagar innan Horta och vi har gjort 4 brödbak samt 2 sockerkakor.
Personskador under resan; fem blodiga tår, en blodig finger, en blodig hand och ett rejält blåmärke (Ingela). Inget allvarligt; bara statistik.
Vattentemperaturen har gått ner från 27 grader till 18 grader. Dagstemperaturen har dalat från 33 grader till 28 grader och nattemperaturen ligger runt 20 grader så de gamla duntäckena har kommit väl till hands. På nätterna, då vi satt vakt, hade vi en tröja på oss samt joggingbyxor. Så är det att vara tillbaka i Europa.
Vi har nästan dagligen haft besök av delfiner. Det har varit dåligt med vind och Atlanten har legat som en spegel med långa dyningar, som sakta lyfter och sänker Crusader. Men de sista dagarna hade vi vind på 10-12 m/s och då gick det undan trots, att Crusader inte har varit på land sedan okt. 2004.

Allt väl ombord.
Ingela och Lars

PS I går kvall hade vi party, tillsammans med alla båtar som ingick i var "eskader", pa den irlandska båten Oyster Haven. Vi var 17 personer i sittbrunnen. Vi gick sedan och lade oss vid 12-tiden och sov som stockar i 10 timmar.

Till toppen

Resebrev nr 14 från Karibien.

Nu har vi varit i Karibien i snart 5 månader, och det har varit fina månader. Väst-Indien har haft ett dåligt ryckte bland många seglare, men vi vill passa på att ändra på detta. Vi tycker inte, att det är så fruktansvärt dyrt, som ryktena säger. Mat-utbudet är dock inte stort. Vissa varor är dyra, men dessa kan man ju undvara. Det händer t.ex att man blir erbjuden 2 st tomater för 20 kr eller 3 kr per potatis. Då säger vi till försäljarnas förvåning, ”tack, men vi tycker det är för dyrt”. Annars handlar vi i de matvaruaffärer, där de inhemska handlar, och de får betala samma priser som vi. Har de råd, så har definitivt vi. De franska öarna har en hög levnadsstandard. Alla har samma rättigheter som i Frankrike. Här möter man inga tiggare eller boat-boys. Boat-boysen har bara varit trevliga, men man kan ju ibland önska att få vara ifred. Det är dock bara på de fattigare öarna, som de har förekommit, och man måste faktiskt försöka förstå deras situation. De accepterar dock ett artigt ”no, thank you” och lämnar då Crusader. Det är ibland roligt att prata med dem och höra hur de har det.

Det, som verkar vara dyrt, är de arbeten, som man eventuellt måste ta hjälp till på båten. Vi är än så länge lyckligt lottade och har sluppit utnyttja de lokala förmågorna. De tar hutlöst betalt och gör minst sagt dåliga jobb enligt de vi talat med.

Vinden har varit emot oss många gånger liksom vågorna. Det har blivit många tuffa och våta seglatser, men vad gör det. Det är ju varmt; 27 grader i både vattnet och i luften aning mer. De allra flesta seglatserna gör man på en dag; d.v.s. distanserna är mellan 30-60 Nm, så man hinner i hamn innan det mörknar. Seglatserna kan ibland var snabba. Man kan ju inte klaga, då loggen ligger på mellan 6 och 8 knop på en överfart. Men, som sagt var, Crusader har inte haft så mycket vatten på däck under hela förra året. Det har regnat och blåst rejält under några korta perioder. Vi brukar skoja och säga, att det ser man minsann aldrig på reseskildringar eller reportage från Väst-Indien.

Inbrott i båtar har vi bara hört talas om i Marigot Bay och Soufriere på St.Lucia. Det var en holländare, som råkade illa ut båda gångerna. Det förekommer givetvis mer sådant, men inget alarmerande. Utombordare; 3 st 15 hk Yamaha (yrkesfiskarna gillar dessa) stals på Mustique enl. en rapport vi hörde på ett Karibiskt radionätverk.

Tull och immigrationstjänstemännen har också haft ett dåligt ryckte. Detta har även ändrats. De flesta har varit artiga och hjälpsamma. Den allmänna stilen är dock en trumpenhet och man är noga med sin värdighet. Bäst är det att klarera in på de franska öarna. De har förstått att minimera pappersexercisen.

Den man som upptäckte Väst-Indien var Christopher Columbus. Han siktade ön Watling i Bahamas den 12 okt. 1492. Men, de första bosättarna kom flera tusen år tidigare. Det var ett stenåldersfolk, som kallades Ciboney-folket. Omkr. år 300 f. Kr. kom Arawak-indianerna invandrande från Amazonas-deltat med kanoter via Guayana och Venezuela. Arawak-indianerna var fredliga jägare, fiskare och jordbrukare. De var välorganiserade både i hierarki och religion. Tusen år senare kom Carib-indianerna invandrande. Även dessa från Syd-amerika. De var ett krigförande folkslag, och slog ihjäl Arawak-männen men tog hand om deras kvinnor. De sägs att de var kannibaler, vilket det spanska ordet caribal betyder. Cariberna älskade att kriga och var inte rädda för att angripa de spanska segelfartygen från sina krigskanoter eller piroger. Dagens fiskebåtar påminner om dessa kanoter. Spanjorerna lyckades dock driva tillbaka Cariberna till de mest bergiga öarna, där de lyckades hålla ut i mer än 200 år. Fortfarande kan man finna blandblodsindianer på St. Vincent och Dominica. På Dominica besökte vi deras territorium tillsammans med Inger och Rolf Johansson på s/y Birgitta; en Malö 40 från Göteborg.

Tobak och bomull var de första viktiga grödorna man satsade på, men på 1630-talet introducerades sockerrörsplantan i Karibien av holländska plantageägare från Brasilien. Judarna hade utsatts för förföljelser i Spanien och Portugal och för att undkomma dessa katolska förskräckligheter hade de flytt till Brasilien, men tvingades att fly igen då inkvisitionen även nådde detta land. Holländarna hjälpte judarna att fly till deras öar, där de garanterades religionsfrihet. Med sig hade judarna kunskapen att kristallisera sockret. Man började i liten skala på Barbados, men odling av sockerrör visade sig snart vara mycket lönande. Sockret kallade för ”the white gold” och startade en snabb expansion av europeisk kolonialism i hela området. Columbus hade dock 1493 introducerat sockerplantan på ön Hispanola (Dominicanska Republiken), som en av många tänkbara odlingsväxter.

Socker och slavar var alltså stöttepelarna i det tidiga Karibien. Spanjorerna förslavade arawak-indianera, som dog som flugor, sedan försökte de med caribierna. Dessa gav sig dock inte så lätt utan föredrog döden inför slaveriet. För att klara av det stora behovet av billig arbetskraft så transporterades slavar från Afrika, först i en liten skala av spanjorerna sedan i oräkneliga miljoner av övriga intressenter från mitten av 1600-talet till mitten av 1800-talet. Man skapade en triangel-handel. Europeiska skepp lastade med vapen och andra av afrikanerna eftertraktade varor gick till Väst-Afrika, där afrikanska slavjägare bytte godset mot slavar, som sedan såldes i Väst-Indien. Skeppen lastades sedan med socker, kryddor, tobak, bomull, rom o.s.v. för att transporteras till Europa. Det skeppades över så många afrikaner, att det gick tio afrikaner på en europé. Dessa var ständigt oroliga för slavuppror. På Haiti var afrikanerna framgångsrika och drev ut fransmännen, men sedan följde ett liv under svarta herrar, som var och fortfarande är långt ifrån avundsvärt.

I början av 1800-talet började sockerrörets betydelse minska på grund av att man började odla sockerbetan i Europa. Vinsterna minskade för plantageägarna och i samma tid började man tala för att frigöra slavarna, vilket skedde i lag i de engelska kolonierna 1834 snabbt följda av övriga. På Trinidad och Jamaica importerade man då indiska kontrakts-arbetare, då de svarta övergav plantagerna. Så skedde även i många andra kolonier t.ex. i Surinam, där man även utnyttjade de resurser man hade i Indonesien. I Surinam fanns det förutom svarta många indier och javaneser. Vi träffade en javanesiska; Ingrid, som berättade att hennes farmor hade blivit ”lurad” att skriva på ett kontrakt, som tog farmodern och hennes mamma, som då var ett nyfött barn, till Surinam. Ingrid var glad för detta, men hon berättade vilken tragedi det var för farmodern, som inte begrep, vad hon hade gett sig in på. Hon var i desperat behov av ett arbete. Ingrid var dock övertygad om att hennes liv tillsammans med en av de holländska fiskarbröderna var mycket bättre än att leva i dagens Indonesien. Detsamma borde vara med alla slavättlingar i Väst-Indien. Livet är säkert mycket bättre här än i någon by i Afrika. Tyvärr, inser inte alla afrikaner här detta faktum.

Under dessa århundraden slogs spanjorerna, på grund av deras minskande dominans i Europa, ut av engelsmännen och fransmännen i Väst-Indien. Dessa slogs även inbördes och öarna bytte många gånger ägare. Därför finns det många franska ortsnamn på de engelska öarna. På Dominica åkte vi på en rundtur med en taxichaufför, som hade franskt påbrå från denna tid. Holländarna skaffade sig några kolonier uppe i norr t.ex. Sint Maarten, där de låg och lurpassade på de tungt lastade segelskutorna på väg till Europa. Inte bara holländska pirater härjade utan även engelska och franska. Under det spansk-amerikanska kriget 1898 introducerades USA på scenen. USA tog över Puerto Rico från Spanien samt köpte U.S.Virgin Islands från Danmark år 1917. Sverige fick St. Barts från fransmännen mot att de i gengäld skulle få föra in varor tullfritt i Göteborg. Vi hade alltså en koloni i Väst-Indien mellan 1784 och 1878, då vi sålde tillbaka ön till Frankrike. Denna koloni är idag en tummelplats för det verkliga innefolket eller jet-setet.

Om vi nu skall återgå till sjöfarten, så var Columbus 5 gånger i Väst-Indien. Hans uppgift var att hitta en väg till Öst-Indien. Han kallade envist sina nyupptäckta områden för Väst-Indien trots att man hade bevis på att Karibien inte var Indien. Under sin fjärde resa fann han år 1502 Sydamerika, där han säkrade de enorma guld- och silver-rikedomarna åt den spanska tronen. Under tidigt 1500-tal etablerade sig spanjorerna på Hispaniola (idag Dominicanska Republiken/Haiti), Cuba, Jamaica och Puerto Rico. De förslavade arawakindianerna och på 50 år hade de nära nog utrotad dessa på de stora, nordliga öar.

Jul och nyårshelgerna tillbringade vi tillsammans med våra döttrar. Julen firade vi med Pia och i mellan dagarna kom Åsa. Båda landade i Fort de France på Martinique och stannade några veckor. Vi seglade med dem från Fort de France till Rodney Bay, Castriers (huvudstaden) samt Marigot Bay på St. Lucia innan vi återvände med dem till Fort de France via Le Marin, Petite Anse d´Arlet, Anse Mitan på Martinique. Åsa passade på att dyka i Le Marin och Petit Anse d´Arlet. Dykturen från den senare platsen gick till Diamond Rock, som ligger sydost om Martinique. Det var tydligen ett häftigt dyk. På Martinique hyrde vi även bil en dag och såg bl.a. ett Gaugain-museum (han levde ett tag på Martinique), den förra huvudstaden St. Pierre, regnskog (där det regnade) samt en botanisk trädgård. I den botaniska trädgården såg vi för första gången många kolibris; dessa snabbt flygande juveler. I Brasilien kallades de poetiskt för Beja-flor, vilket betyder blomkyssaren. Vi ägnade säkert en halvtimme åt att se på dessa underbara små fåglar och lyckades fånga dem på bild. De var dock så snabba, att det inträffade flera gånger, att medan kameran exponerade, så hade de lämnat grenen de satt på och rutan var utan en kolibri. Vi besökte även den gamla huvudstaden St. Pierre, som ligger vi foten av vulkanen Mont Pelée, som idag verkar ha lugnat ner sig. Men, den 8 maj 1902 hade den ett våldsamt utbrott, som ödelade hela staden och dödade alla 30.000 innevånarna utom en; en livstidsdömd mördare, som avtjänade sitt straff i fängelset med dess tjocka murar. Han frigavs efter denna händelse och visades upp på cirkus i U.S.A. Troligtvis var det en man till, som överlevde utbrottet, men han blev inte lika känd.

Förutom kolibris ser vi dagligen pelikaner, fregattfåglar och ibland tropikfåglar. Pelikanerna är roliga att studera då de glidflyger fram över vattenytan med bara en decimeter till godo. När de fiskar dyker de blixtsnabbt ner mot vattenytan. Fregattfåglarna är luftens mästare. De kan plocka föda på vattenytan, men kan inte simma. De hetsar t.ex. tärnor att släppa sitt byte ifrån sig, som de sedan lätt plockar åt sig. Tropikfåglarna är helt vita med två långa lätt böljande stjärtpennor. De är de enda större fåglar som man kan se flyga vertikalt med kroppen. Kolibris gör detta både vid blommorna och då de förflyttar sig.

Vi har många gånger sett sköldpaddor och vi brukar roa oss med att dyka på dem. De flaxar lugnt vidare framför oss, som om de vet att vi aldrig hinner ifatt dem. Bästa platserna att se dessa var på Martinique och i Anse Colombier på NV hörnet av St. Barthelemy. Vid ett tillfälle här, då vi var ute och snorklade, såg Ingela en kraftig svans sticka ut från en stor undervattenssten. Jag dök ner och kollade och såg en 2 meters haj ligga och vila sig. Vi var nere flera gånger och tittade på den, men den rörde sig inte.

Sedan Åsa och Pia hade lämnat oss seglade vi tillsammans med Lars och Lenah på Atlantis samt Rolf och Inger på Birgitta till St. Pierre, där vi stannade några dagar innan vi tillsammans med s/y Birgitta seglade till Prince Ruperts Bay på Dominica. Lars och Lenah var lite krassliga och föredrog att ligga kvar i St. Pierre. På Dominica stannade vi en vecka då vädret var ostadigt med tidvis hårda vindbyar förenade med mycket regn. Vi hann dock göra en tur på ön tillsammans med Rolf och Inger. Ön är vacker men fattig.

När vädret verkade ha lugnat ner sig drog vi söderut igen för att hämta upp min bror Rolf och svägerska Birgit. De hade köpt biljett till St. Lucia. När de var installerade ombord, drog vi söderut till St. Vincent och Wallilabou Bay. Här hade man spelat in filmen Pirates in the Caribbean. Kulisserna var kvar vilket gjorde platsen lite speciell. Några av boat-boysen hade varit med på filminspelningen. Sedan seglade vi till Bequia, Canouan, Tobago Cays (korallöar), Mayreau och Union Island. Här passade vi på att köpa languster. Vi ville ha 2 st på c:a ett halvkilo var, men så små hade fiskaren inte. Den minsta han hade vägde 2 kilo. Den blev kokt i havsvatten med dillfrö till. Efter några dagar på Union Island var det dags att segla norrut igen mot St. Lucia. Denna gång besökte vi Cumberland Bay på St. Vincent. Vi blev lika väl mottagna där som i Wallilabou Bay. St. Vincents dåliga rykte är inte sant.

