2005-09-12
Vi befinner oss på nordsidan av Sardinien, i början av Costa Esmaralda eller Smaragdkusten. Ett stycke en gång fattigt kustland som bl a Aga Khan satsade en massa pengar i. Här byggdes villaområden och hotell i en påhittad stil som skulle föra tankarna till gamla medelhavssamhällen. Huvudorten heter Porto Cervo, ursprungligen en gammal fiskeby, som numera är tummelplats för det vackra folket, d v s rockidoler, kungligheter och andra superkändisar. Här kostar det fläsk att ligga vid brygga! Den som lusläser sina båttidningar minns kanske också att det är här som Rolex Cup avgörs. Och varför skulle då inte Bottin vara på plats.
Vi kom helt oförhappande lagom till första start i Rolex Cup, ett race för maxiyachts. Märk väl att maxibåtar i detta sammanhang enbart har med storleken och inte med Pelle P´s konstruktioner att göra. Vi hade väl en känsla av att anmälningstiden gått ut, så vi försökte inte en gång anmäla oss, inte ens till breddklassen. För en sådan måste väl ha existerat, båterna var nämligen oerhört breda. Annars kunde man ju ha stäppat upp på tävlingskanslit och anmält sig till den bredaste klassen de har. Men priserna verkade inte så lockande, eftersom vi är ganska nöjda med våra armbandsur. Dessutom ryktas det att diskade båtars besättningar tvingas bära Breitlingklockor, dock under olika lång tid beroende på graden av regelbrott. Och vem vill gå omkring och skylta med en Breitling?
Så det blev inga segrar eller ens deltagande i Rolex Cup för Bottin i år heller, konstaterar vi med samma känsla av att vara förbigångna som grönköpingsskalden Alfred Westlundh, han som aldrig får årets Nobelpriset i litteratur. Men kanske nästa år...
Några ord om de deltagande båtarna. De skulle kunna delas in i två kategorier; båtar byggda för racing och crusingbåtar. Det var nära att jag skrev vanliga crusingbåtar, vilket skulle ha fört tankarna till ganska normala båtar. Det var det förstås inte frågan om. En 100-fots Jongert är knappast en vanlig crusingbåt, särskilt inte om den är vässad med nya segel och särskilt inhyrd besättning av havskappseglare. Alla förstås i lika kläder. Racingbåtarna är mycket extrema, även i färgsättning, en var helt kopparfärgad ( t o m antennerna), en annan beige, en tredje var armégrå. På den sistnämnda var också besättningens klädseln grå och det såg närmast ut som Hemvärnet i Herrljunga gått till sjöss. En slank, vit, 120-fots stålsskonare med blanklackad mahognyöverbyggnad och vit-och rödklädd besättning tog skönhetspriset och kanske också priset för snabbaste båt. De var åtminstone först i hamn och säkert en dryg timma före sista båt. Kungligast var "Nariida" med den norska kungaflaggan i aktern. Den var f ö lackad i British Racing Green, samma färg som den dekal alla deltagare hade klistrad i stäven med orden Rolex Cup i guld! Sverige representerades av en båt, sponsrad av Skandia. Förmodligen var den försäkrad hos Old Mutual, det Sydafrikanska bolaget eller möjligen hos Folksam.
Själva kappseglingen såg vi inte mycket av inifrån vår ankarplats i hamnen, men ett stycke av målgången syntes. Vi tyckte att det var betydligt intressantare att titta på när de återvändande båtarna skulle vända och backa in till kajen. Vem skulle våga backa in ett 50-miljonersbygge mot en betongkaj i pålandsvind? De största möttes f ö av riktigt trinda gummibåtar (mer barkass än jolle) som kom ut med fendrarna, var och en stor som en telefonkiosk. På kajen var det fullt av servicebilar från olika företag med båtanknytning. Smartast av alla var nog den kille som hade en skåpbil full-lastad med linor av olika dimensioner. Kan inte tänka att någon frågade efter priserna innan man handlade!
Till kvällen räknade vi till ett 25-tal deltagare vid kajerna, alla med belysning i varje spridarpar och med den röda, runtlysande lanternan i masttoppen. Den som varnar flygare för riktigt höga hinder! Det var förunderligt tyst på kajen och alldeles stilla i tävlingsbåtarna redan tidigt på kvällen. Vi undrade förstås om kappseglarna redan ätit sin kvällsvälling och nu sov en stärkande sömn till nästa tävlingsdag eller om de rumlade på den stora restaurangen utom hörhåll och med djävulskt stora gingroggar i sina tatuerade och saltstänkta nävar.