När Rolf och Birgit hade flugit tillbaka till den snöiga och kalla norden, fortsatte vi till Fort de France, där vi bunkrade. Sedan bar det av norrut till St. Pierre och sedan en övernattning i Prince Rupert Bay utan att klarera in i Dominica och vidare till Iles des Saintes. Här ankrade vi vid Bourg des Saintes. På en höjd över staden låg Fort Napoleon, som vi besökte. Största sevärdheten var de en meter långa och fotograferingsvana ödlorna (iguana). Efter några dagar flyttade vi oss till söder om Pain de Sucre där vi snorklade.

Vi seglade vidare mot Guadeloupe, där vi stannade i 2 nätter vid Pigeon Island och Cousteau National Park. Här snorklade vi det absolut klaraste vattnet, som vi hittills har upplevt med massor av fisk. Därefter bar det av norrut mot Deshaies, där vi stannade en vecka på grund av vädret. Under tiden passade vi på att ta en buss till huvudstaden, Pointe a Pitre, som inte hade något speciellt att erbjuda.

Nästa ö i kedjan blev Antigua. Vi hade beställt en ny mjukvara på en CD till vår reparerade Inmarsat C. Den fick vi vänta på i över tre veckor på grund av otroligt seg postgång. Under denna tid ankrade vi först i Falmouth Harbour, där alla megayachterna och megamotorbåtarna ligger. Vad sägs om världens största segelbåt Mirabella V; en 254 fots slup-riggad båt med en 85,5 meters mast. Riggen väger 42 ton och bommen väger 4,2 ton. Imponerande eller vansinnigt!?

Vi gick över till den intilliggande English Harbour efter några dagar för att vara med om en musikfest upp på Shirley Hights. Det var steel-band och reaggie, som gällde här. Bra musik och utsikten över English och Falmouth Harbours var enastående. Från vår ankringsplats i English Harbour såg vi över Nelson´s Dockyard de röda ankringslanternorna lysa på Megayachterna i Falmouth Harbour. Det såg ut som ett oljeraffenaderi på Hisingen.

Nu fungerar Inmarsaten med datorn och vi kunde äntligen dra upp ankaret efter tre veckor på Antigua. Under dessa veckor passade vi dock på att segla upp till ön Barbuda, som är en stor och platt korallatoll. Denna ö var omgiven av korallrev och hade en helt annan vegetation än de öar vi hade besökt. Vi hade inte mer än kommit iland och dragit upp jollen mot gräskanten förrän vi hade fötterna fulla av taggiga och vassa gräsfrön. En vild dans uppstod innan vi hade blivit av med dessa. När de släppte från tårna fastnade de i stället på fingrarna!! Vi nalkades all växtlighet med största försiktighet efter detta. Stranden var dock otroligt vacker och snorklingen var fin. Det var som mest bara 12 besökande båtar där, men så ligger ön kanske lite utanför E6-an. Ön säljs som ett paradis (med törnen), och man vänder sig till rika amerikanare. En taxi in till huvudorten kostade tur och retur 60 US-dollar och det var inte långt. Vi ankrade sedan på Antigua i Deep Bay där vi snorklade på ett vrak samt Five Island Harbour och Jolly Harbour. Jolly Harbour har en stor marina och här kan man även köpa sig ett fint hus eller lägenhet med båtplats.

När vi seglade mellan Barbuda och Antigua fick vi påhälsning av en flock flask-nosdelfiner. Dessa kan bli mellan 2 och 4 meter långa och väga mellan 150 och 650 kg. Den ena delfinen lade märke till oss och lade sig helt på sidan för att kolla oss. Man kände att man hade ögonkontakt. Det är fantastiskt med dessa oceanernas djur. Vi har inte sett så mycket av dessa här i Väst-Indien. Söder om St. Lucia såg vi fem valar i slutet av december.

Vi seglade sedan till St. Kitt och Nevis. Det tog en dag att ta sig till Nevis där vi ankrade utan Charlestown. Vi passerade ön Montserrat, en ö med vulkanisk aktivitet. Södra delen är utrymd och vi såg flera gånger från Antigua hur det rök kraftigt från vulkanen. Efter att ha klarerat in flyttade vi oss till Pinney´s Beach. Här ligger en jättehotellanläggning för de dollar-stinnan; Four Season´s Resort. Här kan man spela bl.a. golf…. Det är inte ovanligt att gästerna är kända filmstjärnor. Vi hade inte råd att ta in där (400 US-dollar eller mer per natt), men vi tog gärna en ”Killer-Bee” (rum-punsch) på den lokala baren Sunshine Beach Bar och väntade på att kändisarna skulle släntra över dit för att mingla bland oss seglare och lokala förmågor. Många foton på väggarna vittnade om dessa besök.

Vi har träffat många svenska seglare. I Prickley Bay på Grenada träffade vi för första gången Lars och Hiltrud på OE 32-an Ramnoe från Gottskär/Göteborg. De har seglat samma rutt som vi via Salvador de Bahia men legat ett år före oss. Vi fick information från dem om Brasilien. Lars och Hiltrud har vi sedan träffat flera gånger efter Grenada. På Union Island stötte vi arm var d på Crux från Göteborg och La Viata från Vaxholm. I Rodney Bay på St. Lucia täffade vi Ann-Christine och Anders på Najad 340-an Lovisa. Vi seglade Classic Malts Cruise i Scotland tillsammans med dem år 2003. På Antigua träffade vi Helene och Jerry på Forgus 35-an Grågåsen samt Gunilla och Krister på Elvina. Gunilla och Krister träffade vi första gången i Portimao på Algarve-kusten, sedan på öarna Graciosa och Lanzarote. De arbetar på Antigua; Krister som båtsnickare och Gunilla på de stora charterbåtarna. På Martinque träffade vi Christina och Jan på Albin Stratusen s/y Christna (på väg jorden runt), Inger och Rolf på Malö 40-an Birgitta samt Lenah och Lars på Hans Christian 43-an Atlantis. Lenah och Lars träffade vi första gången i Mindelo på Kap Verde.

Eftersom vi har beslutat oss för att segla hem till Sverige i början av maj, så har vi försökt intressera de svenska båtar, som har samma planer att försöka göra detta tillsammans. Vi prövade detta till Brasilien och det var trevligt att veta att kompisarna fanns i närheten. Man har ju någon att byta några ord med varje dag. Annars blir det lite långtråkigt – resan till Azorerna tar ju c:a tre veckor.

Just nu är vi på St. Barts, den gamla svenskön. Vi tillbringade en dag i Gustavia och fotograferade gatuskyltarna, som är på svenska. St. Barts har ju blivit jetset-arnas paradis. Här finns t.ex. en Dior-butik. Ankringsplatsen var minst sagt skumpig, så vi förflyttade oss till ankringsviken Anse Columbier. I morgon drar vi till St. Martin, där vi skall bunkra inför hemresan.

Hälsningar från s/y Crusader

Ingela och Lars Pettersson

Till toppen

Resebrev nr 13: Från Surinam till Karibien.

Nu ligger vi för ankar i Rodney Bay på St. Lucia. Här är många hundra båtar. ARC-båtarna (ARC=Atlantic
Rally for Cruisers) har anlänt från Las Palmas på Gran Canaria. I går träffade vi Anne-Brit och Tom på
Stormsvalen från Bergen. Vi hade lärt känna dem i Lagos. De hade haft en lugn start på överfarten. Sista veckan
var sjön grov och vinden hade ökat. Men, i övrigt hade allt gått bra. Resan tog 21 dygn.
Det var med lite vemod, som vi lämnade Domburg vid Surinam-floden. Vi hade haft så god gemenskap med
seglare och bybefolkningen. Innan vi for, lovade vi Andrei och Ludy, att vi skulle göra reklam för byn, samt att
vi skulle tala om för alla att de tillsammans med fiskarbröderna håller på att lägga ut mooring-bojar. Enligt
rapporter från det tyska paret Siggi och Klaus, som vi träffade på nytt i Charlotteville på Tobago, så har redan
två kommit på plats. Nu saknar de bojar av rätt storlek, men de är på väg.
Resan till Tobago gick fint. De 500 Nm gjorde vi på 3 ½ dygn. Vi klarerade in i Scarborough, och fann till vår
förvåning, att vi var helt ensamma där. Efter några dagar flyttade vi oss till Store Bay. Rent vatten och en hel del
båtar. Där gjorde vi ren botten från all beväxning. Nu går Crusader som ett spjut igen.
Från Charlotteville seglade vi till Prickly Bay på Grenada. Vi seglade på natten, så att vi skulle komma fram i
dagsljus. De 90 Nm gick i vanlig ordning för fort. Vi hade halvvind och loggade som mest 9 knop. Överfarten
var så skumpig, att vi inte kunde sova en blund. I Prickly Bay träffade vi Chris Morejohn och hans fru Rachel
samt yngsta dottern Lily. Äldsta dotter gick i skola i Florida. De är från Bahamas och vi träffade Chris första
gången i Angra de Heroismo på ön Terceira i Azorerna. Sedan träffade vi hela familjen i Las Palmas. Chris är en
allkonstnär. Han har byggt deras båt själv. Av en händelse så fick han på en bar i Prickly Bay erbjudande av en
irländsk mångmiljonär i fastighetsbranschen att, som platschef, bygga upp och till hans villa, som hade förstörts
av orkanen Ivan förra året. Att han gjorde ett bra jobb var helt klart. Rachel sade att han alltid hade som måtto:
"It has to be strong". Det kunde man även se på båten.
Att segla från Grenada och norrut mot St. Lucia var ingen enkel seglats. Allt var emot! Vinden låg mellan 10-14
m/s, den var rätt emot. Strömmen på 1-2 knop var emot oss. Vågor på 3-4 meter var också emot oss. Crusader
dök allt som oftast rätt in i en våg, och för första gången under år 2005 hade vi sprayhooden uppe. Chris sade att
förhållandet kallas Christmas-blows, och så är det varje år under december-januari. Det är lätt att segla söderut,
men inte åt andra hållet.
Efter Grenada gick vi till Bequia, som var trevligt. Sedan bar det av till Marigot Bay på St. Lucia och nu Rodney
Bay.
På måndag skall vi segla över till Martinique för att träffa våra döttrar Åsa och Pia. Vi skall fira jul och nyår
samt segla några veckor tillsammans med dem.
I år har vi seglat nästan 5.900 Nm och det har varit behagliga seglatser, förutom de sista. Vi har nog haft tur.
Andra har haft större problem än vi. Vi har dock försökt att kolla tidpunkt för avsegling samt vindar och väder så
noga som möjligt.
Vi är mycket nöjda med det gångna året, och vill därmed avsluta detta resebrev med att önska er alla;
En God Jul och Ett Gott Nytt År.

Rodney Bay den17 december 2005.

Ingela och Lars

Resebrev nr 12 Franska Guyana och Surinam.

Den första franska bosättningen i Guyana var år 1643 i Cayenne, som är
huvudstaden. Tropiska sjukdomar och ovänliga indianstammar begränsade
möjligheterna att anlägga plantager. Efter olika konflikter med holländarna och
engelsmännen samt en kortare ockupation av Brasilien/Portugal lyckades
fransmännen få kontroll över området. Vid mitten av 1800-talet upphörde
slaveriet, och de flesta plantagerna förföll. Vid denna tid hade man hittat guld i
inlandet och många plantagearbetare tog chansen att söka lyckan i den gyllene
metallen. Det var vid denna tid, som fransmännen bestämde, att man skulle
uppföra fängelser i Guyana. Detta skulle minska Frankrikes utgifter för att
härbärgera de, som dömdes till fängelse samt bidraga till utvecklingen av Guyana.
Man kan ju jämföra med Australien. De, som överlevde fängelsetiden, var
tvungna att stanna i Guyana lika lång tid innan de fick (om de kunde) återvända
till Frankrike. 90% av dem dog dock av malaria eller gula febern, så planen, att
försöka utveckla landet på detta sätt var inte särskilt framgångsrik.
Efter någon dag i Degrad des Cannes hade vi lärt känna några av de franska
yachtisar, som hade arbete i Cayenne. Vi fick åka med dem in till stan, då de
skulle till jobbet. På så sätt fick vi ordning på tillvaron; handla mat, gå till banken,
gå på internetcafé, turista….För att komma tillbaka till marinan tog vi en taxibus,
som gick åt vårt håll. De fungerade på liknande sätt som på Kap Verde. Avgången
var först då minibussen var full. Annars är det till skillnad från Brasilien mycket
dåliga kommunikationer. Taxi är mycket dyrt.
Att handla är också dyrt. Vi har ju blivit vana vid brasilianska priser, och här
kostar maten c:a 30 % mer än i Frankrike. Vad sägs om 3 för ett salladshuvud.
Färskt kött eller fisk finns inte på de ”Supermercado” vi har besökt. Bara
djupfryst och då av tveksam kvalitet. Djupfryst kyckling har vi siktat in oss på.
Det brukar bli bra i olika konstellationer. Häromdagen hittade vi dock två slaktare
i saluhallen, som vi skall besöka.
Inför den kommande seglingen mot Tobago, får vi försöka fiska mera. På
seglingen hit blev vi av med ytterligare en bläckfisk trots, att vi använder ståltafs.
Det var väl en haj, som inte kunde låta bli vårt lilla bete. Vi har nu köpt på oss
mer grejor och skall tillverka ”bläckfiskar” själva.
Eftersom vi måste ”slå ihjäl tiden” på något sätt, så betalade vi för tre veckor i
Degrad des Cannes trots marinans tråkiga läge. Anledningen är att vi inte vill
komma fram till Karibien innan orkansäsongen är över. Det är dock säkert att
ligga här. Vi hyrde bil i fyra dagar och körde 120 mil på de vägar, som finns längs
kusten. Först körde vi c:a 30 mil till Saint-Laurent-du-Maroni, som är huvudorten
i den norra delen av Fr. Guyana. Staden ligger vid Maroni-floden, som utgör
gränsen till Surinam. Här var det en intensiv trafik kors och tvärs över floden med
piroguer, som är långa kanoter av urhålkade trädstammar. De är försedda med
utombordare. Vi hann inte mer än visa oss förrän vi ”överfölls” av män, som vill
köra oss vart som helst. Man kan ta sig upp till Maripasoula på 2-4 dagar. Vi hade
ju bilen att ta hand om, så vi vågade oss inte på detta. Om man parkerar
någonstans; utom i stadscentrum, så tar det bara en natt och bilen har inga däck
eller motor eller något annat, som går att använda. Eller, så tänder de eld på bilen!
Vi såg många sådana exemplar utefter vägarna.
Utefter floden bor ättlingar till de slavar, som lyckades fly från slaveriet samt
indianer från olika stammar. I Saint Laurant trodde vi, att vi hade kommit till
Afrika. Vi har inte sett så många svarta tidigare. De talade inte franska med
varandra utan ett språk, som heter Taki-Taki.
Eftersom det är i Franska Guyana, som pengarna finns, så lockas all lycksökare
hit från Brasilien, Surinam, Brittiska Guyana, Haiti och Domenikanska
Republiken. Att forsla människor illegalt med pirogerna är lukrativt och ganska
lätt. De franska gendarmerna har liten chans att kolla detta. Likaså smugglingen…
vi fick betala •1,31 för en liter bensin. I Surinam är den mycket billigare och
således transporteras det många dunkar från Surinam varje dag.
I Saint Laurent låg mottagningslägret för alla de fångar, som kom från Frankrike,
för att senare transporteras till bl.a. Iles du Salut; tre öar varav den mest kända är
Ile du Diable eller Djävulsön. Vi gick på en rundtur i fängelset, som var från
1857. Guiden talade endast franska och var av indianskt påbrå. Han visade oss
bl.a. cell 47 där Henri Charrière eller Papillon hade suttit, innan han
transporterades till Iles du Salut. Han var författare, som dömdes för mord 1930
till livstid fängelse på Djävulsön. Vi kunde se på golvet under ”sängen”, hur han
på flera ställen hade ristat in Papillon. Papillon lyckades 1944 fly från Iles du
Salut till Venezuela.. Han har berättat om sin hårresande flykt i en bok, som
filmades med Steve Mcqueen. Fångarna var av alla kategorier. Tjuvar, banditer,
lösdrivare, oppositionella, vietcong (från Vietnam under kriget), oliktänkande…..
Sista fången fick lämna Iles du Salut år 1953.
En annan känd fånge var Alfred Dreyfus, jude och kapten i armen. Han
spionanklagades och dömdes mot sitt nekande av en krigsrätt till degradering och
livstids deportering till Djävulsön. Senare fann man att Dreyfus var oskyldig, men
det hela tystades ned. Saken togs upp av författaren Emilé Zola i den berömda
artikeln ”J´accuse…..” (”Jag anklagar….”) i tidningen L´Aurore år 1898. Zola
ställdes inför rätta och dömdes för förtal av regering, krigsmakt och kyrkan. 1899
prövades dock Dreyfus dom och strafftiden sänktes till 10 år. Dreyfus benådades
dock av den franske presidenten. 1906 rentvåddes han uttryckligen från alla
anklagelser och återinträdde i armen som major. Han var i tjänst under andra
världskriget.
Vi körde från Saint Laurent norrut till Mana och vidare västerut till indianbyn
Awala Yalimapo, där indianstammen Galibis (eller Kalinas) levde. Här upp skulle
vi, om vi hade haft tid, kunna se sköldpaddor, som kom upp på stränderna för att
lägga ägg. Den största arten heter Tortue Luth och kan bli 1,5 meter lång samt
väga 600 kg. Dessa kan även ses på stranden vid Montjoly utanför Cayenne. Man
försöker i Fr. Guyana intensivt att skydda alla arter sköldpaddor.
På söndagar var det marknad i byn Cacao, som ligger utefter vägen mellan
Cayenne och Saint-Georges vid L´Oyapok, som är gränsfloden till Brasilien.
Vägarna här var mycket sämre än norrut mot Saint Laurant. I Cacao levde
Hmong-folket, som hade utvandrat från Laos under 1970-talet, för att komma
undan inbördeskriget. De hade skapat en fin by mitt ute i regnskogen. Bl.a odlade
de grönsaker och kvinnorna gjorde färggranna broderier och applikationer.
Sista dagen vi hade bilen tillbringade vi på Guyanas Space Center utanför
Kourou. Arbetet för att kunna tävla med Sovjet och USA startade 1964. Idag har
man nästan 1000 anställda och Space Centret bidrager med 15% av Fr. Guyanas
ekonomi. Vi var med om en rundvisning av det stora området. De två guiderna
talade bara franska men kom med några kommentarer på engelska för Ingela och
mig. Hyggligt! Tolv europeiska länder är med i detta samarbete, bl.a. de fyra
nordiska länderna. Man skjuter upp satteliter för telekommunikation samt för koll
av (seglings-) vädret. De hävdade att Kourou var den bästa anläggningen i världen
på grund av sitt läge nära ekvatorn. Vid avskjutningarna utnyttjar man jordens
centrifugalkraft, som är större vid ekvatorn än t.ex. vid Cape Canaveral. Sedan
1999 använder man sig av en raket, som döpts till Ariane 5. Med denna kan man
skjuta upp satteliter, som väger 7 ton, men man jobbar på att kunna ta laster upp
till 10 ton.
De flesta av de 150.000 innevånarna bor utefter kusten. Här finns det vägar; de
flesta bra men en del riktigt dåliga. Djungeln kryper inpå överallt och man kan
skryta med att 90% av den ursprungliga regnskogen är intakt. För att ta sig in i
landet så måste man flyga till de större byar, som ha landningsbanor eller så är det
pirogue som gäller. Fransmännen försöker att skydda de indianstammar, som
fortfarande lever sitt traditionella liv i regnskogen. Detta ”no mans land” är inte
tillåtet att besöka utan tillstånd. Det stryker givetvis runt äventyrare från Brasilien
och de andra angränsande länderna i hopp om att hitta guld, vilket inte är helt
omöjligt.
Vi har gjort några kortare promenader utefter stigar i regnskogen vid Degrad des
Cannes och utanför Kourou på det s.k. Apberget. Vi blev verkligen imponerade
av hur tät vegetationen var. Det finns inte en chans att lämna stigen många meter.
Men, det är verkligen vackert! Man ser många otroliga varianter av blommor och
blad. Vi såg även vildvuxen kakao!!!
Vi lyckades inte se några apor på Apberget, men då vi körde till byn Cacao såg vi
en flock av Guyanas minsta apa; Tamarin á mains Dorés. Kroppen var c:a 20 cm.
De tog sig dock snabbt upp i träden, då vi skulle försöka ta bilder på dem. Tyvärr,
tycker vi, så får vem som helst jaga. Det är tydligen tradition och vi såg ofta män
med gevär. Det sägs att det finns gott om villebråd t.ex. vildsvin.
Iles du Salut blev vårt nästa mål. Vi lämnade Degrad des Cannes tidigt på
morgonen och kom fram till de tre öarna, som bildar Iles du Salut på
eftermiddagen. Vi passerade först Ile du Diable eller Djävulsön för att ankra vid
Ile du Royal. Den tredje ön heter Ile de S:t Joseph. Vi stannade en vecka och
besökte alla öarna utom Djävulsön, som är svårtillgänglig. Då öarna användes
som fängelse transporterades fångar och alla förnödenheter med hjälp av en
linbana.
De gamla byggnaderna är nu mer eller mindre förfallna, vilket ju är synd. På Ile
du Royal har man dock börjat restaurera ett antal byggnader. Varje dag besöks
öarna av 4-5 chartercatamaraner med massor av turister. De får betala 40 för att
komma dit ut från Kourou. Det har ibland sina fördelar att vara yachtie. Vi tyckte
att öarna var vackra, med massor av kokospalmer. Vi såg apor, agouties, iguanas,
papegojor, sköldpaddor samt en och annan haj.
Efter några dagar dök den svenska båten Sheila upp med Kenneth och Bengt
ombord. Bengt hade mönstrat på i Jacaré eftersom Sanna var kvar i Finland och
jobbade. Vi träffade dem första gången på Graciosa på Kanarie-öarna. De hade
sträckseglat från Jacaré.
Vårt nästa stopp blev Surinam. Det var 200 Nm till Paramaribo, som
huvudstaden heter. Vi hade dåligt med vind och en båt, vars botten var mycket
beväxt. Jag hade försökt att göra ren den i Iles du Salut men sikten var dålig och
lite skraj var jag för hajar. Vi gjorde bara 3,5 knop genom vattnet trots 2000 varv
på motorn. Tack vare 2-2,5 knops medström så tog det oss 40 timmar. Vi anlände
till Paramaribo vid 9-tiden på kvällen. För navigering hade vi C-map på datorn.
Vi hade info från Bottin (Monika och Peter) att de hade ankrat utanför Hotel
Torarica. Vi hittade hotellet i vår kopia av Lonely Planet och genom att jämföra
strandkonturen med C-map, så lyckades vi hitta platsen. Där låg en vacker
motorbåt för ankar. Det var allt. Medan vi låg och spanade så kommer en
gummijolle farande med en kvinna ombord. Det var Mieke från motorbåten, som
hette Southern Cross och var från Holland. Vi fick info var vi kunde ankra och
var vi kunde finna en moorings-boj. I mörkret var det inte så lätt att hitta bojen
och därför kom Miekes man George farande med jollen och hjälpte oss att göra
fast. Nästa dag fick vi en lapp fulltecknad med info om allt man behöver veta, då
man är ny i ett främmande land. Mycket vänligt!
När vi började bekanta oss med omgivningen upptäckte vi den holländska båten
Pelican med Jackie och Rudy samt deras tvillingar ombord. De låg utanför en
pråm men skulle gå de 6 Nm uppströms till byn Domburg. Vi övertog deras plats
under 5 dygn, då vi turistade i Paramaribo.
Befolkningen i Surinam består av holländare, afrikaner, javaneser, kineser,
vietnameser och hinduer. Det sägs att alla lever tillsammans utan problem.
Stadens största moské låg faktiskt granne med synagogan. Men, blir man bekant
med folk, så förstår man att det inte var så harmoniskt alltid. Man bosätter sig
helst i områden där landsmännen bor.
Surinams naturtillgångar är bauxit, guld och virke. När det gäller bauxit så har
Franska Guyana större fyndigheter. Surinam får 5 % av inkomsterna från
bauxiten. Detta var för lite tyckte många. För att komma åt bauxiten och guldet så
måste man skövla regnskogen. Det hade nog varit något för Greenpeace att ta tag
i. Men, som någon sade; ”man kan ju inte äta regnskogen…” Surinamfloden var
ständigt full av virvlande sand och kvicksilver, som vi inte kunde se. Till
guldutvinningen uppskattar man att det går 350kg kvicksilver per dag. Surinams
ekonomi är inte lysande. Därför är det lockande att syssla med narkotikahandel.
Näst Colombia är Surinam det land som sysslar med denna handel. Man sysslar
bara med distribution till andra delar av världen. Vi blev visade en stor villa, som
ägdes av en knarkkung. Detta var ingen hemlighet.
Strax innan vi anlände till Surinam, hade regeringen höjt bensinpriset med 100%
till nästan samma nivå som i Europa. Detta var ett hårt slag för de mindre
bemedlade. Risk för oroligheter förelåg under hela vår vistelse. Ett par
protestdemonstrationer förekom och då blev vi varnade att inte uppehålla oss i
Paramaribo.
Vi tog oss också upp till Domburg. Det visade sig att här låg 7 båtar. Strömmen
var inte så besvärlig här som i Paramaribo och samvaron mellan yachtisar och
lokalbefolkningen var mycket trevlig. Vi träffades varje kväll i land och tog en öl
(ibland blev det många) och fick höra många intressanta historier. En söndag
arrangerades en BBQ vid en frysanläggnig för fisk. Den drevs av två holländska
bröder, som exporterade fisk till Holland och en del till Karibien. De hade tre
stora stålfiskebåtar, med skeppare från Ghana. Mycket duktiga killar, som de hade
lärt känna i Liberia. Bröderna var de första europeiska yrkesfiskarna där, men tog
sig över till Surinam för tolv år sedan. Att de klarade sig mycket bra kunde vi se
på den enes villa. Jättestor!!! Den andre brodern höll på med ett liknande bygge.
BBQ´n var mycket trevlig. Alla yachtisar och minst lika många personer från byn.
Alla hade med sig olika rätter och Rudy med hjälp av några andra rökte fisk,
grillade fisk samt kött. Ölet kom från kinesen vid torget i Domburg. Festen varade
i 9 timmar.
En annan holländare som man inte kunde missa var Skip. Han hade varit i
Surinam i 16 år. Han var en mycket storvuxen man ( 125 kg!?! ). Han hade varit
skeppare på en av brödernas fiskebåtar, men hade lagt av för några år sedan på
grund av problem med hjärtat och vikten. Detta hindrade inte att han under en
kväll kunde sätta i sig en halv flaska rom och röka många cigaretter. Han var gift
med en javanesiska och bodde i ett vackert hus vid en liten sjö en bit från
Domburg. En söndag tog han med oss och ett annat holländskt par i sin bil samt
Rudys familj plus ett spanskt par i sin frus bil och visade oss lite av Surinam.
Trevligt tyckte vi.
Alltsedan vår första dag i Salvador, Brasilien lade vi märke till en fågel med gult
bröst och grå rygg. Stor som en koltrast. Den hördes överallt och vi tyckte att det
lät som ”tji-tji-bi”. Det visade sig sedan att den kallades Kiskadee, vilket är en
härmning av fågelns läte. Denna fågel finns överallt i Sydamerika där vi har varit.
Även här i Surinam, men här heter den Grikibi.
Vi har nu varit i Surinam i nästan en månad. Vi tycker att gemenskapen i
Domburg mellan yachtisar och de lokala har varit mycket trevlig. Om ca en vecka
vågar vi oss norrut. Då skall orkansäsongen vara över i Karibien, hoppas vi.

Domburg den 9 november 2005

Ingela och Lars på Crusader

Resebrev nr 11; Recife, Jacaré, Fortaleza, Lencios Maranhenses samt seglingen till Franska Guyana.