Två dagar senare gjorde vi ett försök att komma över till det italienska fastlandet och hamnen utanför Rom, där vi kanske kommer att ligga i vinter. Enligt tre oberoende väderrapporter fick vi ett fönster som kanske t o m skulle ge oss segelbara vindar.
Vi lämnade Sardinien på förmiddagen och seglade i sakta mak österut för en lätt vind och lite rullig sjö efter nattens åskoväder (bland det värsta vi varit med om). Enligt VHF-väderrapporten skulle vinden vara SO, styrka 3, men en liten stund senare kom en kulingvarning som gällde praktiskt taget hela västra Medelhavet. Det lät mest som ett skämt. En timma senare var det fullt allvar med kulingvindar från nordost. Vi envisades ett tag, men kastade in handduken, för det var över 100 miles kvar till fastlandet. Så vi vände och slörade tillbaka mot ankarplatsen.
I kikaren kunde vi se hur dagens heat av Rolex Cup-båtar närmade sig på skärande kurs. Den första båten passerade på betryggande avstånd, men ett koppel med en stor ketch i spetsen kom fräsande rakt emot oss. Vi var dessvärre väjningsskyldiga. Som tur var behöll de kursen och vi fick upp den gamla Volvon i toppvarv och gjorde en piruett upp mot vinden medan ketchen "Nariida" fräste förbi i lä med sin burkande 20-mannabesättning glatt vinkande på lovarts reling. Vi såg inte om rorsman vinkade, kanske låg han avsvimmad på durken av spänningen. I så fall hade vi golvat den norske kungen, det var nämligen hans båt. Också ett sätt att högtidlighålla 100-årsminnet av unionsupplösningen.
Till kvällen studerar vi vår väderinformation och det blev ytterligare ett dygn här för ankare innan vi kunde ge oss iväg igen. Hela västra Medelhavet var täckt av åskfronter. Tur att Monica har köpt på oss lite förråd, för nu fick vi leva på teblask, konserver och kex (för att citera Evert). Att handla mat här i miljardärernas Mekka låter sig inte göras för en lågbudgetbåt. F ö finns det inte mycket att handla av den enkla anledningen att alla tycks äta på restaurang!
Så kom vi då iväg på fredagen och med fortsatt risk för åska. Vinden spelades oss många spratt under det kommande dygnet. Den kom och gick, tilltog och mojnade, vred och vände allt efter fronternas rörelser. Vi gjorde tre seriösa försök att segla, men fick ge upp ganska omgående och ta in seglen för att de inte skulle skadas. Bottin rullade nämligen alldeles fruktansvärt av den korssjö som tre dagars åskbyar byggt upp från olika håll. Mycket praktiskt med radar under dessa förhållanden för att se fronternas rörelser och kunna undvika att åtminstone hamna i centrum. Vi fick bara en front över oss själva och den innehöll mest regn och hagel och det kändes riktigt trevligt som omväxling i rullandet. Regnet plattade väl ut sjön en smula. En annan front såg vi byggas upp under eftermiddagen. Det såg ut att vara ett enda monstermoln, skyhögt vore en passande beskrivning. Vackert att titta på eftersom det hela tiden bildade nya hisnande former att fantisera kring. I skymningen började urladdningen och det såg ut som en jättelik snölykta, inifrån upplyst av hundratals blixtar.
På lördag morgon angjorde vi den italienska kusten. Närmare land sjönk vår fart så mycket att man kunde befara att vi fastnat i något. Men det var ju allt vatten från floden Tibern som svämmat över efter flera dagar av åskoväder och nu var allt vatten på väg ut i havet och skapade en ström runt utloppet. Vår destination, Porto di Roma, hade fått sju åskbyar under fredagen! Väderförhållandena har inte varit normala här i Medelhavet under den gångna säsongen. Tankarna går osökt till andra ställen på klotet med extrema väderförhållanden, ingen nämnd eller glömd. Vågar man hoppas på att det skall bli "normala" förhållanden igen?