Vi lämnade Cabanga Iate Clube kl. 9 på morgonen och vid högvatten för att kunna komma ut
på öppet vatten. För att inte komma fram till Cabedelo för tidigt var vi tvungna att hänga i en
mooring-boj vid Pernambuco Iate Clube till tretiden på eftermiddagen. Efter en behaglig
nattseglats kom vi till angöringsbojen utanför Cabedelo i soluppgången. Detta var nödvändigt
för en säker navigering uppför floden Rio Paraiba till Jacaré.
Den största attraktionen i Jacaré är en engelsman, Brian Stevens, som äger Cabedelo Nautica.
Han driver fortfarande sitt företag trots sina 68 år. Man tillverkar bl.a. motor-katamaraner för
sport-dykföretag och sight-seeing. Brian kom till Jacaré med sin familj för 30 år sedan, då de
strandade utanför Jacaré. De var ute och långseglade. Brians familj flyttade så småningom till
Kanada, men Brian stannade kvar och träffade en brasilianska, som han nu är gift med. Brian
är väl känd bland alla långseglare, som kommer till Brasilien. Han hjälper gärna till med allt
man kan behöva och eftersom han är vänligheten själv, så kan han knappt med att ta betalt. En
otrolig man!
Vi stannade några veckor i Jacaré innan vi seglade vidare mot Fortaleza. Seglingen tog tre och
ett halvt dygn. Andra dygnet sent på eftermiddagen såg vi mot solen plötsligt ett våldsamt
plask eller vattenkaskad. Eftersom det var vid horisonten, så kunde vi inte avgöra vad det var
frågan om. Nästa dag vid ungefär samma tidpunkt såg vi på ett par hundra meters håll en val,
som kom upp för att andas. En stund senare såg vi flera och plötsligt exploderade havet och
ett av dessa jättedjur skjuter, som en raket upp ur havet och landar med ett våldsamt plask. Vi
tror att det var fråga om ”humpback whales”. En av de bästa platserna i världen för att studera
dessa valar är ögruppen Abrolhos, som ligger mellan Salvador och Rio de Janeiro. De valar vi
såg var förmodligen på väg för att deltaga i den stora årliga sammankomsten där.
Vi höll på att komma för tidigt till Fortaleza och fick ligga och ”bromsa” hela sista natten för
att komma fram i soluppgången. Vid femtiden på morgonen såg vi Fortaleza tydligt och likaså
fyren. Plötsligt säger Ingela, att de måste ha fått strömavbrott. Vi såg inte en enda lampa och
skälet till detta visade sig en stund senare i ett skyfall av den kraftigare dimensionen. En kvart
senare var allt, som det skulle vara. Vi gick in till Marina Park Hotel, som har ett antal
pontoner utlagda för seglare. På pontonen stod Joachim Wieck på den finskregistrerade Malö
50-an och tog emot oss. Hans finska fru Riitta var hemma i Tyskland för tillfället. Vi träffade
dem första gången på ön Graciosa i Kanarie-öarna och senare på Kap Verde och i Recife.
Seglarvärlden är ganska liten.
Fortaleza är som alla andra brasilianska städer; en blandning mellan otrolig fattigdom och
slum samt en häpnadsväckande rikedom och överflöd. Dessa världar tycks aldrig mötas. Var
och en håller sig till sin grupp. De rika hjälper sällan de fattiga. De är däremot rädda för att bli
rånade eller på något annat sätt komma i obehaglig kontakt med de fattiga. De skyddar sig på
alla sätt. Vi blev ständigt varnade av Fortaleza-bor, då vi tog våra promenader mellan
lyxhotellet och stadens centrum.
En dag tog vi en reguljär buss till Iguape, en traditionell liten by med låga hus och inga hotell.
Utefter stranden låg flera färgglada jangadas och vi såg när ett par av dessa surfade in på
vågorna efter att ha varit ute och fiskat. Där fanns även ett par små, trevliga restauranger, där
vi åt en god lunch.
Tiden började närma sig, då vårt visum skulle gå ut den 5 september. Innan dess ville vi göra
en resa till Lencois Maranhenses, som är ett vidsträckt ”ökenområde” mellan Fortaleza och
Sao Luis. Detta område är idag Nationalpark, och ser ut som ett Sahara i miniatyr men med
den skillnaden att under regnperioden, så bildas sjöar mellan dynerna. Det var i slutet av
denna period nu, så vi passade på tillfället. Vi flög till Sao Luis på 1 ¼ tim. Bussen skulle ha
tagit 16 timmar. Därefter övernattade vi i Sao Luis, som även denna stad hör till världsarvet.
Nästa dag blev vi hämtade av en buss, som körde i 4 timmar till en liten stad, som heter
Barreirinhas. Där hade vi rum bokat på Pousada Buriti, som var väldigt fin; med pool och allt.
Härifrån gjorde vi en tur ut i ”ökenområdet” med Toyota 4-wheel-drive ena dagen. Nästa dag
var det utfärd med en snabbgående motorbåt på Rio Preguisa (Lazy River) till tre byar utefter
floden. Sista dagen åkte vi med en liten ”slow-boat” till en by, där vi fick se hur man
tillverkar mjöl av maniok-roten. Anmärkningsvärt är att manioken är giftig (cyanid) i sitt
urspungliga skick, men indianerna kom på hur man skulle behandla roten, så att det gick att
använda den. Man kan ju undra hur många, som strök med innan de var framme vid den
ätbara produkten. Maniok-mjöl är mycket viktigt för människorna utefter floderna i Brasilien.
Det används från morgon till kväll i alla rätter; även i kaffet. Den portugisiske upptäckaren;
Chabral förde med sig växten till Afrika och andra delar av världen. I Europa blev det
potatisen i stället. Även denna kommer från Sydamerika. Efter 6 månader i Brasilien hade vi
lärt oss så pass mycket portugisiska att vi förstod det mesta, som vår ”guide”, José Maria
berättade för oss. Han var dock duktig på att förklara och gav sig inte förrän hans budskap
hade gått fram på något sätt. Det blev många ”goa” skratt.
Nu var tiden inne för att lämna Brasilien. Vi hade gärna stannat längre, men detta gick ju inte.
Framför oss hade vi c:a 1000 Nm till Franska Guyana,och den näst längsta etappen under vår
seglats. Det tog oss 6 dygn och 23 timmar. Även denna gång fick vi ligga och ”bromsa” för
att inte komma fram innan soluppgången, då vi skulle upp i floden Fleuve Mahury till
marinan i Degrad des Cannes. Under hela seglatsen hade vi haft 2-3 knops medström, så det
var inte lätt att minska farten, då ”hela havet” flyttade sig åt det håll, som vi skulle. Med en
lite flik av genuan ute, lyckades vi dock med detta. I Degrad de Cannes finns absolut inget
mer än marinan, som ligger i anslutning till last-och lossningshamnen. Ingen affär, ingen
bussförbindelse……..ingenting! För att komma till staden Cayenne, får man lifta med de
fransmän, som har jobb där, men bor på sina båtar. Tillbaka åker man med en typ av taxibuss;
ett liknande system, som man hade på Kap Verde.
Efter att ha kommit från brasilianska förhållanden med billiga matpriser, är vi nu helt plötsligt
i Europa med matpriser, som t.o.m. är 30% dyrare än i Frankrike. Men, så här blir det nu
framöver. Väst-indien lär ju inte vara billigt heller.
Cayenne 16 september 2005

Ingela och Lars på s/y Crusader

Resebrev nr 10, 2005 Segling norrut från Salvador till Recife samt resa till Amazonas.

Under tiden vi var i Pantanal hade det skett en ändring i vädret. Det hade
tidigare varit ganska behagligt väder med ostliga vindar runt 5 m/s, men nu
kom det ständiga regnbyar. Under en natt då vi var borta, blåste det upp
till kuling från söder, vilket resulterade i att kraftig dyning gick in i
hamnen och marinan. En av marinans akterförtöjningar till Crusader gick av,
vilket resulterade i att båten svängde kraftigt från ena sidan till den
andra. Våra Forsheda ryckdämpare i förtöjningarna, som vi hade till bryggan
gick av. Crusader klarade sig dock utan en repa tack vare marinapersonalen,
som ryckte ut och fixade en ny akterförtöjning. Typiskt, att det skulle
hända, då man inte är i båten. Vi hade ju legat en månad i marinan utan
några som helst problem.
När vi hade återvänt till Salvador från vår resa, kände vi att det var dags
att försöka ta oss norrut så fort som möjligt. Vi kollade på vädersaiterna,
och det såg ut som om det skulle kunna bli en lugn seglats med vindar mellan
5-10 m/s från ost. Vi beslöt oss för att klarera ut. Sista myndigheten man
besöker var den ”välkända” Capitania’n. Undrande vad som skulle hända
stegade vi in på kontoret och sade att vi ville klarera ut. Tjänstemannen
tog våra papper och hittade sina papper angående oss. Sedan gick han in och
tittade i datorn. Han läste en bra stund, och vi stod där och hoppades att
han skulle säga att allt var OK. Till slut såg han på oss, önskade oss en
trevlig resa och gjorde ”tummen upp”; ett tecken som alla brasilianare
använder, då allt är bra med hälsan, kärleken…..och även mellan oss och
Capitania´n. När vi vände oss om för att gå, vem står där om inte vår f
ixare, Senhor Lindemberg Almeida Dourada. Han hade samma röda skjorta, som
han hade sist vi såg honom, trots att han hade tjänat nästan en brasiliansk
månadslåglön på oss. (Vi vill här passa på att nämna, att Kalmar-Janne
erbjöd sig att dela kostnader och ev. böter förknippade med Capitania´n. Jan
är en riktig hedersman). Lindemberg hälsade och frågade om allt var ”tudo
bem”. ” No problema”, sade vi, men till vår bestörtning, så började han
snacka med tjänstemannen. Givetvis handlade det om vårt mellanhavande med
Capitania´n. Vi såg att tjänstemannen bara flinade åt honom, så vi klappade
honom på axeln och sade hej och tog oss därifrån så fort vi kunde. Den
svenske konsuln John Brusell hade gjort ett bra jobb. Vi bugar oss ännu en
gång för denne gentleman, som till och med tog sig tid att komma och hälsa
på oss i marinan
.
Vi fyllde upp våra dieseltankar och stävade ut ur Baia de Todos os Santos.
När vi skulle dra ut storseglet hände det igen. Det fastnade högst upp vid
den latta, som är närmast masten. Upp i masten igen! Vi är mycket glada för
stegen i masten, men vi skulle ha tagit med oss det gamla storseglet och
sparat det nya för lugna seglatser på västkusten. Det gamla är utan
förstorad akterrunda, vilket man absolut inte behöver på ”blue water
cruising”. Vi var inne på detta, innan vi seglade iväg, och hade till och
med gjort en översyn på det hos Haags Sails, men i sista stund valde vi det
nyare. Så synd!
Seglingen mellan Salvador och Recife är på 400 Nm. Vinden låg på styrbords
bog nästan hela tiden utom sista dagen, då vi kunde styra mer norrut. Vi
hade inte loggen monterad på grund av den snabba beväxningen, som man får
räkna med i dessa farvatten. Vi antar, att det var lite motström, men vi
gjorde runt 5 knop över grund och seglatsen tog 3 ½ dygn (17 timmar
motorgång). Det var en frustrerande seglats. Vi råkade ut för ständiga
squalls, som gjorde att vi seglade hela tiden med två rev i storen och
ändrade rullfocken, då vi såg ett squall hota oss. Vi vågade aldrig dra ut
storseglet på grund av att det tog för lång tid att ändra det, och då var
squallet över oss direkt. I början kom squallen bara på dagarna, men sedan
överföll de oss på nätterna också
Ett squall är en mycket häftig regnby med ibland hagel och åska (som vi
slapp). Om man vid horisonten ser ett mörkt moln, som går ner mot
vattenytan, så gäller det att kontrollera detta noga. Helt plötsligt kan
vinden öka från mysiga 5 m/s till 18 m/s och så regnar det som bara
f-n. Man ser nästan ingenting. Vinden ändrar ofta även riktning. En kvart
senare är allt, som det skall vara igen. Ut med focken igen, men så kommer
det ett nytt…...
Vi hade läst i pilotboken att man fick se upp för fiskebåtar. Av denna
anledning höll vi oss på vattendjup på 100-500 meter men blev förvånade över
att se fiskebåtar liggande utanför oss i den grova sjön. De hade inga
lanternor, men när de fiskade på natten, använde de en stark lampa för att
locka till sig fisken. Vi undrade ofta hur de vågade gå så långt ut, med
dåliga motorer. Det kunde var 5-10 Nm till land!
På grund av den kraftiga sjögången, vågade vi oss inte in i Tamandare eller
Suape, som lär ha fina ankringsmöjligheter. Vi seglade direkt till Recife,
som vi fick angöra på kvällen i mörker och även då med squalls, som överföll
oss. Recife är en stor industrihamn. Angöringen var lätt. Vi hittade
Pernambuco Iate Clube, där vi även hittade en mooring-boj att förtöja i.
Dagen efter hjälpte vår granne, engelsmannen Ken, oss och det fransk/spanska
paret Michel och Eva att hitta de myndigheter, som vi skulle klarera in hos.
Vi hann knappt iland med våra dingar förrän himlen öppnade sig och det
regnade otroligt i nästan en timme. Vi hann därför bara med tullen.
Immigration hade hunnit stänga för lunch. Michel föreslog, att vi skulle
göra resten nästa dag, då vi hade tagit oss in till Cabanga Iate Clube, som
är en marina med allt man kan önska sig. Swimming-pool, restaurang, bar….Den
är ä ven bevakad. Detta passade oss fint, då vi planerade att göra en resa
till Amazonas.
Efter vår ankomst till Recife, så fortsatte det dåliga vädret. Det regnade
och blåste upp med jämna mellanrum varje dag. Ett dygn regnade det ihållande
hela natten och nästan hela den kommande dagen. På eftermiddagen tog vi oss
med buss till stadsdelen Boa Viagem. Det stod massor av vatten överallt.
Dagen därpå talade vi med marineron Marco, och han berättade att läget var
katastrofalt i och omkring Recife. Många enkla hus hade försvunnit i
vatten-massorna. Folk hade inte mer kvar, än det de hade på sig. Allt flöt
bort. Han berättade vidare, att president Lula hade rest till Europa för att
be om katastrofhjälp. Det blev vid detta tillfälle så fuktigt ombord att två
av våra brandvarnare utlöstes!? Batterierna var inte slut och ett par dagar
senare så fungerade de igen. Vi fyllde dock våra vattentankar till brädden
med regnvatten, vilket var positivt.
Vi har börjat undra, om vi har haft otur med vädret i Brasilien eller om det
var ”bättre förr”. Vi hade ju läst och talat med åtskilliga seglare, som har
varit i Brasilien före oss. Ingen talade om detta ständiga regnande. Men,
talar man med brasilianare, så skall det regna och blåsa mycket fram till
juni/juli. Vi yachtisar blir då sittande i marinorna, där det inte finns så
mycket att göra. Cabanga Iate Clube har ju en pool, vilket är skönt, men
det är inte tillrådligt att promenera från området, utan man måste ta taxi
eller buss. Det går inte att bada i eller i närheten av marinorna p.g.a.
smutsigt vatten. Vid beacherna runt Recife har vattnet samma kulör som i
marinorna. Men, det är säkert renare. Vi har inte badat i havet sedan
Itaparica vid Salvador. Eftersom sjögången fortsättningsvis kommer att vara
sådan att vi inte vågar oss in på ankringsplatserna, så blir det till att
hålla sig till sötvattnet i duschen ombord eller i marinorna. Det är ju lite
tråkigt. Vi har sett bilder på otroligt fina ankringsplatser, men de får väl
vara. Det, som uppväger det hela, är våra resor till Chapada Diamanthina,
Rio de Janeiro, Pantanal och kommande Amazonas/Manaus; för oss verkligen
unika områden.
Vi har dock träffat så många vänliga och hjälpsamma människor, att vi är
överväldiga. De så kallade ”very bad boys” har vi inte råkat ut för ännu. Vi
har kanske mött några, men de tyckte kanske att tillfället var fel.
Uttrycket ”very bad boys” fick vi av två brasilianska ynglingar, som varnade
oss för att gå runt med kameran, som vi gjorde. De uppmanade oss att;
”….först se oss omkring, sedan ta upp kameran, ta bilden och stoppa ner
kameran igen i t.ex. ryggsäcken.”
Det är även mycket billigt att vara i Brasilien även om växlings-kursen har
stigit med nästan 30 % sedan vi kom hit i början av mars.
I Cabanga Iate Clube har vi talat med en segelbåtsägare, som heter Hans
Hutzler. Han och hans fru talar bra engelska. En söndagseftermiddag hade vi
bestämt oss för att äta på klubbens restaurang. Då kom Hans med fru in
tillsammans med ett äldre par. Det visade sig vara Hans föräldrar, som hette
Georg och Celina Ribeiro Hutzler. Georg hade kommit till Brasilien för 34 år
sedan genom ett tysk-brasilianskt projekt, som gick ut på att lära farmarna
ny teknik. Han stannade och fick ett uppdrag att ur urskogen någonstans
mellan Belem och Fortaleza röja och anlägga en jättefarm. Han hade många
anställda under sig och var den som fick kunna allt….Det fanns ingen att
fråga. De byggde hus, röjde och planterade, fixade vatten och el. När
uppdraget tog slut började han ta tillvara på palmhjärtan, konserverade och
sålde sedan konserverna via matvarubutiker. För närvarande exporterar han
melone r till Storbritannien och kommer att utöka exporten med andra frukter
och större marknad.
Ingelas bror Crister med fru Elinor hälsade på oss i slutet av juni. De hade
varit på rundresa till Rio de Janeiro, Pantanal och Amazonas innan de
landade i Recife. Tillsammans med dem besökte vi staden Olinda, som ligger
strax norr om Recife. Olinda hör till det s.k. Världsarvet. Tyvärr, regnade
det minst två hela dagar under deras besök.
Vi hade haft gott om tid att studera området runt Manaus (Amazonas) och när
Crister och Elinor hade åkt, tog vi kontakt med en tjej, Carla Alcantara,
som vi hade lärt känna tidigare. Hon jobbade på resebyrån Punto a Punto i
stadsdelen Boa Viagem. Hon lyckades fixa billiga flygbiljetter med bolaget
Varig T/R Manaus.
Vi lämnade alltså Crusader i Recife och flög till Manaus via huvudstaden
Brasilia. I Manaus stannade vi i två dagar och passade på att se oss om.
Manaus har idag 1,4 milj. invånare. Vi var bl.a. på Operahuset, som byggdes
under gummirushen och öppnades 1896. Det är en unik byggnad då allt
byggnadsmaterial kom från Europa; allt utom trävirket, vilket även en stor
del av detta fick sändas till Europa för att bearbetas. Under gummirushen
fanns det gott om kapital i Manaus. Staden var den andra i Brasilien efter
Rio de Janeiro, som fick elektricitet! Gummibaronerna hade så mycket pengar
att de kunde kosta på sig att skicka sina kråsskjortor för tvätt till London
och damerna var klädda i senaste Paris-modet.
Tyvärr, så tog det roliga slut för Manaus och Brasilien. Det var en
engelsman, Henry Wickham, som lyckades smuggla ut fröer från gummiträdet
till London, där man lyckades driva fram plantor, som man sände till Sri
Lanka och Malacka-halvön. Därmed var gummirushen gyllene dagar över i Manaus
och 1925 stängdes Operahuset dit många världsartister hade rest för att
uppträda. Det vackra huset förföll men i slutet av 1900-talet tog man tag i
förfallet och restaurerade byggnaden, som öppnades igen 1997.
Vi besökte en morgon hamnområdet. Den flytande kajen, som konstruerades av
en engelsman, öppnades 1902. Det ansågs då vara ett tekniskt under, eftersom
Manaus har stora årliga variationer på vattennivån; upp till 14 meter. Kajen
följer med vattnet. Vi var även på Mercado Municipal, en byggnad, som var en
mindre kopia av Paris Saluhall. Saluhallen invigdes 1882 och gjutjärnet som
användes importerades från Europa. Vi åt lunch strax utanför saluhallen;
grillade pirajor med allt därtill, samt två stora starka öl…. allt för 14
reals d.v.s. c:a 45 kr för oss två. Där träffade vi en trevlig man från
Peru. Han hade varit lärare i engelska innan ödet tog honom till Manaus, där
han nu försökte få jobb som guide. Han berättade att det hade tagit honom 5
år och 500 reals (en stor summa pengar för vanligt folk) för att få
uppehållstillstånd. Han be rättade, att det var Policia Federal som var den
polismyndighet man kunde lita på. De andra poliserna var bara rövare och
banditer. Detta hade vi tyvärr hört tidigare. Man bör hålla sig på behörigt
avstånd från dessa, som ser en turist (och även en brasilianare med pengar),
som en rejäl källa att öka på sina mycket dåliga löner.
Från Manaus flög vi sedan vidare med Ricos Airline till Tefé, som ligger 450
km väster om Manaus. Planet gick först till Tabatinga, som ligger vid
”treriksröset” mellan Brasilien, Peru och Colombia. Tefé ligger vid Rio
Solimoes. Stadens ekonomi är baserad på fiske, timmer och ”drugs” Floderna
som flyter från Colombia och Peru är svårbevakade. Man smugglar coca med
hjälp av alla slags småbåtar från de coca-producerande områdena i dessa två
länder.
På flygplatsen hämtades vi av representanten för Mamiraua Reservatet;
Monique Vasconcales, som vi hade haft mailkontakt med under ett antal veckor
innan avresan. Efter ett kort besök på hennes kontor, kördes vi ner till
hamnen där ett antal snabbgående motorbåtar väntade på oss och de 10 andra
gästerna. Uakari Lodge, där vi skulle bo, låg 25 km ytterligare västerut och
färden tog c:a 1 timme. Mamiraua-reservatet är på 5 milj. ha och är det
största intakta området med översvämmad djungel, várzea, i Amazonas. Området
har 12 meters skillnad på vattennivån mellan torrperioden (september-mars)
och regnperioden (april-augusti). Uakari Lodge var byggt på grova
timmerstockar, som var förankrade i botten. På så sätt hade man alltid
vattenytan på samma nivå jämfört med husen året om. Detta byggnadssätt v ar
mycket vanligt längs floderna
Vi var i Mamiraua under 4 heldagar. Varje dag började med frukost kl 6.30
och sedan ut i den översvämmade regnskogen i en liten kanot med en paddlande
guide i fören. Han visade och namngav alla apor, sengångare, fåglar,
kajmaner, ormar, ödlor, fiskar……som vi kom i kontakt med. Mest spektakulärt
var vrålaporna, som kunde få hela djungeln att låta som en resonanslåda. Det
var otroligt vad dessa ”små” apor kunde låta. Vi var bara tre ombord på en
kanot, och därför var ju chansen större att vi skulle få se de skygga
djuren. På kvällarna var vi ute och kollade djurlivet med hjälp av
strålkastare. Då var det lätt att upptäcka kajmanerna. Deras ögon lyste
illröda på långt håll. Den största vi såg var c:a 4 meter men de lär finnas
bjässar på 6 meter, som väger mer än 200kg. Utanför Uakari Lodge simmade de
rosa delfinerna, boto, och även de mindre och gråa, tucuxi.
En eftermiddag fick vi besöka en by, där caboclos eller ribeirinhos bodde.
De är halvblodsindianer, som lever sitt liv i samklang med floden, som
ibland kan flyta så högt att vattnet nådde cirka tre meter över den markyta,
som vi gick på vid besöket. Då rinner vattnet in i de enkla husen och
människorna får ta sig in genom fönsteröppningarna. En del höjer golvnivån
andra får flytta till vänner och bekanta. Flodfolket är vackra och väldigt
mjuka i sättet.
Fiske är en stor inkomstkälla i Amazonas. På Uakari Lodge och på
restauranger i Manaus serverades varje dag fisk. Mest populär var pirarucu,
aruana, tucunaré (eller peacock bass) och tambaqui. Vi har prövat dem alla
och de smakar bra. Bäst gillar vi pirarucu, som kan bli upp till 3 meter
lång och väga 200 kg, vilket gör den till en av de största sötvattenfiskarna
i världen. Den är eftertraktad och ”dyr” vilket har fört med sig att den är
fredad under fortplantningssäsongen. Men tjuvfiske förekommer givetvis.
Sista eftermiddagen åkte vi med två motorkanoter till Lake Mamiraua. Under
vår vistelse där bildades det ett åskoväder. Detta var vårt enda oväder
under vår vistelse. Det började blåsa och regna kraftigt, samtidigt som
åskan gick. Plötsligt slog den ner alldeles intill vår kanot. Vi har inte
varit så nära ett blixtnedslag, sedan vi passerade Lindesnes, Norges
sydspets, för över två år sedan.
Tidigt nästa morgon kom en reguljär flodbåt och hämtade oss för att ta oss
till Tefé igen. I Tefé gick vi direkt ombord på en större flodbåt, A. Nunes,
för att köpa biljetter till Manaus. Vi fick en hytt med aircondition på
3-dje däck. Fem av de övriga Mamiraua-gästerna (fyra ungdomar från USA och
en från Frankrike) köpte hängmattor och 50 % billigare biljetter på 2-dra
däck. Billigast var det dock på första däck, men där fick man dela utrymmet
med allt möjligt gods…..fisk, bananer, allt man kan tänkas ta ombord för
transport till Manaus. Maten ingick i priset, men den var, som en av
amerikanarna sade; ”pretty basic”. Det var verkligen trångt för dem, som låg
i hängmattor. En av flickorna, Maria, berättade att hon hade den ena
grannens rumpa i ryggen och den andra grannens ena fot nära ansiktet. Bland
passagerarna var även tre kvinnor frå n byn, som vi hade besökt, när vi var
i Mamiraua. Den ena, som hette Roth, berättade, att även hon hade svårt att
sova, trots att hon och hennes kamrater var vana.
Resan utefter floden tog 36 timmar. Den var intressant med stopp i några
byar på vägen. Vi stoppade även vid en liten by, som inte hade någon
angöringsponton. Vid det tillfället körde de båten mot strandbrinken och
förtöjde i en trädstubbe. Sedan lastade de ombord ett femtiotal
bananstockar, en hög med en frukt, som såg ut som pumpa samt ett antal stora
frigolit-lådor, som innehöll fisk. Även detta fick passagerarna på första
däck samsas med. Vi anlände till Manaus vid 6-tiden på morgonen. Eftersom vi
inte ville trängas med alla som ville av först, så tog vi det lugnt. På
tredje och andra däck var det nästan inga passagerare kvar, när vi började
lämna båten. På första däck var det kaos! Gods skulle lossas, folk hade inte
kommit ur sina hängmattor, skummisar hade kommit ombord, det var en verklig
röra… Jag kom ner före Ingela och stoppades av en kille, som hängde med
armarna i take t och inte ville flytta på sig. Jag blev lite irriterad och
knuffade till honom och kom förbi, med den påföljden att han kastade sig
förbi mig, snubblande över gods och annat på däcket och intog samma
ställning samt i vägen för mig. Jag blev ännu mer irriterad och frågade om
han hade några problem. Det hade han inte och släppte förbi mig. När vi kom
ut på kajen, så kände jag efter om jag hade allt med mig. Plånboken med
”ölpengarna” var borta. Grabben som stod i vägen för mig ingick i ett gäng
ficktjuvar. En eller två man bakom mig hade knuffat på mig, som dom alltid
gör och passat på att sno plånboken med knappt en hundralapp i. Resten har
vi alltid i en gördel runt magen under skjortan. Det var synd, att Ingela
inte var så nära, att hon såg vad som hände. Det hela var klassiskt och ändå
gick jag på det p.g.a. att jag irriterade mig på mannen, som envisades med
att inte flytta på sig. Ingen större skada var ju skedd. Sämre gick det för
en av amerikanarna. Han blev av med pengar, kreditkort och körkort. Alla vet
om problemet, men efter ett tag slappnar man nog av lite för mycket. Det
gäller att tänka till före och inse var det kan uppstå problem.
Vi promenerade sakta genom staden, som började vakna. Vi hittade en liten
ambulerande restaurang i en gatukorsning. Där köpte vi stekt bröd med stekt
skinka och ägg samt kaffe för 15 kr för oss båda. Vi satt där tillsammans
med andra Manaus-bor och åt vår frukost. Vi kom fram till hotellet alldeles
för tidigt. Den snälle portieren, som talade utmärkt engelska och som kom
ihåg oss från förra besöket, släppte in oss på ett rum, så att vi fick
duscha. Frukost fick vi också! En gång till!
Nästa dag tog vi lokalbussen till flygplatsen. Det skiljde 135 kr mellan
bussen och taxi. Vi måste passa på att nämna att busstrafiken är enormt stor
och lätt att använda i alla brasilianska städer. Det kommer och går bussar
hela tiden och det kostar mestadels 5 kr/person att åka med.
Vi flög via Brasilia igen och landade i Recife kl 00.45. Ett bekymmer
uppstod nu. Hur hittar man en taxi som man kan lita på. Detta hade man tänkt
på vid flygplatsen. Man förmedlade s.k. ”Safe Taxi”. Det fungerade
ypperligt.
Vid utklareringen, som sker hos tre olika myndigheter, träffade vi en
tjänsteman på tullen, som undrade varifrån i Sverige vi kom. Göteborg,
svarade vi. Jag har varit i Lund, Malmö, Stockholm, Uppsala…men inte i
Göteborg, sade han på flytande skånska. Det visade sig att hans familj hade
varit politiska flyktingar under sju år i Sverige. Han var sju år då de kom
till Lund ifrån Chile. Vi undrade, varför han var i Recife, om han var från
Chile. Han berättade då att familjen var från Brasilien, men att de hade
flytt till Chile då det blev problem i Brasilien. När Pinochet tog över
makten i Chile, blev de tvungna att ge sig av till Sverige, men alla hade nu
återvänt till Brasilien. Vilka människoöden man träffar på vid de mest
oväntade tillfällen.
Nu kommer vi att dra norrut inom några dagar. Två månader i Recife får
räcka.
Recife 28 juli 2005
Hälsningar från Ingela och Lars.
PS Vi hade problem med internetkafet i Recife och har nu kommit till
Jacare. Idag ar det den 30 juli.

Resebrev nr 9 från Salvador, Chapada Diamantina, Rio de Janeiro och Pantanal.