Med bästa hälsningar
Monica & Peter
Bottin II
2004-11-22
Redan i början av oktober har Bottin gått i vinterhamn för året. Inte för att det kommer att bli så mycket med yrsnön, för hon ligger i Torrevieja på Costa Blanca i sydöstra Spanien. Men det lär inte bli några längre utflykter för hennes del under återstoden av året, så det kan vara dags att summera året. Vi har valt att göra detta ur en gastronomisk vinkel för att skapa ett annat perspektiv på en resa med hamnar och ankarplatser på tre kontinenter.
Avståndet mellan Miami och den närmast belägna ön i Bahamas motsvarar bara en danmarksresa, men skillnaderna i levnadsstandard upplevs som desto större. Öriket är definitivt inget U-land, men kontrasterna mellan dessa grannstater är himmelsvida, t ex om man jämför utbudet i en amerikansk livsmedelshall och en lanthandel på någon av öarna. Gästande amerikanska båtar är således väl lastade med all den mat och dryck som en amerikan inte kan leva utan. Att denne enbart skulle livnära sig på hamburgare, pommes frites, majonnäs och Budweiser är faktiskt ett felslut, trots att det amerikanska folket har en sammanlagd övervikt på minst 2.400 000 ton (10kg/person)! Att strosa omkring och handla i en amerikansk frukt- och grönsaksavdelning är en sann fröjd för ögat, luktinnet och oftast även för plånboken.
För oss som har en kyl i storlek av en skokartong (stl 39) tog snart den färska frukten slut. En dag i början av året besökte vi Allens Cay, som är berömt för sina vilda leguaner, skräcködlor i miniformat. Ankarplatsen ligger skyddad av småöar som formar en cirkel runt lagunen med absolut klart vatten. Från en av de stora, amerikanska motorjakterna (stor = ca 100 fot) på ankar utanför, kom folket forsande i en åttameters gummiracer med waterjet. Man klev i land i sina bländvita tropikkläder och roade sig en stund med att mata leguanerna med iskylda vindruvor. De blåsvarta, ni vet, med immiga skal och otroligt saftiga, söta och välsmakande. Våra försök att se leguanaktiga ut, för att få ta del av välfärden misslyckades totalt, trots att åren har skrynklat till oss en smula. Trösten fann vi senare i en burk konserverade persikor som Monica välbetänkt placerat närmast kylelementet. Serverade med vispgrädde, riven choklad och en skvätt bästa karibiska rom, kunde man sluta sig till att vi levde minst lika gott som vilken ödla som helst. Några deciliter spad från en burk konserverad frukt, blandade med isvatten är f. ö. en utmärkt törstsläckare till vardags. Människan lever icke allenast av öl!
Under vistelsen i Dominikanska Republiken passade Peter på att gå till tandläkaren. Huruvida detta var genialt eller dåraktigt, får väl tiden utvisa. Ont gjorde det under alla omständigheter och billigt blev det. För att inte nämna underhållningsvärdet. Anblicken av den kombinerade sekreterarens/sköterskans och städerskans dekolletage överträffade all annan bedövning. En kindtand drogs ut under hugg och slag med stämjärn och liten handslägga. Av röntgenbilderna att döma hade den under 50-talet slagit rot i vänsterfotens mellanben. Kratern efter tanden tråcklades samman och patienten sattes på diet bestående av penicillin (Muy fuerte!) och potatismos. Lyckligvis mindes jag ett recept från en bestseller från 70-talet, Stora boken om vitlök: Koka potatisen i lite vatten tillsammans med 4-5 vitlöksklyftor, när potatisen är mjuk, slå över vattnet i ett annan kärl, mosa potatisen och vitlökarna, späd med vattnet och stora klickar smör. Rör i hackad persilja och om kindtänderna är på plats passar moset utmärkt tillsammans med stekt korv av sydeuropeiskt slag. Senap, ketchup och annat bjäfs behövs inte! Vitlöksoset dagen efter fick bli ett litet tack-för-senast till tandläkaren.
På vägen mellan St Maarten och Horta gick vi rätt igenom ett lågtryck och fick en tredagarskuling som vi beskrivit i en tidigare artikel. Första halvan hade vi vinden rätt i näsan, därefter vindstilla med en gräslig korssjö och som avslutning hård vind och överbrytande sjö och en hisnande plattläns. Under sådana förutsättningar måste man naturligvis vara särskilt försiktig vid matlagning med hänsyn till olycksrisken vid spisen. Högst en kastrull på spisen och under kort tid, helst bara för uppvärmning. Trots dessa begränsningar lyckades Monica trolla fram en riktig festmåltid, som piggade upp oss betydligt både till kropp och själ när vi som bäst behövde det. Färskpotatis på burk värmdes och när den nästan var klar tillsattes en burk riktig långsparris, som fick värma med i kastrullen. Tillsammans med inkokt lax (likaledes från burk) och majonnäs blev det en riktig festmåltid tillsammans med varsin dominikansk Presidente-öl. Maten hade gjort sig förtjänt av en mysigare inramning, men omständigheterna tvingade oss att äta den i djupa plastburkar och uppklämda i varsitt soffhörn medan Bottin stångades med sjöarna ute på tomten.