Konfrontationen med Capitania´n förtog en del av glädjen att vara i
Brasilien. Men, vi tog nya tag, och när vi trodde, att vi hade kommit undan
böterna från Capitania´n, började vi planera våra resor i Brasilien.
Lättast var att ta sig till Lencios, som var huvudorten i Chapada
Diamantina, ett område där man hittade diamanter år 1822 och man fortsatte
att hitta dessa under hela 1800-talet. Lencios betyder lakan, och kommer
från denna tid då många hundratals ”tält” på håll såg ut som lakan som
torkade i vinden. Diamanterna var av dålig kvalitet, men användes i
industriellt bruk. Fransmännen köpte dessa för att tillverka borr, som
användes för att borra Panama-kanalen, St. Gottards-tunneln och London
Underground. De byggde till och med ett vicekonsulat i Lencios.
Chapada Diamantina är en Nationalpark sedan 1985. Det tog 6 år för biologen
Roy Funch att kämpa mot den brasilianska byråkratin innan beslutet fattades
att göra området till nationalpark. Roy Funch, en före detta amerikanare
från Arizona men nu brasiliansk medborgare kom till Brasilien för ca 25 år
sedan med Fredskåren (Peace Corps). Här finns otaliga vattenfall,
underjordiska grottor och många vandringsleder. Första och tredje dagen där
gjorde vi guidade utfärder med bil. Andra dagen vandrade vi runt i trakten
av Lencios. Svettigt, men trevligt och vackert.
Lencios ligger utefter huvudvägen mellan Salvador och Brasilia
(huvudstaden). Avståndet från Salvador är 420 km och det skulle ta 6 timmar
med regional buss. Vägen var bra tills vi hade ca 100 km kvar till Lencios.
Då började vägen bli allt sämre och sämre och till sist var det stopp på
grund av att hundratals långtradare stod still. Busschauffören förklarade
att det var en strejk på grund av att de ansvariga inte hade gjort något åt
vägens skick. Vi tänkte att det var ju typiskt. Nu blir vi stående här, men
efter ett tag så hade man förhandlat sig till så att bussen fick passera.
Detta var ju inte det lättaste, då lastbilar blockerade både på längden och
diagonalen, men till slut så kom vi igenom och kunde fortsätta till Lencios.
Det var intressant att se att de flesta av långtradarna var av märkena Volvo
eller Scania. Några var Mercedes och nästan alla var nya, moderna modeller.
Tillbaka i Salvador så var det dags för nästa resa. Vi hade tidigare haft
kontakt med Eddy Guedes på Tours Bahia, som enligt Lonely Planet (som vi
läser noga) är den bästa resebyrån i Salvador. Eddy hjälpte oss att boka
billigast tänkbara flygbiljetter till Rio de Janeiro. Sedan vidare till
Campo Grande via Sao Paolo och därefter tillbaka till Salvador via Sao
Paolo.
Det var nödvändigt att flyga via Sao Paolo, men en tidsödande omväg.
I Rio de Janeiro bodde vi förstås nära den berömda stranden Copacabana. Vi
tillbringade tre dagar med att först köpa en guidad tur till gamla sta´n och
sockertoppen (Pao de Acúcar). När vi tog linbanan upp till den 396 meter
höga klippan började det att regna. Vi lyckades dock ta några bilder. Nästa
dag tog vi lokalbussen till Corcovado där tåget upp till Kristusstatyn
(Cristo Redentor) gick. Färden gick genom nationalparken Tijuca upp till
toppen som ligger på 710 meters höjd. Denna dag låg molnen lågt och
emellanåt var statyn helt dold i moln och vi fick passa på tillfällena för
att få några bra bilder. På kvällen var vi på en brasiliansk show. Sista
dagen tog vi oss in till gamla sta´n för att åka med en gammal spårvagn
genom den äldsta delen av Rio, Santa Teresa. Sedan tog vi Metron (mycket
modern) till stranden Ipanema och promenerade tillbaka t ill Copacabana.
Efter dessa dagar flög vi vidare till Campo Grande för att därifrån ta oss
till Pantanal. Pantanal är ett vidsträckt våtområde på ca 230.000 km2 eller
halva Frankrikes yta. 100.000 km2 ligger i Bolivia och Paraguay och resten i
Brasilien. I Brasilien är området delat mellan Mato Grosso och Mato Grosso
do Sul. Att vi valde Mato Grosso do Sul berodde på att vi hade fått
information av brasilianare vi mötte i Lencios att det var mest djur och
fåglar där. Pantanal kallas Terra de Ninguem, vilket betyder ingenmansland.
Det bor få människor där. De människor som lever där har lyckats skapa en
farm (fazenda) eller lever på fiske och jakt. Området är nu en nationalpark
och det finns 650 fågelarter, 235 fiskarter, 53 olika reptilerarter samt 80
olika däggdjur. Farmarna har tillsammans över 24 millioner boskapsdjur,
vilket är mest i Brasilien. Boskapen går fritt i naturen och tittas till då
och då av de brasilianska cowboysen (guachos). På den fazenda vi bodde
samlade man in djuren varje månad för att räkna och kontrollera dem. Under
regnperioden står vattnet ca 3 meter högre än vad det gjorde nu och det
betyder att största delen av Pantanal ligger under vatten. Djuren får då
drivas och köras till höglänta områden. Vår fazenda var på 1.780.000 ha. För
att kontrollera hela området fick man hyra helikopter eller flygplan i
Curumbá som låg nära den bolivianska gränsen.
Vi kom till Campo Grande på eftermiddagen och lyckades med hjälp av en
taxichaufför hitta ett billigt och bra hotell nära busstationen där alla
reseagenter höll till. Dagen efter började vi att undersöka utbudet och hade
tur att träffa på en agent som presenterade fazendan Santa Clara för oss. Vi
hade blivit varnade för agenter som sålde turer till ”ingenting”, så vi var
på vår vakt och sa att vi återkommer. Medan vi letade efter en bankomat så
stötte vi på Paulino som var gift med Maureen som vi hade talat med tidigare
på kontoret. Han sade att vi inte behövde vara oroliga och att vi kunde få
åka med ägaren till agentfirman, som skulle köra ut dit under eftermiddagen.
Eftersom hans fru även skulle vara med så kände vi att det kunde ju inte
vara bluff. Resan dit var 350 km och tog ca 4 timmar. När man lämnar den
asfalterade vägen till Curumbá och vidare till Bolivia, så körde man på
”Estrada Parque Pantanal”, som är den gamla grusvägen till Curumbá genom
Mato Grosso do Sul. Utefter denna låg ett antal fazendor och även vår; Santa
Clara.
Vi blev väl mottagna av familjen, men ingen talade engelska, inte ens
agenten och hans fru. Första dagen var vi de enda gästerna. Efter frukost så
kom en av sönerna och frågade om vi ville följa med på en promenad i
omgivningen. Under denna såg vi många olika fåglar, bl a fyra stycken blå
arapapegojor (utrotningshotade), den stora jabiru-storken Tuiuiu (1,40 hög),
apor och alligatorer. Efter lunch anlände ytterligare en gäst, men
fortfarande ingen engelsktalande guide, vilket var utlovat. Sonen Hobson tog
oss med på en båttur på floden Rio Abobral. Under denna tur såg vi massor av
alligatorer, kapibaror, apor och fåglar, bl a tukaner, gamar, hägrar och
många munkparakiter. Hobson var ganska lätt att förstå så vi hade inga
större problem med språket. Vi fiskade även pirayor som man senare tillredde
till en soppa. Nästa dag kom ytterligare två gäster och även en
engelsktalande guide; Paulo. Paulo var mycket duktig och hade tidigare varit
jägare tillsammans med sin far. Denna dag var vi ute på en bilsafari till
Rio Paraguay och utmed vägen såg vi återigen många alligatorer, kapibaror
samt fåglar.
På eftermiddagen var det dags att rida. Vi följde då fazendans gaucho på en
fin tur över ägorna och återvände i solnedgången. Vi hade verkligen fina
dagar med bra program och god mat under vår vistelse på Santa Clara. När vi
var ute och vandrade i våtmarkerna med Paulo, liksom även Hobson, så var det
intressant att se hur lätt de upptäckte olika fåglar och djur. De visste var
djuren fanns och hörde läten på fåglar och djur. Hobson kunde höra
skillnaden på den blå och de andra arorna. För oss lät de ganska lika. Sista
dagen med Paulo så såg vi åtta stycken rödbröstade aror som satt i ett träd
och åt frukter.
Sammanfattningsvis under dagarna på Santa Clara såg vi hundratals jacarés
(alligatorer), tre stycken jätteuttrar, tiotals kapibaror (världens största
råttor), hjort, rådjur, räv, tvättbjörnar, vrålapor, ödlor och fåglar i
massor. Gruppen hade en önskan att få se leopard och anaconda, men detta
lyckades inte. Vi såg dock en fångad anaconda vid Rio Paraguay.
Att livet är tufft i vilda Brasilien förstod man när Paulo berättade om sin
uppväxt och sina föräldrar. De hade en fazenda utanför Curumbá. Modern dog i
cancer och när pappan började bli till åren så försökte han sälja av
boskapen. Vid ett tillfälle hade han sålt femton djur till en annan
fazendaägare. För dessa hade han fått 2000 reals (ca 5500 SEK). Någon hade
fått reda på detta och när han red hem till fazendan blev han rånad och
skjuten till döds. De sköt även hästen och försökte dölja brottet. Paolo
tror sig veta vilka rånarna var, men har inga bevis. Skälet till att de sköt
hästen var förmodligen för att fördröja upptäckten av brottet.
När vi efter fyra dagar skulle bege oss hemåt så blev vi skjutsade ut till
huvudvägen för att därifrån ta bussen till Campo Grande. Bussen utgick ifrån
Curumbá och enligt uppgift var det alltid gott om plats ombord. Bussen kom
och vi frågade om det gick bra att hoppa på, men NEJ, den var full. Nästa
buss skulle komma två timmar senare d v s kl 16.30, men vi fick vänta och
vänta ………… Där bussen skulle stanna låg parkpolisens station och vi
lyckades fråga polisen vad som kunde ha hänt. Han förklarade då att federala
polisen hade stoppat bussen på vägen vid en kontroll. Där gick man igenom
alla passagerarnas bagage. Paolo hade berättat att all trafik från Bolivia
via Curumbá till Campo Grande kontrollerades på grund av smuggling av
kokain, som kommer från Bolivia. När klockan var nära 18.00 och solen
började gå ner kom äntligen bussen och vi fick plats. Dessförinnan hade vi
varit lite nervösa. Det hade inte varit trevligt att bli stående ensamma
mitt ute i Pantanal med poliser som var beväpnade till tänderna. Inte ens
polisen i Brasilien är att lita på och när mörkret faller så vet man inte
vad som kan hända. Två svenska pensionärer kan lätt försvinna i våtmarkerna
och det fixar alligatorerna snabbt. Nåväl, bussen var mycket modern med
aircondition och fotpallar. Vi kom fram till Campo Grande och tog in på vårt
hotell igen.
Flyget från Campo Grande gick kl 04.00 på morgonen och vi skulle checka in
kl 03.00 så efter att åkt med en Citytour genom Campo Grande på
eftermiddagen så tog vi bussen ut till flygplatsen. Där fanns en fin
restaurang så vi åt middag och försökte sedan hitta någon bekväm plats att
vila på. Det blev lite si och så med vilan och när vi till slut fick gå
ombord på flygplanet så somnade vi gott. Flygbolaget GOL som vi flög med
hade mycket moderna plan, var mycket noga med att hålla tider och trots byte
av plan i Sao Paulo så fungerade allt perfekt. Även väskorna hittade till
Salvador. I Salvador stod vår taxichaufför Ademar och väntade på oss. Han
hade kört oss ut och lovade då att komma och hämta oss, när vi återkom.
Det kan man kalla service.
Lyckligt återkomna till Crusader fick vi höra att det under veckan blåst en
del och att dyning gått in i marinan och förorsakat att en del
akterförtöjningar hade gått av. Bl a en av våra. Marinapersonal hade fixat
en ny. Ett brasilianskt par som lovat titta till Crusader hade lagt en extra
lina till pontonen. Det hade ryckt så hårt i förtöjningarna att båda våra
förtöjningsfjädrar av gummi från Forsheda hade gått av. De kanske var märkta
av solens starka strålar. Dessbättre blev det ingen skada på båten.
Nu planerar vi för att lämna Salvador och segla norrut.
Många hälsningar
Ingela o Lars på Crusader

Crusader – HR36– 7,5 t / April 2005 / Brasilien

Resebrev nr 8, från Salvador

Nu har vi varit i Salvador i en månad. Tyvärr, så råkade vi ut för ett problem med marinen och Capitania´n, som är hamnmyndigheten. Detta har tagit nästan all vår tid under 14 dagar, vilket ju inte var vad vi hade tänkt oss.
Vi skall försöka göra historien så kort som möjligt. Den 29 mars seglade vi tillsammans med ”Kalmar-Janne” till ön Itaparica. Janne hade startat lite tidigare än oss, därför att han skulle fylla diesel. Norr om Itaparica och två timmar efter att vi hade lämnat Salvador, såg vi två fartyg som närmade sig Janne med hög fart. Vi såg att han fick ändra kursen avsevärt för att undgå att komma för nära. Därefter ropade han upp oss på VHF´n och sade, att det var förmodligen två minsvepare som var ute och övade och att de hade något på släp.
Vi hade koll på den minsvepare, som var på väg mot oss och ändrade vår kurs ca 10 grader. Efter ett par minuter passerade den oss på kanske 2-300 meter föröver. Allt var frid och fröjd... trodde vi.
En timme senare kom en av hamnens patrullbåtar upp akter om oss. De frågade om vi talade portugisiska, vilket vi ju inte gjorde. De hängde efter oss ett par minuter, innan de visade, att det var någon på VHF´n, som ville tala med oss. Det var någon från Capitania´n i Salvador, som sade att vi hade gått in i ett ”restricted area”. Vi visste att vi hade passerat söder om det område, som fanns på vårt sjökort. Att försöka förklara något för någon som bara förstår en liten del av vad man säger är ju inte lätt. De bad oss att återvända till Salvador tillsammans med patrullbåten. Detta var vi ju inte intresserade av, men då hittade de en annan officer, som beordrade oss att vända. När vi kom fram till Salvador var det mörkt.

När vi hade förtöjt, blev vi anklagade för att ha gått för nära minsveparen, samt att vi inte hade svarat på dennes anrop. Vi sade, att om det var någon segelbåt, som hade varit nära minsveparen, så var det Bold Venture och Janne. De lyssnade inte och är förmodligen fortfarande inte intresserade av detta. Vi har en känsla av att de förmodligen bara var ute efter pengar. Vi fick hjälp av en tjej ombord på en båt på vår ponton att skriva en förklaring på portugisiska (ett krav). Hon satsade en hel dag på att hjälpa oss med både förklaring och besök hos Capitania´n. Vi fick betala c:a 550 kr till en fixare, som skrev om förklaringen på ett för dem acceptabelt sätt. Vi fick även reda på att böterna kunde bli upp till 8.500 kr.
Detta blev en chock för oss och vi sade, att under dessa omständigheter ville vi inte stanna en dag till i Brasilien. Vi mådde dåligt på grund av det inträffade, men seglade ut till Itaparica igen, för att se om Janne var kvar. Han skulle nämligen segla söderut tillsammans med Stefan på Runaway, som också låg där ute. De låg kvar när vi kom fram. Janne tyckte att hela historien var upprörande. Han erbjöd sig att betala hälften av våra utgifter, eftersom han liksom vi ansåg, att han var den båt, som hade varit närmast. Han skrev ett intyg, där han förklarade detta.
Vi återvände med detta till Salvador, medan Janne och Stefan drog iväg söderut mot Rio (kanske var detta säkrast). Ledningen för marinan försökte nu också hjälpa oss med historien. Vi visste dock inte om de hade någon pondus gentemot Capitania`n. Hela tiden oroade vi oss inför hotet med böterna. Vi berättade för alla på pontonerna, vad vi hade råkat ut för. Alla var överens om att det var otrevligt, samt att man inte hade hört talas om något liknande.