F ö är ju också begreppet väder relativt. Vad som är prima väder för den ena båten kan uppfattas som dåligt för den andra, erfarenheter, storlek etc, ni vet. Men den som präglat uttrycket att det inte finns något dåligt väder bara olämplig klädsel, är förmodligen tillverkare av moderiktiga sjöställ. -Hur var er översegling? -Vi hade lite otur med seglarkläderna!
Näst kompassen är vår titanstekpanna med höga kanter och glaslock det viktigaste ombord. I den bakar Monica härligt bröd, utan att behöva tända i ugnen och höja tempen under däck. Det brukar ju vara tillräckligt varmt ändå. Den passar utmärkt att laga det mesta i och den används mest varje dag.
Efter dryga tjugo dygns segling kom vi fram till Horta, i lagom tid för att fira midsommar tillsammans med två andra svenska besättningar. Här vill vi komma med ett mycket gott råd, på gränsen till anmaning: Fira alltid midsommarafton med en fiskhandlare! Om en sådan inte går att uppbringa inom bekanskapskretsen, kan en sillkonservsdirektör kanske duga. Svante på Manaanan uppfyller detta första krav. Han och fru Anette bjöd in oss och Lotta och Rolf från S/Y Tuff till midsommarlunch. Den nyss influgne gasten Bengt-Göran, som skulle segla med Manaanan från Horta till Göteborg, hade fyllt en resväska med sådant som svenska seglare kräver för sin överlevnad. Det blev också en riktig midsommar; nyskördad azorisk potatis, gräslök, gräddfil, de fetaste sillfiléerna ni kan föreställa er, en jansson, Systembolagets bästa snapsar, som sjöngs ner med kända och okända visor. Till efterrätt serverades nyplockade jordgubbar från Faial. Vi blir fortfarande varma om hjärtat, när vi tänker på denna fest i Manannas mysiga kajuta. Som tack för denna underbara fest, snedsparkade Peter senare ner Svantes älsklingboll i underjorden! Snacka om fotbollskval!
I Punta Delgada på Sao Miguel, Azorerna, köpte vi nya fiskedrag (5 cm lång, vit gummibläckfisk med silverstänk) och med ens förvandlades vår fiskelycka från medioker till god. Frånsett någon guldmakrill blev det mest bonitos, den hårdpumpade makrilliknande fisken, som är rätt mörk och ganska kycklinglik i köttet, och inte så olik tonfisk. Monica mindes ett recept från Varvet, som Yvonne Oscarsson skickat in. Vid första påseende tyckte vi att det verkade lite väl brutalt att marinera fiskbitarna i Coca Cola, men inte alls. Tillsammans med lök, vitlök och soya, trollades en thailändsk touche fram och bonitons lite ettriga makrillsmak försvinner. Verkligen läckert! Hela receptet återfinns i Varvet nr 3, 2003. Kanske att det går lika bra med nordsjömakrill?
Att pröva bachalao, den salttorkade torsken, när man seglar i portugisiska vatten är närmast en skyldighet! Vi lagade till den efter ett recept vi fått via Svante, Bachalao con Amore. Receptet finns antagligen i ett tidigare nummer av Varvet och vi går därför raskt över till nästa läckerhet.
Som seglare med hemmahamn i Vänern kunde vi förstås inte motstå frestelsen med lite sötvatten som omväxling - att gå upp i den spanska floden Guadalquivir för att besöka Sevilla, en av Europas vackraste städer. Tidvattenströmmen i floden är ansenlig, så man kan egentligen bara gå i medström om man vill behålla sin sinnesro. Räkna med att enkel resa på floden tar minst en dag. De omgivande stränderna är inte särskilt upphetsande, men man får sin belöning i Sevillas gamla stadskärna, grundad av romarna, påbyggd av morer och korsriddare. När siestan närmar sig är kroppen nästan lika öm som hjärnan efter alla synintryck. Vad passar då bättre än att sätta sig vid ett restaurangbord i skuggan av ett apelsinträd och läppja på en iskall öl i väntan på en Paella Sevillana. Som oftast vid våra restaurangbesök, visade sig behållningen bestå i att slippa diska efteråt (vi betalar nämligen kontant). Den hemlagade paellan som skeppskockan trollade fram på färska råaror från marknaden i Cadiz en vecka senare, var ofantligt mycket bättre och till en bråkdel av priset.