Till sist hittade vi ett telefonnummer till det svenska konsulatet i Salvador. Vi ringde flera samtal utan att lyckas nå konsuln. Trots vår dåliga portugisiska så lyckades vi förstå att han var ute och reste. Genom en tjej på turistkontoret, så fick vi ett telefonnummer till svenska ambassaden i Brasilia. Vi ringde dit men kunde inte begripa varför de kunde så dålig engelska. Vi frågade flera gånger om vi hade kommit till Sveriges ambassad. Hur som helst, vi fick klart för oss att vi skulle ringa nästa dag och tala med en som hette Alessandra. Detta gjorde vi och då säger hon att vi hade kommit till Syriens ambassad.
Detta med språkförbistringar!!!! Alessandra var det ordning på. Vi fick rätt telefonnummer till Sveriges ambassad och fick tala med Jan Torbjörnsson. Han hade inget bra att komma med, men bad att få fundera och återkomma på var emailadress. Det gjorde han och vi fick rådet att kontakta (vi fick 4 telefonnummer) den svenske konsuln, som var brasilianare.
Han hette John Brusell och hans farfar hade utvandrat till Brasilien från Sverige. Han talade bra engelska och han hade goda kontakter med ledningen på Capitania´n. Vi fick till och med besök av honom, och han förklarade, att han skulle fixa vårt problem med Capitania´n. Hela historien har tagit all vår kraft och tid. Vad man än skall göra, så tar det tre-fyra gånger längre tid än hemma i Sverige. Hjälpen från marinan tog 6 timmar!!! Ändå skulle vi bara lämna över Jans intyg översatt till portugisiska.
Idag, den 12 april har vi fått ett mail från den svenske konsuln att ärendet är utagerat och han skall försöka utverka så att vi får ett skriftligt besked på detta.

På kvällarna har vi kopplat av med att ta oss upp till gamla sta´n Pelourinho för att ta en öl, kolla på folklivet, lyssna på musik och se den fantastiska glädjen, som brasilianarna uttrycker i sitt spontana sätt att dansa. Vi försöker inte att deltaga. Vi skulle vara helt slut efter en minut, om vi bara hade ett uns av rytmen i våra kroppar. Pelourinho betyder pelare av sten. Dessa användes för att hänga upp de slavar, som skulle torteras genom piskning.

Salvador hör till det svarta Brasilien, medan Sao Paolo i södra Brasilien hör till den vita delen. Hit invandrade många tyskar och med dem många andra sydeuropeer. Det sägs att byggnadsstilen i många städer påminner om tyska städer.

Den brasilianska historien rymmer mycken grymhet mot de svarta och även indianerna, som fortfarande inte behandlas människovärdigt. Landet är enormt stort och det händer mycket ute i vildmarken. Våldsmentaliteten är påfallande och ofta används mer våld än vad som krävs. Här finns 173 milj. invånare, men det bor bara 20 inv. per km2; samma som i Sverige. Sverige får plats 19 ggr på Brasiliens yta.

Många människor är oerhört fattiga, samtidigt som många är väldigt rika. Det sägs att 10% av befolkningen utnyttjar 50% av landets tillgångarna och lika många lever bara på 1%. Brasilien lär vara ett av de länder i världen där skillnaden mellan fattiga och rika är störst. Vi hörde att det är värre i Kina, men det kan vi inte bekräfta. Varje gång vi är ute och rör oss i Salvador, så ser vi utfattiga människor som ligger och sover i portgångar och på trottoarer. Dessa äger förmodligen ingenting. I Pelourinho träffar vi varje gång på tiggare i alla åldrar. En del är ”professionella”, men de flesta försöker nog att få sig en slant till mat eller i värsta fall droger. Vi har fått rådet att inte ge några pengar till tiggarna, på grund av att de ofta går till droger. Många gånger är det svårt att låta bli att ge en slant. Ibland fattar man tycke för någon. Enligt uppgift så får alla, som inte har pengar, tre mål mat om dagen.

Hälsningar
Ingela o Lars på Crusader

Crusader – HR36– 7,5 t / Mars 2005 / Brasilien

Resebrev nr. 7 Las Palmas, Puerto Mogan, Kap Verde, Fernando de Noronha och Salvador i Brasilien.

Idag är det fredagen den 18 februari och vi är på väg till Brasilien. Vi har 580 Nm till ekvatorn och vi lämnade Kap Verde och Mindelo på ön Sao Vicente den 14 februari, kl. 12 tillsammans med 3 andra svenska båtar och en tysk. Det är Bosse på ”Anna”, Caj på ”Anchee III”, Kalmar-Janne på ”Bold Venture” och Erwin Rosenthal på ”Ventblanc”. Erwin föddes i Danzig men hans föräldrar utvandrade då han var 5 år till Argentina där han hör hemma. Han har fått för sig att det är bättre att ha båten registrerad i Hamburg. Vi har lyckats att hålla ihop gruppen någotsånär förutom ”Ventblanc” som är alldeles för tung och gör dålig fart i de ganska lätta vindar som vi har haft hittills. ”Crusader” har gjort 470 Nm på 4 dygn. Under ett dygn hade vi tappat kontakten med de andra, men i förmiddags fick vi kontakt på VHF-en med Caj. Vi har ingen SSB-radio, som de andra båtarna, men vi kan lyssna på deras ”snack” via vår gamla Sangean världsradio, men inte deltaga annat än då vi når varandra på VHF-en.

Vi lämnade Puerto Mogan den 7 januari efter att ha firat jul med våra döttrar Åsa och Pia. JRSK-medlemmarna Maria och Erland Johansson hade köpt en charterresa till Puerto Mogan, så vi fick tillfälle att träffa dem under dagarna efter nyår.
Till Kap Verde är det ungefär lika långt som till Azorerna från Lagos, men det är ett större steg att ta, därför att det är mycket jobbigt att segla tillbaka till Kanarie-öarna samt att det är svårt att göra eventuella reparationer eller köpa grejor då man har lämnat Kanarie-öarna.

Seglingen startade i häftigaste laget. Första dygnet blåste det 15 m/s och vågorna var enorma. Vi gjorde 161 Nm det dygnet, men sedan lugnade det ner sig. Resan till Palmeira på ön Sal i Kap Verde tog oss knappt 6 dygn och distansen är c:a 800 Nm. Under resan blev båten täckt med ett ljusbrunt lager av sand från Sahara. Det var ökenvinden Harmattan, och sikten reducerades till några sjömil i diset. Vi tyckte ibland att det luktade kamel, och det såg ju inte så roligt ut på båten.

Under våra seglingar (även säsongen hemma) har vi inte varit nöjda med storseglet. Seglet är OK fullt utslaget, men eftersom man seglar revat för det mesta på grund av för mycket vind så veckar det sig i halshornen. Detta har nu blivit ”permanentat”. Vi påtalade detta för Lundhs och de tog bort lite duk i halshornen, men hela seglet har för mycket buk och lattorna i topp och botten går inte in/ut samtidigt med resten. Mitt ute på Atlanten fastnade seglet i toppen vid första lattan. Det gick inte att rubba! Enda möjligheten att rädda situationen var att jag klättrade upp i masten. Det blåste kanske 6-7 m/sek. Vågorna var 2 meter. Stegen i masten hade jag monterat för att inspektera riggen i HAMN. Det blev en rysare att ta sig upp till masttoppen, men med uppbjudande av alla mina krafter, så gick det och jag lyckades lirka ut seglet och ta mig ned igen. Tur att det hände under snälla betingelser, men jag lovar att Liseberg har inte många liknande attraktioner.
Vi hade inte haft någon framgång med vårt fiske hittills, men på morgonen, medan vi närmade oss Sal, kunde vi samla ihop tolv stycken flygfiskar, som vi stekte till frukost. Smakade som strömming; alltså gott!!

Palmeira var ett trist ställe; omgivet av öken och ganska ruffigt med en massa ofärdiga hus. Vi hade problem att ankra, liksom många andra. Det låg c:a 30 båtar i viken, så de bästa platserna var upptagna. Vi stannade i 6 dygn och under de sista dygnen vältrade det in en hög dyning från NV. Det blev ganska otrevligt att vara där.
Vi försökte att ankra om ett antal gånger, men inget blev bättre. Den sista natten draggade vi kl. 4. Vi vaknade av att det small till mer än tidigare. Då vi tittade ut, såg vi, att vi hade 5 meter kvar till bakomvarande båt. På med motorn och upp med ankaret! Det gick inte att hitta någon bättre plats i mörkret, så vi tog beslutet att packa ihop och segla till Tarrafal på ön Sao Nicolau. Vi hade en prognos på 8-12 m/s så det var ju ok.
Efter någon timma tyckte vi att vågorna började torna upp sig bakom oss och vinden hade ju klart kulingstyrka. Vi fick in en ny prognos med samma uppgifter som tidigare. Den resan kommer vi inte att glömma! Det blåste stadigt 20 m/s hela dagen och vågorna var mycket höga. Dessutom regnade det hela tiden, vilket ju inte händer så ofta på Kap Verde. Vi fick ta fram sjöställen och stövlar. Hade vi kommit tillbaka till Nordsjön? Då vi närmade oss Tarrafal så började det att lugna ner sig och efter 14 timmar och 85 Nm kunde vi släppa ankaret, då det började att skymma. Vi fick radiohjälp av den engelska båten ”Orchid”, som hade seglat dit på kvällen innan oss.
Vi fick några fina dagar i Tarrafal och skötte om oss och båten. En dag tog vi en aluguer till staden Ribiera Brava, som låg på norra sidan av ön. En aluguer är en liten lastbil eller en minibuss, som har en bestämd destination. Med hjälp av dessa kan öborna förflytta sig på öarna. Den går inte förrän den är full och det kostade några tior per person och enkel väg. Resan blev mycket intressant och norra delen av Sao Nicolau var mycket vacker med höga och branta berg med djupa dalar, där man långt nere kunde se små byar här och där.

Från Tarrafal mysseglade vi till Mindelo på Sao Vicente. Denna stad har c:a 47.000 innevånare. Vi trivdes bra där och stannade i tre veckor. Anmärkningsvärt var, att vi till sist blev fem svenska båtar här. Det var förutom dem, som jag nämnde förut och som vi även hade träffat i Las Palmas även ”Atlantis” med Lena och Lasse Åkerlind från Stocken på Orust. De drog senare till Franska Guayana.
Vattnen runt öarna är mycket fiskrika. Utbudet var stort. Vi tyckte mycket om tonfisken. Den var mycket fin och köptes på fiskmarknaden för 25 kr/kg. För övrigt gick det att köpa det mesta i matväg, som vi var vana vid från Kanarie-öarna. Detta hade vi inte trott innan vi kom dit. En dag köpte vi en lobster på nästan ett kilo av en fiskare för c:a 75 kr och en flaska vin. Den kokte vi med dill och åt på kvällen till kylt vitt vin alltmedan sångaren Ildo Lobo sjöng för oss (på nyinköpt CD).
Musiken på Kap Verde är värd att lyssna på. Sångerskan Cecaria Evora hade vi hört talas om tidigare men det fanns många fler artister, som var mycket bra. Vi träffade en seglare från Argentina som hette Pablo. Han tog oss med till Café Musique. Man började spela vid tolvtiden på natten och höll på till tre-tiden. Denna kväll spelade Bau Blimundo på sin gitarr tillsammans med ett gäng samt sångerskan Jennifer. De var superduktiga! Det blev sedan ett antal musikkvällar medan vi var i Mindelo.
Enligt hamnkaptenen så skulle man inte lämna båten efter mörkrets inbrott, men vi hade inga problem. Vi var mest oroliga för jollen, som man fick knyta eller låsa fast så gott det gick vid jollebryggan. Det hände vid två tillfällen att någon stack hål i två jollar. Oftast var ”boat-boysen” på plats. De satt kvar tills vi behagade komma tillbaka. Även kl. 03.00!! ”Boat-boysen” fick var och en av oss seglare underhålla med lite pengar, några öl, lite kläder eller som vi; skänka bort våra täcken, som vi inte trodde oss behöva mer. Umberto, som vår man hette, fick dessa och han gav täckena till sin gamla mor.

En dag tog vi färjan till ön Santo Antao. Från Porto Novo delade vi på en aluguer till Ribeira Grande som låg på norra sidan av ön. Det blev en fin resa. Från Ribeira Grande tog vi en annan aluguer till byn Paul, som låg mycket vackert vid havet. Vi kördes upp i en dalgång, där vi såg brödfruktträd eller som vår guide sade; fruttapao, vilket betyder fruktbröd.

Vi tyckte mycket om Kap-Verdierna. De är stolta, mycket vänliga och egentligen inte afrikaner. De flesta är mer eller mindre uppblandade med portugiser. De svarta, som man mötte, var för det mesta senegaleser.

Eftersom vi hade bestämt oss för att segla med de tre svenska ensamseglarna, så blev vi kvar över Karnevalen. Den skall vara den bästa på Kap Verde. Det blev en fin och färgrik upplevelse. Då den var över började det att bli dags att dra vidare. Vi hade tänkt oss att segla på söndagen, men då gjorde sig Harmattan till känna igen. Det ljusbruna stoften lade sig överallt på båten och sikten var riktigt dålig. På måndagen den 14 februari tog vi upp ankaret efter en månad på Kap Verde. Vi kan verkligen rekommendera dessa öar med sina vänliga människor. Trots att många är fattiga så hade de aldrig långt till ett skratt eller ett leende. Här liksom på många platser i världen är det verkligen stor skillnad mellan de fattiga och de rika. Vi råkade givetvis dagligen ut för tiggare, och dessa var säkert i ett skriande behov av lite pengar till mat.
Medan jag skriver detta så sprider sig en doft av nybakat bröd i båten. Ingela har bakat två limpor och det skall bli gott att smaka på dessa. Eftersom vi laddar med släpgeneratorn så har vi inte fiskat. Vi hörde på SSB´n att Kalmar-Janne hade fått en guldmakrill på 1 kg och Caj hade fått några flygfiskar i sittbrunnen i natt. Vi har fått två stycken flygfiskar men vid olika tillfällen och då är det inte mycket att steka.
Efter den 17 febr. så har vi inte haft på oss fliströjor och långbyxor. Det har blivit varmt även på nätterna.
Seglingen till Fernando de Noronha tog 11 dygn och 8 tim. Distansen var 1.355 Nm och vi körde 55 tim. med motorn. Vi passerade ekvatorn på long. 29 och råkade inte ut för vare sig häftiga vind-, regn- eller åskbyar, vilket inte är så ovanligt. Vi fiskade en del och lyckades fånga två guldmakrillar. Det var en fin omväxling till konserver.

På Fernando de Noronha ankrar man. Ankringsdjupet enligt pilotboken var 10-13 meter men vi var tvungna att ankra på 19 meter. Vi stannade i 5 dygn och passade på att se ön genom att utnyttja lokalbussarna eller att vandra. Snorklade gjorde vi i naturliga pooler, där fisken blev instängd, då tidvattnet gick ut. All aktivitet på ön är mer eller mindre reglerad, då området är en nationalpark. Det kostade oss 2.300 kr för vår vistelse, men de andra kom undan med hälften genom att bara uppge båtlängden till under 10 m. Känns det igen? Man kollade nämligen inte uppgifterna, och de andra hade fått tipset från en nyazeeländsk båt.

Ankringen blev otrevligare för var dag som gick på grund av att det gick in hög dyning. Den 3 mars kastade vi loss tillsammans med Kalmar-Janne. Seglingen blev odramatisk.17 timmar innan vi angjorde Salvador tog vinden slut. Distansen blev 645 Nm. Det tog fem dygn och 4 tim. De andra två seglade senare och fick återvända till Fernando de Noronha på grund av att Caj fick roderhaveri. Detta fixades och sedan hamnade de i Recife, på grund av vind-och strömförhållande samt båttyp.

Under seglingen till Salvador försökte vi oss på fiskarfänge igen. Fisk smakar alltid bra. En dag fick vi ett rejält napp, men innan vi hann hala in linan sa slet sig fisken med en smäll. Vi trodde vi hade förlorat vår fina ”bläckfisk”, men den fanns dessbättre kvar. 10 min senare small det till igen och linan kom farande in över aktern på båten. Denna gång utan ”bläckfisk” i änden. Vi undrar vad det var för en stor fisk som tog med sig vår ”bläckfisk” som vi fick hjälp med av Mark på Madeira.

Vi har varit i Salvador i en vecka nu. Det är en stor stad. Vacker, men med alla avigsidor, som finns i städer i Sydamerika. Det är mycket lätt att bli rånad om man befinner sig på fel plats vid fel tid. De människor vi har mött är dock mycket hjälpsamma. Vi måste berätta om hur vi fick hjälp med att koppla vår Gardena-slang till bryggkopplingen. En kille kommer fram och ser att jag inte har rätt övergång. Han går och hämtar en sådan, men vill inte ha betalt. Det visar sig sedan att jag behövde en till. Jag går till Marinakontoret och frågar var man kan få tag i en sådan. De säger att jag skall följa en gata, som inte leder till något. När jag villrådigt står där och spanar, så kommer det fram en kille och frågar om han kan hjälpa mig. Han har en motorcykel och erbjuder sig att köra iväg och köpa en till mig. Efter 45 min är han tillbaka med rätt grej och vill inte ha betalt!!! Otroligt tyckte jag.
Vi kommer nu att segla omkring i den stora bukten vid Salvador, Bahia de todos os Santos, och besöka ön Itaparica samt segla uppför floden Rio Paraguacu.

2005-03-14
Ingela o Lars

Crusader – HR36 – 7,5 t / December 2004 / Kanarieöarna

Resebrev nr 6, 2004; Lanzarote – Fuerteventura - Gran Canaria – Teneriffa – La Gomera.

Sist ni hörde av oss, så låg vi i ”lyxmarinan” Puerto Calero på Lanzarote. Vi fick bara tillstånd att stanna i tre dygn. Nästa stopp blev Marina Rubicon på sydspetsen av Lanzarote. Runt dessa två marinor har man skapat ett område med hotell, restauranger, affärer, bungalows, lyxvillor…..för turister. Båtägarna skall väl stå för det pittoreska. Det finns ju alltid en eller annan vacker båt att titta på.
Vi hyrde bil en dag för att se Lanzarote, som är en av de få Kanariska öarna, som vi inte hade sett tidigare. Att ön har bildats genom vulkanutbrott är påtagligt överallt. Man ser lavafält vart man vänder sig. I nationalparken Timanfaya kunde man hyra en kamel för att bese de vulkaniska aktiviteterna. Föregångarna till dessa kameler hade förts till ön, för att användas till böndernas transporter. Nu transporterade de turister i en aldrig sinande ström.

Den man som har satt störst prägel på Lanzarote är konstnären och skulptören César Manrique. Han lyckades hejda byggandet av stora turistkomplex med de ofrånkomliga höghusen, som de andra hårt exploaterade öarna har. När man seglar utefter kusten, så ser man låga vita byar, som avtecknar sig mot den bruna lavan. Enda undantaget är ett skyskrapehotell i Arrecife, som man hade uppfört, innan César Manrique hade återvänt hem till sin ö efter många år i Frankrike och New York. Han lär ha blivit bestört över åsynen. Vi tyckte, att César Manriques hem, som var delvis byggt under markytan i lavan, var mycket imponerande. Där hade vi gärna velat bo.

I Marina Rubicon, som ligger vid Playa Blanco på Lanzarotes sydspets, passade vi på att lyfta upp båten på land med hjälp av deras 90-tons travellift. Det gick alldeles utmärkt. Vi fick då tillfälle att bottenmåla efter 1 ½ år i vattnet.
Beväxningen var inte så anmärkningsvärd, men man vet ju aldrig, när vi kommer upp på land nästa gång.
Anmärkningsvärt var dock, att 1 ½ månad senare i Las Palmas, så fungerade inte loggen. Efter moget övervägande (vattnet var kanske inte så rent), så upptäckte vi vid ett dyk för att kolla vad, som hade hänt, att en samling havstulpaner hade klamrat sig fast runt denna. Misstänksamma kikade vi även på propellern. Den var fullkomligt täckt av dessa skaldjur. Vi har aldrig upplevt något liknande. Det växer blixtsnabbt här nere på alla båtar, som ligger stilla några veckor. Det är bara att dyka och skrapa varje gång man skall ut och segla. Loggen vet vi inte om det är någon idé att ha monterad. För att förhindra att beväxningen blir för kraftig på propellern, så gör vi nu som de andra; kör den vid bryggan en gång i veckan. Vi träffade vid en av våra bergsvandringar en svensk långseglare, som nu är inne på sitt andra varv runt jorden. Han var bestämd i sin uppfattning, att flöjlande propellrar var helt förkastliga på långfärdsbåtar av ovan nämnda anledning. Han hade en fast propeller, som han först hade målat med ett lager etch-primer därefter 3 lager hard-racing bottenfärg (som de snabbaste motorbåtarna använder) och sedan 3 lager med den färgen, som han målade botten med. På så sätt höll han dessa skaldjur borta. Då visste han, att han alltid hade en propeller, som fungerade.

Efter 4 dagar på land så sjösatte vi igen. Vi fick ligga stilla några dagar i Marina Rubicon på grund av vind från sydost. När vinden hade återtagit sin rätta NO-liga riktning, så seglade vi mot Fuerteventura. Nu skulle vi pröva bläckfisken, som Mark i Funchal på Madeira hade riggat till åt oss. I sundet mellan Isla de Lobos och Fuerteventura nappade det. Upp kom en fisk med ett ”livsfarligt” tandgarnityr. Den verkade inte så aptitlig, så den åkte tillbaka i sjön. Några timmar senare upptäckte vi, att vi hade något på kroken. Vi började veva in linan, men motståndet var kraftfullt. Efter en stund såg vi något stort blänka i en vågtopp. Vi vevade på och till sist såg vi, att vi hade ett ”monster” på c:a 1 ½ meter på kroken. Vad skall vi göra nu då, sade vi. Var det en jättebarracuda? Eftersom vi inte visste vad det var, som vi hade på kroken, så ville vi inte ha fisken ombord. Vi funderade på att släpa den efter oss in till Puerto Castillo, som var vårt mål. Men så tänkte vi på Mark och hans Freed´em. På med handskar och fram med en tång, för vi ville ju inte få kroken i fingrarna. Vi lyckades lirka upp en lina genom ena gälen, för att hålla fisken still, medan vi pillade loss kroken. Det gick bra och fisken försvann i vågorna.
Några veckor senare i Las Palmas träffade vi på nytt Chris Morejohn med familj. Vi hade träffat dem första gången på Terceira i Azorerna. De kom över till oss en kväll, och då berättade vi om vårt fiskarfänge. I en turistbroschyr hade vi hittat en bild på en lycklig sportfiskare, som hade tagit en lika stor fisk som vi. Chris reagerar med en gång och utbrister; ”Det är en Wahoo! Vad har ni gjort! Ni har ju släppt i en av de mest välsmakande fiskarna, som man kan fånga här. Ni kunde ju ha sålt den till närmaste fiskerestaurang och fått 100 euro plus att de hade bjudit er på en kalasmiddag på Wahoo.”
Någon vecka senare fick vi några kotletter av vår granne, som har Las Palmas största Game Fishing Boat. Vi kan intyga att fisken verkligen är god. Men, det blir säkert fler tillfällen.

Efter Puerto Castillo, som inte var mycket att ha, så tog vi oss till Morro Jable. För ett antal år sedan tillbringade vi en vecka där nere som charterturister. Platsen är känd för plötsliga och kraftiga vindstötar från bergen ovanför. Vi märkte inget då vi gick in i hamnen, men på morgonen, då vi skulle segla till Las Palmas, tog det i. Vi visste ju om detta, så när vi hade kommit ur hamnen och fått upp seglen (revade), så loggade vi 7,5 knop under en timmes tid. Sedan släppte förtrollningen och vi lunkade fram i 5-6 knop som vanligt. Efter nästan 60 Nm angjorde vi Las Palmas i kvällningen. Dagen därpå hade vi lyckats få en bryggplats, trots att nästan hela hamnen är bokad för de c:a 200 ARC-båtarna, som hade anlänt eller var på väg. Ingela skulle åka hem under några veckor. Lars skulle göra båten svårare att ta sig in i samt gå över motor, rigg, pumpar och skapa fler stuvutrymmen…. inför kommande äventyr.

I Las Palmas låg det ett antal svenska båtar, och det dröjde inte länge, förrän vi var med i ett vandrargäng. Björn på en Omega 36:a samt Nicoline och Sven på en HR 39:a var initativtagarna. Liksom i Lagos var detta ett bra sätt att både motionera och umgås.

När ARC-båtarna hade gett sig iväg, började havet och därmed nya upplevelser att locka igen. Vi låg kvar några dagar i Las Palmas, men sedan hissade vi segel och fick uppleva en kanonsegling till Santa Cruz de Tenerife; 55 Nm på 9 timmar med 6,1 knop i snitt och max hastighet 7,7 knop. Santa Cruz är en fin stad med fina gågator och mycket grönska samt mängder av caféer. Efter ett par dagar direktseglade vi till San Sebastian på La Gomera. Vi stannade i två veckor och under denna tid passade vi på att ta lokalbussen till byn Valle Gran Rey, som ligger på andra sidan ön. Resan gick genom nationalparken Garanjonay, som hör till Världsarvet. Faunan är mycket speciell eftersom här ligger den högsta toppen på 1.487 m och är för det mesta insvept i regntunga moln. Hemfärden därifrån gjorde vi med snabbfärja runt sydkusten. Vi fick på så sätt även se byn Playa de Santiago, när färjan gick in där. En annan dag tog vi bussen till byn Hermigua, som ligger i en mycket bördig dalgång på norra delen av ön. Vi hade planerat att vandra uppför dalen till El Cedro. Det var till en början en brant stigning, som till sist blev mycket brant. När vi kom till ett vattenfall, som störtade sig kanske flera hundra meter utför ett stup och insåg att det var dit upp vi skulle ta oss, så gav vi upp. Detta trots att vi är vana vandrare.

Efter La Gomera seglade vi över till Los Cristianos på Teneriffa, där man måste ankra. Vi stannade i två dagar och passade därefter på att segla tillbaka till Santa Cruz de Tenerife, då det blev sydostlig vind. Vanligtvis skall det blåsa nordostligt mellan öarna, vilket tillsammans med zoner med mycket kraftiga vindar (accelerationszoner) kan göra det svårt att ta sig från söder till norr. Men, när det blir ändring i vädret så ändras även vindarna.
Tillbaka i Santa Cruz tog vi tillfället i akt och utnyttjade lokalbussarna för att se La Orotava, som var en fin gammal stad ovanför Puerto de la Cruz. Den senare besökte vi senare på dagen. Från genuint kanariskt till genuint turistiskt. Dagen innan hade vi varit i Taganana, som är en av de äldsta byarna på Teneriffa. Resan gick över mycket vilda bergskammar, där vägen slingrade sig än hit och än dit. Vid sidan om vägen var det mycket branta stup. Vi tyckte att busschauffören körde alldeles för fort på tillbakavägen. Men, det gick vägen! Resan var mycket vacker och byn var annorlunda, med sina hus, som klängde sig fast utefter bergssidorna.
Jul hade vi planerat sedan länge att fira i Las Palmas tillsammans med våra döttrar; Åsa och Pia. Det innebar att vi skulle ta oss tillbaka mer eller mindre mot vinden. Dessutom ändrade sig vädret så att det blev rejält blåsigt. Vi väntade i flera dagar, men så lugnade det ner sig lite och kl. 01.30 så släppte vi förtöjningarna. Det blev ingen kanonsegling denna gång. Med vindar på mellan 8 och 13 m/s in på babords låring och vågberg, som kastade sig över oss ibland, så tog det 12 timmar. Än en gång är vi imponerade över båten, och kan man bara slappna av så är även en sådan här resa acceptabel. När vi skulle angöra brygga nr. 12, så stod Sven på Nicoline (samma namn som frun) och den gamle ”marineron” och tog emot oss. ”Har ni fått vatten över båten idag,” sade Sven och flinade.
Under sista hälften av överfarten så hade vi ingen GPS-mottagning. Vi prövade båda GPS-erna med samma resultat. Det visade sig senare, att detta var vanligt på denna sträcka. Det har vi aldrig varit med om tidigare.
Nu lackar det mot jul. Svetten har slutat att ”lacka” på oss. Det är svalt, som hemma i Sverige under en normal sommardag. Med andra ord ganska skönt. Palmerna har fått sina belysningar av ljusslingor, och man ser en och annan tomte på gatorna.

Ingela och Lars på Crusader önskar Er alla än en gång; GOD JUL och GOTT NYTT ÅR.

Om ni vill se på våra bilder så kan ni gå in på www.sandohamn.com och klicka på Arkiv och sedan Bilder.

Retrieved from http://www.jrsk.org/Resebrev/Crusader
Page last modified on 2006-12-10