Passagen av Gibraltar sund är egentligen ett kapitel för sig. Bergsmassiven på ömse sidor av sundet, pressar samman luftmassorna och vinden accellererar. Hopsnörpningen av vattenmassorna ger också tidvattenströmmen extra fart. Men på grund av avdunstningen i Medelhavet går "nettoströmmen" inåt. Även om tidvattenströmmen går ut i Atlanten, finns det en inåtgående strömfåra någonstans i sundet. Genom att välja rätt fil, kan man för det mesta hitta medström, åtminstone på ingående. Det ger en säregen känsla att forsa fram med vind och ström i ryggen med två världsdelar inom synhåll. På styrbordssidan reser sig de blå afrikanska bergen ur töcknet och på babords bog blänker Gibraltarklippan vit och väldig.
Ju längre in i Medelhavet man kommer, desto mer tycks det marina livet avta. De armador av trålare som kammar genom kustvattnen verkar inte få några större fångster att döma av de fiskauktioner vi sett. Visst undrar man, när en stor trålare bara landar ett dussin lådor efter en hel dags fiske. Våra fiskedrag lyckades inte heller särskilt bra och de stora fiskfiléernas tid ombord är uppenbarligen till ända. Men även här kommer basen till Bachalao con Amore väl till pass. Man byter bara ut torrfisken mot dagens fångst, småfisk som skärs i bitar tvärs över ryggen med ben och allt på det sydeuropeiska viset. Genom att öka mängden vätska och tillsätta fiskbuljongtärning kan man förvandla grytan till en läcker soppa. Det är inte förbjudet att tillsätta musslor eller räkor just innan grytan tas från spisen.
Bon apetite!
Monica & Peter
Bottin II
P.S. Beträffande den tredje världsdelen: Om ni skulle få impulsen att äta pepparbiff på restaurang i Marocko, motstå då frestelsen, för risken att ni får mer peppar än biff är överhängande. Och då skall man beakta att det är väldigt lite peppar!
2004-11-03
I god tid före isläggningen på den spanska sydostkusten avseglade tre JRSK-båtar från vinterhamnen i Torrevieja (W 000.44.00) till den närbelägna Mar Menor (Det lilla havet). Detta förhåller sig som Medelhavet till Atlanten med högre salthalt och mindre vattendjup samt kraftig inström för att kompensera avdunstningen. Genom sin salthalt har det lilla innanhavet en annan fauna och dess maneter är minst lika aggressiva som fyrarna i Delawere Bay.
Deltagande båtar var Ronja, Bottin och Julina. Den senare förstärkt med större delen av befolkningen i byn Glose Väst, en av de mindre metropolerna i södra Bohuslän. Tillskottet bestod av Kristina och Svante Jacobson med sonen Robert, vilka förgyllt tillvaron för härvarande seglare med bl a Generalsnus och andra delikatesser.
Det mest anmärkningsvärda med eskadern var dels att den kom iväg, vilket inte lär vara så vanligt för klubbens båtar, och dels att det bjöds på friska fläktar på denna annars så vindfattiga kust och att det blev segelbart i båda riktningarna. Ena vägen blåste en hård, byig halvvind, som vred till frisk undanvind för hemfärden nästa dag.
De tre båtarna ankrade för natten utanför en av öarna och kapten Lennart passade på att inspektera anoder och bottenmålning. Han jagades dock runt den egna båten av en utsvulten jättemanet med Grodman Naturelle som favoriträtt. Tvekampen avgjordes av rikligare adrenalinavsöndringen för arten Homo Sapiens Sapiens. Till kvällen slog Julinas tappen ur ett ekfat med det lokala rödvinet och glädjen visste inga gränser. Vinden tog kompledigt över natten och månen sken, lika full och grann som någon av deltagarna, över ett mycket annorlunda sjölandskap.
Peter L
Bottin